Något vaknade till inombords. En mild form av förväntan. Som en snödroppe kravlandes genom höstlöv. Ett cykeldäck som pumpas med vårluft. Som något som andas. Bortom sjukpenning och kroppskomplex, måndagsmorgnar i blött regn, realismen, tillbakalutandet, ensamhet, förnöjsamhet och längtan. Ryggsäcken ändrar storlek genom livet. Att få möjlighet att hitta något nytt och annat. Förunderligt. Jag är inte död.
Comments