# Underhållningsorkestern, Egon Kjerrman (dir) – ”Sommar, sommar, sommar”
Det här är ett träningsläger. Ett inför. En generalrepetition. Inför det sommarprogram som kommer sändas i global media och ta världen med storm.
Att få en och en halv timmes radiotid i den erkända P1-kanalen verkar vara ett mått på lycka och framgång i det svenska samhället av idag. För det verkar vara det tillvaron handlar om, att lämna spår, avtryck och minnen efter sig, som för att uppfylla meningen med hela existensen. Mitt sommarprogram skulle alltså vara ett bevis på min existens, på att jag lever.
Kvarlämnade spår är ju dock som vi alla vet inte alltid av godo. Jag lämnade en kronisk bula i huvudet på Herman efter en missriktad kulstöt i femman. Men det kanske mest påtagliga beviset på tragiska kvarlämningar är de berg av blöjor, mjölkpaket och elektronikskrot som täcker vår arma planet. Jag vill därför inleda med att hålla en tyst minut för alla felsorterade sopor:
# Stefan Sundström - ”Tyst minut för alla felsorterade sopor”
Stefan Sundström var den första jag kom i kontakt med som hade den omåttligt insiktsfulla inställningen att källsortering och en hållbar miljö kan frammanas genom tystnad.
Jag tror att Stefan Sundström gillar handskrivna manus. Jag har aldrig frågat, men jag gissar att Stefan Sundström gillar handskrivna blad och nedtecknade minnen lika mycket som han håller av sina värphöns och nötta stövlar.
Jag springer ibland förbi mina under kalla novembernätter och ljumma sommarmorgnar nedskrivna dikter i bokhyllan och sörjer inte att de troligen inte kommer publiceras, utan är uppriktigt glad över att jag har sparat mitt liv på papper och inte bara i inboxen och på USB-minnen. Det är fascinerande hur mycket värdigare ens minnen åldras på papper.
Jag har alltid haft en stor respekt för rynkor, för åldrande och för genom ålder uppnådd visdom. Det är inte svårt att finna äldre människor intressanta. Även äldre som har levt till synes vanligt vardagliga liv är ofta förvånansvärt fascinerande. Att ha levt ett helt liv är fascinerande. Ibland känner jag en märklig saknad över en tid som jag knappast har varit delaktig i, där äldre berättar historier för yngre runt brasan i den kalla kvällen. Där kunskap och erfarenheter överförs med glädje och mottags med respekt. Den respekt för äldre som fortfarande finns kvar i många andra kulturer verkar tyna bort i mitt land. Äldre får inte synas i TV-rutan, möjligen höras i radio. De förtidspensioneras utan att användas som en ovärderlig resurs och tillgång, kanske i form av mentorskap, även efter sin pension. Och de föses undan på äldreboenden för att glömmas bort i väntan på..
Min morfar minns inte längre vem jag är. Det beror kanske på att jag har varit så dålig på att hälsa på honom i Småland på sistone. Kanske borde jag ha sagt upp mig från jobbet och umgåtts med min morfar.. innan han ger sig av.. Jag kommer ju att sakna min morfar.
# Orchestra Baobab – 1
Behovet av att tränga undan äldre till förmån för yngre verkar ha nästan Darwinistiska drag. Det visar än en gång människans behov av att bryta ner den svaga och till förmån för den starkes överlevnad. Vi har ett stort behov av att lyckas bättre än andra, vilka vi ständigt jämför oss med, och ett första steg blir att försöka eliminera de svagare.
Författaren vill toppa försäljningslistorna och putta ner kollegerna från topp tio-rankingen. Forskaren strävar efter att bli mest publicerad på institutionen, om inte på hela lärosätet och kanske t.o.m. i världen. Fotbollsstjärnorna söker guldbollar, artister åtrår guldskivor och barnen vill få guldstjärnor klistrade i bänklocket i skolan.
Strävan efter perfektion är lika intressant som att lyssna till den som faktiskt vågar blottlägga sig själv och sina svagheter. Själv har jag ett problematiskt förhållningssätt till min egen kropp. Jag finner många likheter i beskrivningen av kroppen i hur min inspiration Kristina Lugn och hennes inspiration Sonja Åkesson förhåller sig till den egna lekamen och uppenbarelsen.
# Kristina Lugn & e.s.t. – ”Jag är en mycket skojfrisk kvinna”
Sommar i P1 har dock fått utstå kritik för att innehålla alltför självcentrerade drag och jag lämnar därför området ”Mina alldeles egna celluliter”. Frågan om vad som är av allmängiltigt intresse att lyssna på och förkovra sig i är dock problematisk och knepig. Man brukar framhålla igenkänningsfaktor och självupplevelse som viktiga faktorer i analysen kring vad som fångar en lyssnares intresse. ”Jag känner igen mig i det där” brukar för egen del vara en känsla som fångar. Eller historier om spännande, fascinerande, intressanta och oroväckande människoöden.
Fascinerande människoöden brukar ofta härröras till avlägsna, kanske döda, ofta onåbara människor som man aldrig mött och sällan känner, och som man kanske inte ens hade tillåtits träffa om de var kvar i livet.
Men jag berörs mer ofta av människor i min närhet. Livets bräcklighet gjorde sig verkligen påmint när jag som yngre sommarjobbade på ett boende för hjärnskadade. De var medelålders, någon äldre, och hade samtliga drabbats av en kronisk hjärnskada med total funktionsnedsättning och uteblivet tal. Någon hade ramlat ner från en stege när hon hade plockat äpplen. En annan hade olyckligt slagit huvudet i elementet och för alltid dömts till ett liv i rullstol och socialt bredvidliv. Jag har sedan dess levt med en stor respekt för vattenburna element och har fått tydliga bevis på vardagens nyckfullhet.
Att fly från familj och trygghet är en annan form av brutal vändning i vardagen. Tiden då jag arbetade på ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn är den period som har gjort mig mest ödmjuk. Unga, tonåringar, oftast killar som under dramatiska förhållanden tvingas lämna för att förhoppningsvis finna en mer stabil tillvaro. Men den stabila tillvaron avser oftast att slippa och undkomma krigets fasor och att kunna skaffa sig långsiktig stabilitet i form av utbildning och arbete. Den största och mest stabila tryggheten i deras liv, föräldrar, syskon, släkt och vänner, den tvingas de lämna.
Och den saknaden är omöjlig att beskriva, men framför allt att förstå. ”Personalen är bra, men de kommer aldrig att kunna ersätta mina föräldrar”.
# Bill Withers – ”Ain’t no sunshine”
Inte sällan ifrågasatte jag min egen närvaro på transitboendet. Vad kunde jag som född och uppväxt i oändlig trygghet egentligen tillföra i dessa trasiga ungdomars liv? När en av killarna under en natt upprepade gånger pratade om att försöka ta sitt liv genom att hoppa från balkongen, så hade jag till slut inga ord som kunde lindra.
Han såg på mig med ögon som meddelade att jag aldrig någonsin skulle kunna förstå den saknad, smärta och hopplöshet han kände. Mardrömmarna med bilder på hur den egna familjen torteras och mördas hemsökte killarna om nätterna. Den ensamma, fasansfulla och oändligt långa resan på ett lastbilsflak i månader med hopp om att komma fram till ett mål där man välkomnas låg långt utanför min välbalanserade tillvaros vardag. Att skära sig i handlederna för att lindra den psykiska och fysiska smärtan blev ett sätt att stå ut för flera av barnen. I desperation försökte jag stoppa blodflödet, medan killen som skar sig äntligen kände att den psykiska smärtan lindrade när den fysiska smärtan tog över.
# K’naan – ”Strugglin’”
Den genomsnittliga volymen av de världsomfattande vapenleveranserna för 2004-2008 var 21 % högre än under perioden 1999-2003, då nivån var den lägsta sedan sextiotalet, enligt SIPRI – Stockholm International Peace Research Institute. Ond, bråd död. En snabb lösning på denna konstanta utplåning av människor och dess ofta orsakande nationalistiska eller ekonomiska intressefaktorer skulle kunna vara ITR – Internationell Total Rasism – Alla ska ut ur alla länder. Gränskonflikter och territoriella krig hade då förlorat sin betydelse och omöjliggjorts.
Jag har sedan drygt två år tillbaka en ständigt pågående konflikt inom mig själv. Konflikten gäller mitt förhållande till den person som sitter framför mig när jag äter frukost, som delar dokumentära upplevelser med mig och som går under epitetet ”Mitt livs kärlek”.
Konflikten gäller rädslan av att bli för beroende av en annan människa kontra viljan att komma närmare denna människa än någon annan.
# Lhasa de Sela – ”Con toda palabra”
Jag klarar mig utan honom.
Jag har klarat mig utan honom i drygt 27 år.
Jag klarar mig utan honom flera helger i rad.
Jag överlevde i nästan ett halvår utan att andas in hans närvaro.
Jag mådde inte bra, men jag överlevde.
Om livet hade gått ut på att överleva, så hade jag överlevt.
Men mitt liv går inte ut på att överleva. Jag har för länge sedan passerat Maslows inledande steg i behovstrappan och har tillfredsställt såväl de fysiska behoven som behovet av trygghet. Nästa steg ”social gemenskap och uppskattning” torde innefatta kärlek. Det sista steget ”självförverkligande” innefattar för egen del en känsla av utveckling. Jag tror att kärlek och utveckling måste ingå i en utvecklande symbios. Det ska vara utvecklande att vara kär. Man bör uppleva en kärleksfull utveckling.
Eva Kilpi beskriver den andres entré på ett intressant sätt:
”Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.”
# Tewodros Kassahun – ”Ngerenge Kalsha”
Om kärleken ska vara utvecklande så bör väl även livet i stort överraska. Många är de i min omgivning som inte överraskas längre. Behovstrappan är upptrampad så till den milda grad att varken relationer, resor eller räntesänkningar inspirerar längre. Om nu livets syfte för mig och övriga på de övre trappstegen trampandes inte är att överleva, utan att överraskas, så borde vi ju alla sträva efter att ständigt leta och finna supriser.
Jag överraskas fortfarande av att jag varje år verkligen överrumplas av årstidernas skiftningar. Att jag blir uppriktigt förvånad över hur fascinerande det är att följa ett träd spricka ut och grönska, trots att trädet har grönskat i så många år tidigare.
Jag förvånas över att jag fortfarande överraskas av hur magiskt det är att sitta på en sten vid havet, när regnet har forsat ner över klipporna och solen plötsligt tränger igenom det mörka. Att få uppleva solen glittra i ett mörkt hav är en lyx utan like.
Och jag uppskattar att jag varje gång regnet rasar och man trots den ökade hastigheten för att äntra inomhus, trots allt blir blöt som en Wettextrasa i diskbaljan, verkligen förvånas över hur fantastiskt mycket jag uppskattar mitt varma hem, mina torra kläder och min varma säng. En Anderssonsk regissör uttryckte:
”Gläds då, du levande, åt din ljuvt uppvärmda säng.”
# Louise Hoffsten - ”Här är gudagott att vara”
Kroppskontakt is essential.
Om nu livet består av att söka och finna överraskningar, så lever jag varje dag. Och min skyldighet så länge jag trampar runt i tillvaron övervakad av Pacha Mama, borde vara att leva tacksam över att jag faktiskt kan och får uppleva. Ett mantra lika välbehövligt som fil med müsli en måndagmorgon, och tisdagmorgon och..
Jag njuter av den musik som inspirerade Esbjörn Svensson fram till hans död förra sommaren. Han kan inte njuta av den mer.
Jag gläder mig åt kvinnan jag möter när jag cyklar från havet. Hon kunde ha gjort som alla andra man möter längs vägar och stråk och ha tittat ner i marken, till följd av någon outgrundlig rädsla för att möta. Men det gör hon inte. Istället ler hon mot mig, med det vackraste och mest uppriktiga av leenden. Utan anledning.
Och jag ler tillbaka.
# Avishai Cohen Trio – ”Eleven Wives”
Konsten att uppskatta medför en lika trolig förmåga att uppröras. Jag upprörs över att jag under skoltiden inte informerades om samernas stora betydelse som Sveriges enda ursprungsbefolkning. Jag skrev uppsats om Sitting Bull, högste hövding över de nordamerikanska siouxindianerna eller hunkpapa som de också kallas. Jag kunde redogöra för hur han i mitten av 1800-talet från Standing Rock Indian Reservation i North Dakota upplevde reservatsindianernas eländiga förhållanden och hur han blev fast besluten att skydda sitt folk mot den vite mannen. Under stridigheterna med amerikanska armén 1876 blev han den samlande kraften bland siouxerna och cheyennerna i den kedja av händelser som ledde fram till slaget vid Little Big Horn 1876.
Trots att jag levde sällsamt långt från North Dakota så hade jag fortfarande inte lärt mig det mest grundläggande och initiala man brukar lära sig om samerna, som lever förhållandevis nära mig. Att det finns 100 ord för snö . Johan Rassa, same och renskötare, född i Sarek 1921, beskriver i boken Snö noggrant de drygt 300 ord som är relaterade till snö, såsom snöväder, spår i snö och så vidare.
Siebla är exempelvis ett annat ord för genomblöt snö om våren. Ordet tsievve beskriver hård snö som renarna inte kan gräva igenom medan sä ásj är ordet för gammal grov och lös snö som enligt samerna rinner som grovsalt.
Varför erbjöds inte samiska som ett alternativ när jag skulle välja språkinriktning i åk 6?
Din hemuppgift för den kommande tiden blir att lära dig minst ett samiskt ord för snö om dagen, under tiden som du försöker finna din plats i solen. Och så kan du fundera på om det var ett bra bröllopserbjudande som Hillary Clinton fick avseende sin dotter Chelsea, när hon var på besök i Kenya för drygt en månad sedan. Budet var 40 getter och 20 kor.
# Sofia Jannok - ”Irene”
# Underhållningsorkestern, Egon Kjerrman (dir) – ”Sommar, sommar, sommar”
