hay tantos caminos por andar

Medmänsklig omtanke är en dygd. Eller? Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra. Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd? Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten? Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget? Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum. För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från ...

Jag har varit lika försiktig som många andra för att prata om detta. För om jag börjar prata om det kan min omgivning tro att jag är svag, uträknad och ja, kanske rentav tokig. Psykisk ohälsa är fortfarande stigmatiserande även om inställningen börjar förändras. Den här texten har därför legat som ett opublicerat utkast på min blogg under lång tid, eftersom jag skäms för att berätta. Men om det faktum att jag börjar prata om det kan få någon annan att slippa gå igenom detta, så är det värt att börja prata om det. Det här året har medfört flera större kriser i mitt liv, vilka troligen skulle ha knäckt den starkaste och vilket har medfört att jag har kraschat hårt. Jag har hela tiden varit mycket tveksam till att använda läkemedel som ett steg att komma vidare. Jag har varit skonad från att behöva använda mig av sjukvården under mina 33 år och har, p.g.a. mina ytterst få möten med den tidigare, haft ett stort förtroende för den. Redan i dag är depression den ­främsta anledninge...