Regine Olsen, född 23 januari 1822, död 18 mars 1904 i Frederiksberg, beskrivs i historien som "mest känd för att under en kort period ha varit förlovad med den nio år äldre danske filosofen Søren Kierkegaard."
Mindre än ett år efter att de hade förlovat sig bröt Kierkegaard förlovningen. Ingen vet riktigt varför, men i hans verk antyds att det kan ha berott på att han blev deprimerad när det vanliga livet efter den första stormiga förälskelsen lagt sig. Kierkegaard själv hänvisade i sin journal till den "påle i köttet" som omöjliggjorde äktenskap.
Kierkegaard hade varma känslor för Regine i hela sitt liv, och strävade efter att planerat "oplanerat" träffa henne i olika sammanhang. När hon sedermera gifte sig och flyttade utomlands, till den danska kolonin St. Croix i Västindien som i sann kolonial anda ansågs behöva styras av en västerländsk guvernör, Regines man Johan Frederik Schlegel, blev det dock sista gången Søren såg Regine. När Regine återvände till Danmark, långt efter Kierkegaards död, fick de efter hennes bortgång 1904 emellertid sin sista viloplats i närheten av varandra, på Assistens Kirkegaard i Köpenhamn.
Genom hela sitt författarskap ägnade sig Kierkegaard till stor del, och i förtäckta former, åt att analysera vad det var som hade fått honom att bryta förlovningen.
Där slutar den beskrivning av Regine som historien har visat mig.
Någonting säger mig dock att Regine var mer än en biroll. Hon hade huvudrollen i sitt liv, oavsett vad historien berättar om henne.
Jag vill besöka Assistens kyrkogård i Köpenhamn, av privata skäl och av allmängiltiga skäl. Det som var tänkt att bli ett möte med en själsfrände får istället bli ett möte med mig själv.
Jag ser framför mig hur kyrkogården öppnar upp sin varma grönska i grinden och jag omfamnas av solens strålar. Det är en rofylld plats där drömmar och längtan äntligen har fått komma till ro.
Några veckor tidigare har jag av en slump upptäckt att det just nu kommer ges ut en helt ny bok om Regines liv, där hennes innersta för första gången avslöjas till följd av tidigare opublicerade brev mellan Regine och hennes syster Cornelia. "The letters recipient was Cornelia, Regine's favorite sister and confidante, who clearly was able to read between the lines. For that is where the most important things are written, in a kind of invisibile ink."
Boken "Kierkegaard's muse" publiceras tio år efter en viktig händelse i mitt liv. Boken publiceras tio dagar efter den dag då jag egentligen hade tänkt besöka Regines och Sørens eviga viloplatser. Han var nio år äldre än henne. När jag en bit in i boken inser att även datumet den 10e förenar oss som en viktig tidpunkt blir likheterna fascinerande och nästan skrämmande. Historien vill säga mig något, men vad?
"These two people, Søren and Regine, proved enigmatically bound to each other and therefore they had to find pretexts and opportunities to meet as often as possible, preferably so as to make it look as if they were meeting quite by chance.." ..(..).. Kierkegaard portrays the meetings with a degree of detail that comes close to being painful; he fixes the time, the distance, the variations of route, wind direction, the weather in general. It is as if he would ensure that the meetings be each time repeated so that the two silent figures should, in all eternity walk slowly - and then disappear, each in their own direction, without looking back."
"Man väljer inte sitt öde. Eller hustru. Eller älskarinna. Eller barn. Man får dem. Man har dem. Och man kanske mister dem. Men man väljer inte." Ur Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg.
"The reason why these meetings were so poignant is not only the deep, unresolved feelings that bind these two persons together in spite of time, speech and morals. It is due to Regine being indissolubly linked to Kierkegaard's authorship, for which she became in his eyes the external, historical occasion. ..(..).. Continuously dedicating all his work to that single individual, "that single individual" became his trademark. "That single individual" was Regine, it was to her the edifying discourse stretched out his arms."
Regine kunde varit jag. Jag kunde varit hon. Jag och Regine delar något.
Regine Olsen och Søren Kierkegaard förlovade sig den 10 september 1840. Den 17 mars 1855 bröts 14 års tystnad när Regine, samma dag som hon förberedde sig för resan till andra sidan Atlanten, på nytt "råkar" möta Søren på en slumpmässig plats. Hon bryter 14 års möten i tystnad med orden: "Gud välsigne dig - och må allt gå väl med dig." Hälsningen lämnade en man som tidigare alltid hade funnit ord - mållös.
"Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten." (Søren Kierkegaard i "Antingen - eller ", 1843)
Regine kunde varit jag. Jag kunde varit hon. Jag och Regine delar något.
Regine Olsen och Søren Kierkegaard förlovade sig den 10 september 1840. Den 17 mars 1855 bröts 14 års tystnad när Regine, samma dag som hon förberedde sig för resan till andra sidan Atlanten, på nytt "råkar" möta Søren på en slumpmässig plats. Hon bryter 14 års möten i tystnad med orden: "Gud välsigne dig - och må allt gå väl med dig." Hälsningen lämnade en man som tidigare alltid hade funnit ord - mållös.
"Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten." (Søren Kierkegaard i "Antingen - eller ", 1843)
