The acquittal of George Zimmerman in the U.S. and the noted legal case, as a result of Zimmerman shooting the 17-year-old Trayvon Martin to death in 2012, raises so many more questions than it answers and the verdict truly gives me the chills.
I wasn't there that night when Zimmerman found the unarmed Martin "acting suspiciously" and therefore followed the young boy, not vice versa, even though emergency personnel in contact with Zimmerman urged him not to follow the teenager. I did not see with my own eyes how Trayvon Martin behaved when he walked home with the hood of his sweatshirt pulled over his head to cover from the rain, that night in February in Florida. Some might say that I therefore should not speak.
But there is reason for me to speak.
Trayvon Martin was black. Zimmerman is not. Martin lived in the United States. I, currently, live in Sweden. My white skin color does not mean that I don't see the color scale racism that exists and dominates the world, where darker skin generates decreased social and economic benefits. I have felt physically ill when my boyfriend has been stopped and treated disgracefully and ridiculously by the customs on the way back from holidays, while I have been treated with much more respect, although both of us have been acting similarly when passing the passport control, with nothing to declare. The justification of the actions have always been referred to as “random inspections”, even at the time when my boyfriend was the only black guy in a big crowd of white passengers.
I have horrified overheard my former neighbor suspiciously and sharply question an old friend of mine, who happens to have darker skin color than me, with the phrase "what are you doing here!?" when he rang the bell on my door. I have been present when a colored friend has been asked to show off his backpack on the conveyor belt at the grocery store, while I have not been requested to do the same, although my open bag would have been much easier to use for overturning the products from the store shelves in. I have met an unknown man on a street in Marseille who urged me to avoid spending time with my boyfriend. "Beware of him. People like him cannot be trusted,” was the advice I got from the stranger, whom I obviously trusted much less than the man I had lived with for years.
I have been stopped in bar queues. Never when I've been alone or accompanied by light-skinned people. But several times when I have been in the company of colored friends.
So many so obvious situations that no one would ever get the idea to claim that they depend solely on our misconceptions of the situation, incorrect interpretations of racism, etc. if the same person had been there, right then, at the same time as we were.
It is what it is, is what they say when it's not what it should be.
Some say one can never fully understand the feelings racism cause, if one has not been personally exposed to the phenomenon. I say one can never fully understand another person's feelings, even if you share the person's skin color. But, if you share origin you share experiences, some might say. I say origin is individual and not nation-based. We are all brought up carrying different stories with us and bringing different experiences on the road of life. I do feel that nasty feeling of sickness in the stomach when racism shows me its ugly face and therefore I do claim that I do understand the emerging disgust. I take racism personal when it's affecting people I love and care about. And I take it personal when it's affecting people I care about despite not knowing them. I am because we are.
The problem is that racism is so difficult to prove. You can always refer to the misconceptions of the situation, the person's misinterpretation of the experience, that the victim is being paranoid and cynical. If racism was easier to evidence it would result in a significantly increased number of legal cases and following convictions. If innovation is truly in the human interest then the challenge to find ways to prove discrimination would be taken on.
My skin color is officially considered to be white. And white privilege brings disproportionate and excessive benefits in this world's societies. It therefore might seem rather unwise of me to discuss issues that may reduce white privilege. If it were not for the fact that I am not my skin color.
Was Trayvon Martin his skin color?
Are you yours?
Sunday, July 14, 2013
Saturday, July 13, 2013
Mänsklig symbolik och design av en ny verklighet
Den som intresserar sig för framtiden och hur människan kommer att utveckla denna borde rimligen även intressera sig för design. Helsingfors utsågs till världens designhuvudstad 2012 och det förvånansvärt anspråkslösa Designmuséet i huvudstadens centrala delar får mig att reflektera över mänsklig symbolik och vad som genererar nya sätt att se på den omgivning vi lever i. På den sommarutställning som vi besökte "granskas föremålen fördomsfritt genom olika teman, bl.a. ur perspektiv som utanförskap, tillfälligheter, makt, sexualitet, misslyckanden, kön, aktivism, anarkism, politik, upphovsrätt, ITE-design, och ur geografisk synpunkt och bannlysning av dekor" (enligt muséets hemsida). De symboliska tingen är inte enbart själlösa praktikaliteter som ofta verkar samla mer damm än egenskaper. De säger även något om vilka samhällsfenomen som beundras och varför.
Under resan i det finska grannlandet passerade vi flera krigsmuséer med kvarlevor från de senaste krig som landet deltagit i. Till min stora förvåning verkade man inte hymla med den symbolik som krigen förde med sig. Muséerna marknadsförde tydligt gamla militärfordon med nazistsymboler som några av dragplåstren och anledningar till att människor borde besöka platserna. Vid ett museum stod ett långt godståg parkerat precis vid den förbipasserande vägen. Det gick inte att undgå de stora hakkorsen på tåget som lyste obehagligt i den ljumma sommarvärmen. Magen knöt sig och övriga kroppen önskade åka förbi muséet fortare än hastighetsbegränsningarna tillät.
Att dessa symboler skulle ha visats på samma tydliga sätt i Sverige känns som en omöjlighet. Men är det en bättre inställning till historien? Är det bättre att gömma undan de symboler som har präglat samhället och troligen till viss del förföljer många invånare än idag? Hade inte den svenska debatten gynnats av att inte gömma undan sitt krigshyckleri utan ännu mer öppet diskutera den fortfarande gällande "neutraliteten"?
Symboliska innebörder spelar stor roll för många av de s.k. ursprungsfolken. På det arktiska muséet i Rovaniemi i norra Finland får man en genomtänkt inblick i samernas kultur och tankegångar. Norrskenet, som är en av huvudanledningarna till att människor vill besöka Lappland, är ett lysande exempel på människans fascination för symbolik. Det finska namnet för norrsken är revontulet, räveld eller fire fox, till följd av att den finska historian säger att norrskenet skapas av en himmelsk räv som när han springer över skyn slår svansen i snön vilket skapar de vackra gnistor som norrskenet ger på himlen.
Grönländska inuiter menar å andra sidan att norrskenet är den högsta punkten på himlen, där de döda själarna spelar fotboll med ett valrosshuvud. Norrskenet är, menar man, de fartränder som skapas när den himmelska fotbollen flyger över himlavalvet. Jag fascineras över tanken på att de saknade själarna spelar träningsmatch med ett valrosshuvud på himlavalvet. Bedöm själva om tolkningen av norrskenet känns logisk.
På väg neråt landet hamnade vi på middag med det spanska landslaget i fotboll. Att se det kvinnliga landslaget i samma symboliska färger och landslagsdress som det framgångsrika herrlandslaget gäckade framtidsnerven och inspirationen inför en ny verklighet. Lagets goda insats i sin inledande EM-match vittnar kanske om ett framtida maktskifte på den spanska fotbollsplanen, även om förutsättningarna för manlig och kvinnlig fotboll fortfarande präglas av milsvida skillnader.
Människans skapade symbolik påverkar de rådande och framtida maktförhållandena i världen. På en konstutställning i norra Finland presenterade en ung konstnärinna ett verk där hon lekte med bilden av nationsgränser och dessas restriktioner. Världskartan hade helt enkelt vänts upp och ner i förhållande till de vanligast förekommande kartbilderna. Chimamanda Ngozi Adichie låter i sin lysande roman "En halv gul sol" en äldre man i Nigeria pedagogiskt beskriva fenomenet för en ung pojke:
- Det här är vår värld, även om de som ritade den här kartan bestämde sig för att placera sitt eget land ovanför våra länder. Egentligen finns det inget upp och ner, förstår du.
En besökare från Australien hade under utställningen kommentaren "Det är så roligt att få se sitt land överst på kartan, som omväxling". Hur den rådande symboliska världsbilden påverkar maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar lämnar jag till läsaren att reflektera över.
Konstnärinnan hade även gjort hål i verket efter ett förutbestämt mönster. Hennes beskrivning av hålen var att detta var markeringar över var kontinentalplattorna orsakar störst förödelse genom jordbävningar och andra naturkatastrofer. Dessa markeringar hade dock behållits enligt sina verkliga geografiska lägen, vilket gjorde att hennes konstverk skapade naturkatastrofer på andra platser än där vi vanligen ser dessa. "Och, fortsatte hon, naturen tar inte hänsyn till nationsgränser."
Att göra skillnad, att göra avtryck och medverka till utveckling är den största drivkraften hos de flesta människor, oavsett om detta görs genom design av nya föremål och fenomen eller i andra former. Om denna drivkraft avtar minskar också den s.k. meningsfullheten. Därför bör nytänkande aldrig förvägras eller bannlysas och det udda, innovativa och kreativa uppmuntras och diskuteras öppet. "Det som inte är förbjudet kommer att förverkligas av någon" menade Theodor Kalifatides i sitt sommarprogram.
Under resan i det finska grannlandet passerade vi flera krigsmuséer med kvarlevor från de senaste krig som landet deltagit i. Till min stora förvåning verkade man inte hymla med den symbolik som krigen förde med sig. Muséerna marknadsförde tydligt gamla militärfordon med nazistsymboler som några av dragplåstren och anledningar till att människor borde besöka platserna. Vid ett museum stod ett långt godståg parkerat precis vid den förbipasserande vägen. Det gick inte att undgå de stora hakkorsen på tåget som lyste obehagligt i den ljumma sommarvärmen. Magen knöt sig och övriga kroppen önskade åka förbi muséet fortare än hastighetsbegränsningarna tillät.
Att dessa symboler skulle ha visats på samma tydliga sätt i Sverige känns som en omöjlighet. Men är det en bättre inställning till historien? Är det bättre att gömma undan de symboler som har präglat samhället och troligen till viss del förföljer många invånare än idag? Hade inte den svenska debatten gynnats av att inte gömma undan sitt krigshyckleri utan ännu mer öppet diskutera den fortfarande gällande "neutraliteten"?
Symboliska innebörder spelar stor roll för många av de s.k. ursprungsfolken. På det arktiska muséet i Rovaniemi i norra Finland får man en genomtänkt inblick i samernas kultur och tankegångar. Norrskenet, som är en av huvudanledningarna till att människor vill besöka Lappland, är ett lysande exempel på människans fascination för symbolik. Det finska namnet för norrsken är revontulet, räveld eller fire fox, till följd av att den finska historian säger att norrskenet skapas av en himmelsk räv som när han springer över skyn slår svansen i snön vilket skapar de vackra gnistor som norrskenet ger på himlen.
Grönländska inuiter menar å andra sidan att norrskenet är den högsta punkten på himlen, där de döda själarna spelar fotboll med ett valrosshuvud. Norrskenet är, menar man, de fartränder som skapas när den himmelska fotbollen flyger över himlavalvet. Jag fascineras över tanken på att de saknade själarna spelar träningsmatch med ett valrosshuvud på himlavalvet. Bedöm själva om tolkningen av norrskenet känns logisk.
På väg neråt landet hamnade vi på middag med det spanska landslaget i fotboll. Att se det kvinnliga landslaget i samma symboliska färger och landslagsdress som det framgångsrika herrlandslaget gäckade framtidsnerven och inspirationen inför en ny verklighet. Lagets goda insats i sin inledande EM-match vittnar kanske om ett framtida maktskifte på den spanska fotbollsplanen, även om förutsättningarna för manlig och kvinnlig fotboll fortfarande präglas av milsvida skillnader.
- Det här är vår värld, även om de som ritade den här kartan bestämde sig för att placera sitt eget land ovanför våra länder. Egentligen finns det inget upp och ner, förstår du.
En besökare från Australien hade under utställningen kommentaren "Det är så roligt att få se sitt land överst på kartan, som omväxling". Hur den rådande symboliska världsbilden påverkar maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar lämnar jag till läsaren att reflektera över.
Konstnärinnan hade även gjort hål i verket efter ett förutbestämt mönster. Hennes beskrivning av hålen var att detta var markeringar över var kontinentalplattorna orsakar störst förödelse genom jordbävningar och andra naturkatastrofer. Dessa markeringar hade dock behållits enligt sina verkliga geografiska lägen, vilket gjorde att hennes konstverk skapade naturkatastrofer på andra platser än där vi vanligen ser dessa. "Och, fortsatte hon, naturen tar inte hänsyn till nationsgränser."
Att göra skillnad, att göra avtryck och medverka till utveckling är den största drivkraften hos de flesta människor, oavsett om detta görs genom design av nya föremål och fenomen eller i andra former. Om denna drivkraft avtar minskar också den s.k. meningsfullheten. Därför bör nytänkande aldrig förvägras eller bannlysas och det udda, innovativa och kreativa uppmuntras och diskuteras öppet. "Det som inte är förbjudet kommer att förverkligas av någon" menade Theodor Kalifatides i sitt sommarprogram.
Friday, July 05, 2013
Finsk sisu i förväntningssamhället
Sisu är det finska ordet för kampvilja, envis uthållighet och att aldrig ge upp. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och ordet fick internationell spridning under det finska vinterkriget då Finland stred mot Sovjetunionen.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Tuesday, July 02, 2013
Vilka var "vi" när Finlands sak var vår?
"Det är nog bättre att prata engelska än svenska här i Finland", säger resesällskapet. "Svenska språket verkar inte vara så populärt här."
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Tuesday, May 07, 2013
Att gå över lik efter vatten
Medmänsklig omtanke är en dygd. Eller?
Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra.
Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd?
Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten?
Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget?
Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum.
För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från landet för att slippa möta den du hade trampat på. Idag är det lätt att låta det sociala bruset lägga sig som en matta av förträngning över de gånger du har gått över lik efter vatten. Du behöver inte möta ditt samvete om du byter ut de du har trampat på mot nya, otrampade kontakter och fenomen. Du får aldrig det sociala straff som kanske är berättigat. Därför kan du inte heller stoppas i din beräknande marsch mot triumf. Du kan trampa sönder allt i din närhet och ändå uppleva segerns sötma. Din omgivning är som myror i stacken. Utbytbara i oändlighet.
Eller har du behållit ditt samvete? Är det meningsfullt att behålla sitt samvete om inte omgivningen gör det? Eller är det bättre att vi alla ansluter oss till den blodtörstiga banan mot socialdarwinistisk överhet och intalar oss själva att livet är för kort för att hinna bry sig om annat än den egna välgången?
Quo vadis humanus?
Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra.
Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd?
Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten?
Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget?
Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum.
För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från landet för att slippa möta den du hade trampat på. Idag är det lätt att låta det sociala bruset lägga sig som en matta av förträngning över de gånger du har gått över lik efter vatten. Du behöver inte möta ditt samvete om du byter ut de du har trampat på mot nya, otrampade kontakter och fenomen. Du får aldrig det sociala straff som kanske är berättigat. Därför kan du inte heller stoppas i din beräknande marsch mot triumf. Du kan trampa sönder allt i din närhet och ändå uppleva segerns sötma. Din omgivning är som myror i stacken. Utbytbara i oändlighet.
Eller har du behållit ditt samvete? Är det meningsfullt att behålla sitt samvete om inte omgivningen gör det? Eller är det bättre att vi alla ansluter oss till den blodtörstiga banan mot socialdarwinistisk överhet och intalar oss själva att livet är för kort för att hinna bry sig om annat än den egna välgången?
Quo vadis humanus?
Saturday, May 04, 2013
Davids kamp mot läkemedelsbolagen
Jag har varit lika försiktig som många andra för att prata om detta. För om jag börjar prata om det kan min omgivning tro att jag är svag, uträknad och ja, kanske rentav tokig. Psykisk ohälsa är fortfarande stigmatiserande även om inställningen börjar förändras. Den här texten har därför legat som ett opublicerat utkast på min blogg under lång tid, eftersom jag skäms för att berätta.
Men om det faktum att jag börjar prata om det kan få någon annan att slippa gå igenom detta, så är det värt att börja prata om det.
Det här året har medfört flera större kriser i mitt liv, vilka troligen skulle ha knäckt den starkaste och vilket har medfört att jag har kraschat hårt. Jag har hela tiden varit mycket tveksam till att använda läkemedel som ett steg att komma vidare. Jag har varit skonad från att behöva använda mig av sjukvården under mina 33 år och har, p.g.a. mina ytterst få möten med den tidigare, haft ett stort förtroende för den.
Redan i dag är depression den främsta anledningen till funktionsnedsättning, enligt WHO, och om tjugo år beräknas depression vara det vanligaste hälsoproblemet i världen. Depression är inte ett välfärdsproblem, som man tidigare har trott, och WHO talar om en "tyst epidemi" i världen. Enligt WHO är depression ännu vanligare i ekonomiskt fattiga länder och i ekonomiskt rikare länder är sjukdomen vanligare bland de ekonomiskt sämre ställda. Problemet blir särskilt stort för fattiga länder som har sämre resurser för psykiatrisk vård. I dag har mindre än 25 procent av depressionssjuka tillgång till effektiv behandling, enligt WHO (DN, 2011-03-18). I många länder kriminaliseras psykiskt sjuka och får dålig eller ingen behandling. Jag har själv upplevt skam över sjukdomen som om den här typen av mående skulle vara "mindre värd" än om man hade en fysisk sjukdom med möjligt, dödligt utfall, såsom cancer. Det pågår ett världsomfattande arbete för att stoppa utbredningen av och öka den preventiva informationen om HIV/AIDS, om malaria, om cancer och demenssjukdomar. Det är dags att inse att denna kraftsamling krävs även när det gäller psykiska sjukdomar, att depressioner inte är ett självvalt tillstånd och att bakom den ledsna fasaden finns livskraftiga människor med enorm potential som vi inte har råd att gå miste om.
Jag slutade äta anti-depressiv medicin för en månad sedan. Nu är kvällarna och nätterna olidliga. Jag vågar knappt gå ut för att jag är så yr och är rädd att jag ska ramla på gatan. På eftermiddagar och kvällar är huvudet fullt av "brain zaps" och det känns som om huvudet ger mig elektriska stötar allt som oftast. Det har känts som att jag har haft feber i ca en månad, ända sedan jag slutade med medicinen, men min temperatur är normal. Jag klarar inte av för mycket skarpa ljud och det skorrar i huvudet när jag plockar disk. Jag kan inte titta åt sidorna utan att det flimrar för ögonen, jag sover dåligt och mår illa bara av att försöka ta en kort promenad, vilket gör att jag inte alls orkar röra mig så mycket fysiskt som jag hade behövt. Jag är konstant utmattad dygnets alla vakna timmar. Humörsvängningarna är snabba.
Jag har tidigare visat vad jag går för och har fått uppskattning för detta. Jag har haft drömmar och har känt framtidstro, optimism och livsglädje. Men det gör jag inte längre och medicinens biverkningar är en starkt bidragande orsak till detta. Jag var på gång och jag hade planer, när medicinen drog ner mig igen. Jag är inte hypokondriker och jag vill inte må så här. Samhället och omgivningen hade aldrig bett en cancersjuk person att "rycka upp sig" i hopp om att det skulle få personen att må bättre. Men ibland upplever jag att omgivningen verkar tycka att depression är självförvållat till viss del. Jag har otaliga gånger det här året önskat att jag istället hade någon fysisk sjukdom såsom cancer, eftersom jag då i alla fall hade sluppit gå runt och skämmas över mitt tillstånd, fastän jag inser att cancersjuka går igenom ett brutalt helvete.
Jag har aldrig tyckt synd om mig och gör det inte nu heller. Det här är ingen bitter kungörelse av en människa som inte har vett att uppskatta. Jag uppskattar otroligt mycket i min omgivning och är oerhört lyckligt lottad på många vis. Men det betyder inte att läkemedelsbolagen har rätt att använda mig som försökskanin, utan min tillåtelse.
Läkemedelsbolaget Eli Lilly är selektiva i sin information om medicinens negativa sidor. I mitt fall fick jag väldigt knapphändig information från min läkare och jag litade på, till stor del pga den auktoritet inom området som läkare har, att medicinen skulle hjälpa mig.
Påståendet att storföretagen utnyttjar den lilla människan har ju dessvärre inget nyhetsvärde och visar en maktbalans liknande den mellan David och Goliat. Att läkemedelsbolagen, i det här fallet Eli Lilly, ger bidrag till sjukvården har diskuterats offentligt tidigare. Även jag har följt denna diskussion tidigare, men inser nu att en påminnelse om denna diskussion hade fått mig att tänka över min inställning till medicinen en extra gång. Jag är plågsamt medveten om min ytterst begränsade möjlighet att påverka läkemedelsbolagens fortsatta försäljning av anti-depressiva medel. Men jag hoppas att den här texten kan få i alla fall någon, någonstans, att noggrannt läsa all tillgänglig information om bieffekter vid påbörjandet av behandlingen, om biverkningar under behandlingen och om möjliga problem när man försöker sluta med medicinen (den senare delen är nästintill obefintlig i Cymbaltas bipacksedel) och därefter överväga sitt beslut både en och två gånger innan de väljer att börja använda dessa medel. Om läkaren inte tillhandahåller denna information så uppmanar jag dig å det bestämdaste att söka efter denna information själv. Därefter är det naturligtvis upp till dig som vuxen, ansvarstagande människa att ta beslutet om du ändå vill ge medicinen en chans.
Jag skulle inte ha nöjt mig med att läsa bipacksedeln till medicinen. Jag skulle ha googlat fram all den information jag nu har hittat, innan jag bestämde mig för att påbörja medicineringen. Då hade jag exempelvis insett att den medicin, Cymbalta innehållande duloxetin, som min läkare förespråkade, har fått en extra not hos Läkemedelsverket, som skriver att "av de studier som har gjorts på läkemedlet, har endast de som gav positivt resultat publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Värderingar av läkemedlets effekt, som enbart baseras på dessa resultat, kan därför ge en alltför positiv bild av duloxetin".
Jag hade även hittat en video på Youtube, gjord av en tjej som liksom jag vill varna världen för medicinens bieffekter. "Depression hurts, Cymbalta hurts more", konstaterar hon. Och kommentarerna hon har fått på videon är intressanta. Diskussionen är relativt seriös, till skillnad från många andra diskussioner på nätet, och många har delat med sig av sin upplevelse av "withdrawal hell". En diskussion som jag menar skulle ha förts mellan läkaren och patienten innan medicinen skrevs ut. Då hade jag, och många med mig verkar det som, aldrig någonsin börjat äta denna och andra anti-depressiva mediciner.
Det jag hade behövt det här året är en betydligt större dos av varma kramar och en betydligt mindre dos av skadliga läkemedel. En lärdom som jag kommer sprida till så många som möjligt runtom i världen, om det så är det sista jag gör.
Men om det faktum att jag börjar prata om det kan få någon annan att slippa gå igenom detta, så är det värt att börja prata om det.
Det här året har medfört flera större kriser i mitt liv, vilka troligen skulle ha knäckt den starkaste och vilket har medfört att jag har kraschat hårt. Jag har hela tiden varit mycket tveksam till att använda läkemedel som ett steg att komma vidare. Jag har varit skonad från att behöva använda mig av sjukvården under mina 33 år och har, p.g.a. mina ytterst få möten med den tidigare, haft ett stort förtroende för den.
Redan i dag är depression den främsta anledningen till funktionsnedsättning, enligt WHO, och om tjugo år beräknas depression vara det vanligaste hälsoproblemet i världen. Depression är inte ett välfärdsproblem, som man tidigare har trott, och WHO talar om en "tyst epidemi" i världen. Enligt WHO är depression ännu vanligare i ekonomiskt fattiga länder och i ekonomiskt rikare länder är sjukdomen vanligare bland de ekonomiskt sämre ställda. Problemet blir särskilt stort för fattiga länder som har sämre resurser för psykiatrisk vård. I dag har mindre än 25 procent av depressionssjuka tillgång till effektiv behandling, enligt WHO (DN, 2011-03-18). I många länder kriminaliseras psykiskt sjuka och får dålig eller ingen behandling. Jag har själv upplevt skam över sjukdomen som om den här typen av mående skulle vara "mindre värd" än om man hade en fysisk sjukdom med möjligt, dödligt utfall, såsom cancer. Det pågår ett världsomfattande arbete för att stoppa utbredningen av och öka den preventiva informationen om HIV/AIDS, om malaria, om cancer och demenssjukdomar. Det är dags att inse att denna kraftsamling krävs även när det gäller psykiska sjukdomar, att depressioner inte är ett självvalt tillstånd och att bakom den ledsna fasaden finns livskraftiga människor med enorm potential som vi inte har råd att gå miste om.
Jag slutade äta anti-depressiv medicin för en månad sedan. Nu är kvällarna och nätterna olidliga. Jag vågar knappt gå ut för att jag är så yr och är rädd att jag ska ramla på gatan. På eftermiddagar och kvällar är huvudet fullt av "brain zaps" och det känns som om huvudet ger mig elektriska stötar allt som oftast. Det har känts som att jag har haft feber i ca en månad, ända sedan jag slutade med medicinen, men min temperatur är normal. Jag klarar inte av för mycket skarpa ljud och det skorrar i huvudet när jag plockar disk. Jag kan inte titta åt sidorna utan att det flimrar för ögonen, jag sover dåligt och mår illa bara av att försöka ta en kort promenad, vilket gör att jag inte alls orkar röra mig så mycket fysiskt som jag hade behövt. Jag är konstant utmattad dygnets alla vakna timmar. Humörsvängningarna är snabba.
Jag har tidigare visat vad jag går för och har fått uppskattning för detta. Jag har haft drömmar och har känt framtidstro, optimism och livsglädje. Men det gör jag inte längre och medicinens biverkningar är en starkt bidragande orsak till detta. Jag var på gång och jag hade planer, när medicinen drog ner mig igen. Jag är inte hypokondriker och jag vill inte må så här. Samhället och omgivningen hade aldrig bett en cancersjuk person att "rycka upp sig" i hopp om att det skulle få personen att må bättre. Men ibland upplever jag att omgivningen verkar tycka att depression är självförvållat till viss del. Jag har otaliga gånger det här året önskat att jag istället hade någon fysisk sjukdom såsom cancer, eftersom jag då i alla fall hade sluppit gå runt och skämmas över mitt tillstånd, fastän jag inser att cancersjuka går igenom ett brutalt helvete.
Jag har aldrig tyckt synd om mig och gör det inte nu heller. Det här är ingen bitter kungörelse av en människa som inte har vett att uppskatta. Jag uppskattar otroligt mycket i min omgivning och är oerhört lyckligt lottad på många vis. Men det betyder inte att läkemedelsbolagen har rätt att använda mig som försökskanin, utan min tillåtelse.
Läkemedelsbolaget Eli Lilly är selektiva i sin information om medicinens negativa sidor. I mitt fall fick jag väldigt knapphändig information från min läkare och jag litade på, till stor del pga den auktoritet inom området som läkare har, att medicinen skulle hjälpa mig.
Påståendet att storföretagen utnyttjar den lilla människan har ju dessvärre inget nyhetsvärde och visar en maktbalans liknande den mellan David och Goliat. Att läkemedelsbolagen, i det här fallet Eli Lilly, ger bidrag till sjukvården har diskuterats offentligt tidigare. Även jag har följt denna diskussion tidigare, men inser nu att en påminnelse om denna diskussion hade fått mig att tänka över min inställning till medicinen en extra gång. Jag är plågsamt medveten om min ytterst begränsade möjlighet att påverka läkemedelsbolagens fortsatta försäljning av anti-depressiva medel. Men jag hoppas att den här texten kan få i alla fall någon, någonstans, att noggrannt läsa all tillgänglig information om bieffekter vid påbörjandet av behandlingen, om biverkningar under behandlingen och om möjliga problem när man försöker sluta med medicinen (den senare delen är nästintill obefintlig i Cymbaltas bipacksedel) och därefter överväga sitt beslut både en och två gånger innan de väljer att börja använda dessa medel. Om läkaren inte tillhandahåller denna information så uppmanar jag dig å det bestämdaste att söka efter denna information själv. Därefter är det naturligtvis upp till dig som vuxen, ansvarstagande människa att ta beslutet om du ändå vill ge medicinen en chans.
Jag skulle inte ha nöjt mig med att läsa bipacksedeln till medicinen. Jag skulle ha googlat fram all den information jag nu har hittat, innan jag bestämde mig för att påbörja medicineringen. Då hade jag exempelvis insett att den medicin, Cymbalta innehållande duloxetin, som min läkare förespråkade, har fått en extra not hos Läkemedelsverket, som skriver att "av de studier som har gjorts på läkemedlet, har endast de som gav positivt resultat publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Värderingar av läkemedlets effekt, som enbart baseras på dessa resultat, kan därför ge en alltför positiv bild av duloxetin".
Jag hade även hittat en video på Youtube, gjord av en tjej som liksom jag vill varna världen för medicinens bieffekter. "Depression hurts, Cymbalta hurts more", konstaterar hon. Och kommentarerna hon har fått på videon är intressanta. Diskussionen är relativt seriös, till skillnad från många andra diskussioner på nätet, och många har delat med sig av sin upplevelse av "withdrawal hell". En diskussion som jag menar skulle ha förts mellan läkaren och patienten innan medicinen skrevs ut. Då hade jag, och många med mig verkar det som, aldrig någonsin börjat äta denna och andra anti-depressiva mediciner.
Det jag hade behövt det här året är en betydligt större dos av varma kramar och en betydligt mindre dos av skadliga läkemedel. En lärdom som jag kommer sprida till så många som möjligt runtom i världen, om det så är det sista jag gör.
Thursday, April 18, 2013
Om matchen mellan Khemiri och Selimovic
Jag skulle mer än gärna byta kropp med Jonas Hassen Khemiri. Inte enbart för att jag gärna skulle byta till mig hans skarpa intellekt utan även för att jag under lång tid har velat uppleva hur man bemöts som "mörkhyad" i Sverige och världen.
Kroppsbytet med Khemiri får väl anses vara tämligen omöjligt. Men även om jag i mindre utsträckning än andra kommer att uppleva hur det känns att behöva utstå kommentarer pga den färg som huden fick, så vet jag hur det känns att vara kvinna. Jag har personligen skonats från kvinnoförtryck men blir personligen provocerad när Amina från Tunisien tvingas leva under jorden och lever under dödshot pga att hon har ifrågasatt patriarkatet i Tunisien. Eller när kvinnliga journalister i Sverige får ta emot all världens näthat enbart pga sitt kön. Eller när president Rafael Correa uttalar sexistiskta kommentarer och förlöjligar jämställdhetsfrågan i Ecuador, när jag vet hur hårt min vän Manuela sliter för att få till en förändring i landet.
Aha, du håller med Selimovic! tänker du kanske nu, som menar att alla känner någon form av diskriminering och att vi därmed kan lägga ner hela diskussionen, eftersom det blir omöjligt att bestämma vilkens upplevelse av diskriminering som är värst. Nej, jag håller inte med Selimovic. Jag känner, trots min rosa hy, betydligt mer igen mig i Khemiris text än i Selimovics eftersom jag många gånger har stått bredvid mörkhyade vänner och andra som har behandlats oerhört illa, medan man har varit betydligt mer inställsam och vänlig mot mig, som är ljushyad. Så många så uppenbara situationer att ingen människa skulle få för sig att påstå att de enbart beror på våra missuppfattningar, felaktiga tolkningar av rasism etc. om samma människa hade varit där, just då, samtidigt som oss.
Detta har jag dock inte enbart upplevt i Sverige utan på många platser, såväl i som utanför Europa.
(Khemiris pjäs "Jag ringer mina bröder" är för övrigt mycket sevärd, för den som befinner sig i London eller Sverige just nu.)
Rasism är en företeelse som har utvecklats av Väst, det är ju sedan länge konstaterat och beskrivs t.ex. av George M. Fredrickson (2003): "An ideological basis for explicit racism came to a unique fruition in the West during the modern period. No clear and unequivocal evidence of racism has been found in other cultures or in Europe before the Middle Ages." Att beskriva Sverige som ett strukturellt rasistiskt land kan ha sina poänger om detta kan få människor och organisationer att reflektera över sitt eget agerande, om det kan få arbetsgivare att anställa kompetens, inte hudfärg, etc.
Däremot instämmer jag delvis i Adam Cwejmans diskussion kring den strukturella rasismen som kan läsas såväl här som här. Cwejman är liberal, men hans åsikter bör i det här avseendet beaktas ur ett perspektiv bortom blockpolitiken.
Cwejman framhåller att "vi inte är slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur. I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande." Han menar vidare att "en teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras. En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen."
"Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas", menar Cwejman.
Utöver att Khemiri har många (flest i matchen mellan Khemiri och Selimovic, enligt mig) viktiga poänger så finns det troligen ytterligare en förklaring till varför Khemiris text fick sån oerhörd genomslagskraft när den publicerades: Den beskriver verkligheten på ett relativt enkelt sätt där det är lätt att utläsa vem som är ond och vem som är god. Människor verkar älska enkla lösningar. Jag menar att rädslan för och det bristande engagemanget för att involvera sig i vardagspolitiska frågor är en av huvudorsakerna till varför Sverigedemokraterna har vuxit sig stora i det här landet. Folk orkar helt enkelt inte engagera sig i komplexa frågeställningar och väljer istället en enkel lösning. Ett bristande intresse för vardagspolitik gör att folk upplever att de inte har tillräckliga argument när de ställs inför en diskussion och drar då hellre sig undan diskussionen än att se den som ett utmärkt tillfälle till att utvecklas och lära sig mer.
Människor bryr sig mer om att hinna göra meningslösa statusuppdateringar på Facebook än att uppdatera sig på nyhetsflödet när det senare skulle underlätta deras möjligheter att kunna ta till sig argument, reflektera över argument och faktiskt argumentera själva i politiska diskussioner. Förutsägbarheten attraherar mer än engagemanget kallar. Detta är ett globalt fenomen och inte enbart en i Sverige pågående utveckling. Människan har alltid sökt och kommer alltid att söka trygghet. Och trygghet och förutsägbarhet har ju många gemensamma nämnare.
Klyftan mellan s.k. news-avoiders och news-seekers ökar dessvärre, ett forskningsresultat som jag har framhållit tidigare. Därmed ökar andelen som inte samlar på sig tillräckligt många argument för att tycka sig kunna medverka i debatten. Ett ställningstagande, för det är faktiskt ett ställningstagande att inte ta till sig tillgänglig information, som till stor del verkar grunda sig på lättja.
Kroppsbytet med Khemiri får väl anses vara tämligen omöjligt. Men även om jag i mindre utsträckning än andra kommer att uppleva hur det känns att behöva utstå kommentarer pga den färg som huden fick, så vet jag hur det känns att vara kvinna. Jag har personligen skonats från kvinnoförtryck men blir personligen provocerad när Amina från Tunisien tvingas leva under jorden och lever under dödshot pga att hon har ifrågasatt patriarkatet i Tunisien. Eller när kvinnliga journalister i Sverige får ta emot all världens näthat enbart pga sitt kön. Eller när president Rafael Correa uttalar sexistiskta kommentarer och förlöjligar jämställdhetsfrågan i Ecuador, när jag vet hur hårt min vän Manuela sliter för att få till en förändring i landet.
Aha, du håller med Selimovic! tänker du kanske nu, som menar att alla känner någon form av diskriminering och att vi därmed kan lägga ner hela diskussionen, eftersom det blir omöjligt att bestämma vilkens upplevelse av diskriminering som är värst. Nej, jag håller inte med Selimovic. Jag känner, trots min rosa hy, betydligt mer igen mig i Khemiris text än i Selimovics eftersom jag många gånger har stått bredvid mörkhyade vänner och andra som har behandlats oerhört illa, medan man har varit betydligt mer inställsam och vänlig mot mig, som är ljushyad. Så många så uppenbara situationer att ingen människa skulle få för sig att påstå att de enbart beror på våra missuppfattningar, felaktiga tolkningar av rasism etc. om samma människa hade varit där, just då, samtidigt som oss.
Detta har jag dock inte enbart upplevt i Sverige utan på många platser, såväl i som utanför Europa.
(Khemiris pjäs "Jag ringer mina bröder" är för övrigt mycket sevärd, för den som befinner sig i London eller Sverige just nu.)
Rasism är en företeelse som har utvecklats av Väst, det är ju sedan länge konstaterat och beskrivs t.ex. av George M. Fredrickson (2003): "An ideological basis for explicit racism came to a unique fruition in the West during the modern period. No clear and unequivocal evidence of racism has been found in other cultures or in Europe before the Middle Ages." Att beskriva Sverige som ett strukturellt rasistiskt land kan ha sina poänger om detta kan få människor och organisationer att reflektera över sitt eget agerande, om det kan få arbetsgivare att anställa kompetens, inte hudfärg, etc.
Däremot instämmer jag delvis i Adam Cwejmans diskussion kring den strukturella rasismen som kan läsas såväl här som här. Cwejman är liberal, men hans åsikter bör i det här avseendet beaktas ur ett perspektiv bortom blockpolitiken.
Cwejman framhåller att "vi inte är slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur. I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande." Han menar vidare att "en teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras. En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen."
"Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas", menar Cwejman.
Utöver att Khemiri har många (flest i matchen mellan Khemiri och Selimovic, enligt mig) viktiga poänger så finns det troligen ytterligare en förklaring till varför Khemiris text fick sån oerhörd genomslagskraft när den publicerades: Den beskriver verkligheten på ett relativt enkelt sätt där det är lätt att utläsa vem som är ond och vem som är god. Människor verkar älska enkla lösningar. Jag menar att rädslan för och det bristande engagemanget för att involvera sig i vardagspolitiska frågor är en av huvudorsakerna till varför Sverigedemokraterna har vuxit sig stora i det här landet. Folk orkar helt enkelt inte engagera sig i komplexa frågeställningar och väljer istället en enkel lösning. Ett bristande intresse för vardagspolitik gör att folk upplever att de inte har tillräckliga argument när de ställs inför en diskussion och drar då hellre sig undan diskussionen än att se den som ett utmärkt tillfälle till att utvecklas och lära sig mer.
Människor bryr sig mer om att hinna göra meningslösa statusuppdateringar på Facebook än att uppdatera sig på nyhetsflödet när det senare skulle underlätta deras möjligheter att kunna ta till sig argument, reflektera över argument och faktiskt argumentera själva i politiska diskussioner. Förutsägbarheten attraherar mer än engagemanget kallar. Detta är ett globalt fenomen och inte enbart en i Sverige pågående utveckling. Människan har alltid sökt och kommer alltid att söka trygghet. Och trygghet och förutsägbarhet har ju många gemensamma nämnare.
Klyftan mellan s.k. news-avoiders och news-seekers ökar dessvärre, ett forskningsresultat som jag har framhållit tidigare. Därmed ökar andelen som inte samlar på sig tillräckligt många argument för att tycka sig kunna medverka i debatten. Ett ställningstagande, för det är faktiskt ett ställningstagande att inte ta till sig tillgänglig information, som till stor del verkar grunda sig på lättja.
Wednesday, January 23, 2013
Another view of Eritrea
This Monday, the so called independent media sources' dependency was once again demonstrated. I counted to almost 20 of the internationally most influential media agenices publishing an identical and very brief text claiming "armed mutineers seized the information ministry in Asmara, Eritrea". On Tuesday the same media sources announced that the "calm had returned to Asmara".
The identical reporting and very often publishing of the exact same text based on the same sources, mainly based outside the concerned region, proves once again that all media sources are dependent, in this case of each other, and that it's your responsibility as a reader to search for a more nuanced view of the story.
It's a fact that news reporting from Eritrea is restricted. However, it's also a fact that many voices trying to be heard from within the country are often denied being internationally published due to their alleged proximity to the regime. Once again, I do believe that both sides must be heard, as in all fair debates, and that it's your responsibility as a media consumer to form your own opinion based on all, and I mean all, information provided.
If you, like me, are tired of the independent media's dependency, see http://longlivehumania.blogspot.se for another view of a current life in Eritrea.
The identical reporting and very often publishing of the exact same text based on the same sources, mainly based outside the concerned region, proves once again that all media sources are dependent, in this case of each other, and that it's your responsibility as a reader to search for a more nuanced view of the story.
It's a fact that news reporting from Eritrea is restricted. However, it's also a fact that many voices trying to be heard from within the country are often denied being internationally published due to their alleged proximity to the regime. Once again, I do believe that both sides must be heard, as in all fair debates, and that it's your responsibility as a media consumer to form your own opinion based on all, and I mean all, information provided.
If you, like me, are tired of the independent media's dependency, see http://longlivehumania.blogspot.se for another view of a current life in Eritrea.
Wednesday, January 16, 2013
Det gråtande barnet säljer
I det senaste avsnittet av Uppdrag granskning diskuteras huruvida de publicerade och vida debatterade siffrorna om den eskalerande barnfattigdomen i Sverige verkligen stämmer.
Tesen i programmet är att de siffror som flera barnrättsorganisationer har publicerat om barns fattigdom de senaste åren är kraftigt överdrivna. Uppdrag granskning framhåller att "enligt Rädda Barnen finns det en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Men när Uppdrag granskning synar barnfattigdomen framträder en annan bild. Alla de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige, Bris, Majblomman och Rädda Barnen ger kraftigt vinklade siffror i sina kampanjer. I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda Barnen kampanjen Black (diskussionen gällande varför Rädda Barnen döpte sin marknadsföringskampanj till Black är en annan, om än lika intressant, historia, förf.anm.). En kampanj som skulle sätta fokus på alla de fattiga barn som lever i Sverige. I filmen som visades i samband med kampanjen uppgav Rädda Barnen att det 2011 fanns 220 000 fattiga barn i landet. Barn, som enligt kampanjen inte kunde äta sig mätta."
I programmet försöker journalisterna gå till botten med huruvida det verkligen finns ett så anmärkningsvärt stort antal barn i landet som inte har tillräckligt varma kläder på kroppen och som inte får tillräckligt med mat för dagen. I programmet kan man inte trots noggranna undersökningar hitta denna betydande andel fattiga barn. Få barn verkar leva under så stora socioekonomiska svårigheter att de inte kan äta sig mätta. Däremot lever många barn under psykosocialt svåra omständigheter vilket såväl kan härröras från föräldrarnas ekonomiska svårigheter som missbruk och andra problemfaktorer. Dessa för barnen problematiska omständigheter bör naturligtvis tas på största allvar.
Diskussionen kommer därför att handla om vad fattigdom är och hur detta begrepp definieras. "Kan man inte köpa en dator till sina barn betraktas det som fattigt i Sverige", säger Dallas Diabaté, välkänd profil i Malmö som har jobbat med ungdomar i Rosengård under 30 år, som trots oräkneliga möten med barn från socioekonomiskt utsatta områden inte någon gång anser sig ha mött ett fattigt barn i Sverige. Den eskalerande konsumtionshysterin gör att människor idag känner utanförskap vid brist på materiella tillgångar som egentligen inte är nödvändiga. Utanförskapet kan dock givetvis vara ett nog så problematiskt fenomen, särskilt för barn.
Den missvisande och publicerade statistiken gällande begreppet barnfattigdom hävdas av ansvariga för de tre organisationerna bero på allt från "metodfel" till personalbyten och semestertider.
Begreppet fattigdom bör alltså användas med försiktighet och relateras till den av många upplevda avlägsna omvärlden, vilken är närmare oss än någonsin. Detta betyder naturligtvis inte att barn som upplever svårigheter ska negligeras. Men varför har barnrätts- och andra s.k. utvecklingsorganisationer ett så oerhört omfattande behov av att dramatisera människors problem? Gör detta dessa organisationers arbete mer effektivt och ändamålsenligt?
Orsaken till användandet av stereotypa bilder av människor i behov av hjälp i marknadsföringskampanjer och andra aktiviteter är, enligt min mening, att det gråtande barnet säljer. Det är ingen nyhet att aktiviteter som spelar an på våra känslor får oss att agera snabbare.
Generalsekreteraren i en av de ovan nämnda organisationerna erkänner att det förbättrar insamlingssiffrorna att överdriva oroande siffror och fenomen i insamlingskampanjer och liknande aktiviteter.
Jag har själv arbetat för en utvecklingsorganisation där man hade en marknadsmässig approach till insamlingsarbetet och där jag ofta uppfattade det som att man marknadsförde "det gråtande barnet" och att det var antalet "sålda" insamlingsuppdrag som var i huvudsakligt fokus, istället för ökat fokus på oberoende och kritiska granskningar av hur utvecklingssamarbetet på bästa sätt utvecklades. Huvudorganisationens ansvariga uttryckte vid något tillfälle förvåning över att jag efterfrågade mer inflytande från projektländernas lokala ledningsgrupper vid nyetablering av projekt. Som om detta skulle vara en innovativ inställning till utvecklingssamarbete.
Det är kontroversiellt att överhuvudtaget diskutera monetärt insamlingsarbete i Sverige. Många blir upprörda om man ens lyfter frågan och vissa tar det personligt att man ifrågasätter vad det innebär att "vilja väl".
Samtidigt är det oerhört viktigt att våga diskutera såväl detta som andra samhällsfenomen. BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström menar nu att man framöver inte längre kommer att använda ordet barnfattigdom då hon instämmer i att detta är en missvisande begreppsformulering. Istället ska man framöver benämna fenomenet som "ekonomisk och social utsatthet", vilket för många barn naturligtvis är en mycket frustrerande situation.
Att ifrågasätta och diskutera utvecklingssamarbete är inte synonymt med att inte förespråka resursfördelning. Men denna resursfördelning ska inte behöva medföra att en grupp förminskas och reduceras till att vara enbart en oförmögen, skamfylld och behövande grupp, när det istället handlar om kompetenta personer med mycket potential som enbart har haft oturen att hamna i ett socioekonomiskt svårt läge, till följd av historiska, politiska och kanske även personliga orsaker.
Det är frustrerande att mitt månatliga bidrag till ett fadderbarn måste generera i ytterst tacksamma brev i vilka fadderbarnet uppmuntras att kontinuerligt och på ett oerhört ödmjukt sätt tacka den "goda" givaren i det andra landet, som har möjliggjort skolgång och inköp av stolar och kläder. Jag vill inte ha denna typ av tackbrev. Jag ger ett månatligt bidrag till denna flicka för att jag, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i välstånd medan hon, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i socioekonomiska svårigheter. Hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Allokeringen av resurser är resultatet av en snedfördelning av tillgångar.
Utvecklingssamarbete spelar an på vårt dåliga samvete. Och så länge vårt dåliga samvete stillas vill ingen ifrågasätta hur detta arbete utförs och diskutera huruvida aktiviteterna verkligen gör långsiktig nytta, eller om de faktiskt enbart stillar vårt dåliga samvete.
Tesen i programmet är att de siffror som flera barnrättsorganisationer har publicerat om barns fattigdom de senaste åren är kraftigt överdrivna. Uppdrag granskning framhåller att "enligt Rädda Barnen finns det en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Men när Uppdrag granskning synar barnfattigdomen framträder en annan bild. Alla de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige, Bris, Majblomman och Rädda Barnen ger kraftigt vinklade siffror i sina kampanjer. I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda Barnen kampanjen Black (diskussionen gällande varför Rädda Barnen döpte sin marknadsföringskampanj till Black är en annan, om än lika intressant, historia, förf.anm.). En kampanj som skulle sätta fokus på alla de fattiga barn som lever i Sverige. I filmen som visades i samband med kampanjen uppgav Rädda Barnen att det 2011 fanns 220 000 fattiga barn i landet. Barn, som enligt kampanjen inte kunde äta sig mätta."
I programmet försöker journalisterna gå till botten med huruvida det verkligen finns ett så anmärkningsvärt stort antal barn i landet som inte har tillräckligt varma kläder på kroppen och som inte får tillräckligt med mat för dagen. I programmet kan man inte trots noggranna undersökningar hitta denna betydande andel fattiga barn. Få barn verkar leva under så stora socioekonomiska svårigheter att de inte kan äta sig mätta. Däremot lever många barn under psykosocialt svåra omständigheter vilket såväl kan härröras från föräldrarnas ekonomiska svårigheter som missbruk och andra problemfaktorer. Dessa för barnen problematiska omständigheter bör naturligtvis tas på största allvar.
Diskussionen kommer därför att handla om vad fattigdom är och hur detta begrepp definieras. "Kan man inte köpa en dator till sina barn betraktas det som fattigt i Sverige", säger Dallas Diabaté, välkänd profil i Malmö som har jobbat med ungdomar i Rosengård under 30 år, som trots oräkneliga möten med barn från socioekonomiskt utsatta områden inte någon gång anser sig ha mött ett fattigt barn i Sverige. Den eskalerande konsumtionshysterin gör att människor idag känner utanförskap vid brist på materiella tillgångar som egentligen inte är nödvändiga. Utanförskapet kan dock givetvis vara ett nog så problematiskt fenomen, särskilt för barn.
Den missvisande och publicerade statistiken gällande begreppet barnfattigdom hävdas av ansvariga för de tre organisationerna bero på allt från "metodfel" till personalbyten och semestertider.
Begreppet fattigdom bör alltså användas med försiktighet och relateras till den av många upplevda avlägsna omvärlden, vilken är närmare oss än någonsin. Detta betyder naturligtvis inte att barn som upplever svårigheter ska negligeras. Men varför har barnrätts- och andra s.k. utvecklingsorganisationer ett så oerhört omfattande behov av att dramatisera människors problem? Gör detta dessa organisationers arbete mer effektivt och ändamålsenligt?
Orsaken till användandet av stereotypa bilder av människor i behov av hjälp i marknadsföringskampanjer och andra aktiviteter är, enligt min mening, att det gråtande barnet säljer. Det är ingen nyhet att aktiviteter som spelar an på våra känslor får oss att agera snabbare.
Generalsekreteraren i en av de ovan nämnda organisationerna erkänner att det förbättrar insamlingssiffrorna att överdriva oroande siffror och fenomen i insamlingskampanjer och liknande aktiviteter.
Jag har själv arbetat för en utvecklingsorganisation där man hade en marknadsmässig approach till insamlingsarbetet och där jag ofta uppfattade det som att man marknadsförde "det gråtande barnet" och att det var antalet "sålda" insamlingsuppdrag som var i huvudsakligt fokus, istället för ökat fokus på oberoende och kritiska granskningar av hur utvecklingssamarbetet på bästa sätt utvecklades. Huvudorganisationens ansvariga uttryckte vid något tillfälle förvåning över att jag efterfrågade mer inflytande från projektländernas lokala ledningsgrupper vid nyetablering av projekt. Som om detta skulle vara en innovativ inställning till utvecklingssamarbete.
Det är kontroversiellt att överhuvudtaget diskutera monetärt insamlingsarbete i Sverige. Många blir upprörda om man ens lyfter frågan och vissa tar det personligt att man ifrågasätter vad det innebär att "vilja väl".
Samtidigt är det oerhört viktigt att våga diskutera såväl detta som andra samhällsfenomen. BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström menar nu att man framöver inte längre kommer att använda ordet barnfattigdom då hon instämmer i att detta är en missvisande begreppsformulering. Istället ska man framöver benämna fenomenet som "ekonomisk och social utsatthet", vilket för många barn naturligtvis är en mycket frustrerande situation.
Att ifrågasätta och diskutera utvecklingssamarbete är inte synonymt med att inte förespråka resursfördelning. Men denna resursfördelning ska inte behöva medföra att en grupp förminskas och reduceras till att vara enbart en oförmögen, skamfylld och behövande grupp, när det istället handlar om kompetenta personer med mycket potential som enbart har haft oturen att hamna i ett socioekonomiskt svårt läge, till följd av historiska, politiska och kanske även personliga orsaker.
Det är frustrerande att mitt månatliga bidrag till ett fadderbarn måste generera i ytterst tacksamma brev i vilka fadderbarnet uppmuntras att kontinuerligt och på ett oerhört ödmjukt sätt tacka den "goda" givaren i det andra landet, som har möjliggjort skolgång och inköp av stolar och kläder. Jag vill inte ha denna typ av tackbrev. Jag ger ett månatligt bidrag till denna flicka för att jag, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i välstånd medan hon, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i socioekonomiska svårigheter. Hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Allokeringen av resurser är resultatet av en snedfördelning av tillgångar.
Utvecklingssamarbete spelar an på vårt dåliga samvete. Och så länge vårt dåliga samvete stillas vill ingen ifrågasätta hur detta arbete utförs och diskutera huruvida aktiviteterna verkligen gör långsiktig nytta, eller om de faktiskt enbart stillar vårt dåliga samvete.
Subscribe to:
Posts (Atom)