Det kom ett brev

Med anledning av Sverigedemokraternas kampanj utomlands för att avskräcka personer från att resa till Sverige kontaktade jag Polisen och därefter Justitiekanslern gällande möjligheterna att anmäla partiet för tryckfrihetsbrottet förtal, då jag inte ställer mig bakom kampanjen som undertecknades "svenska folket". Även om jag själv inte identifierar mig utifrån min nationalitet så är jag väl medveten om att omgivningen definierar mig utifrån denna bedömningsgrund och ett ställningstagande och ifrågasättande av hur det offentliga partistödet används är nödvändigt.

Svaret från Justitiekanslern bifogas.

Svaret är ännu ett exempel på institutioners förnekande av ansvar med hänvisning till nationalstatens yttre gräns och kan därmed läggas till listan över argument för avskaffandet av nationalstaten som kollektivt fenomen och politiskt organ.

Två tankars konst

Dogmatiska förhållningssätt och en starkt profilerad inställning till omvärlden är såväl socialt som ekonomiskt gynnsamt i det nutida samhället. Samtidigt som expertkulten hyllas så tar få sig tid att verkligen samla all information innan slutsatser dras. En följd av detta blir en hög grad av uttalande experter som inte alls är experter.

Konsensuskulturen har inga fördelar om konsensus eftersträvas endast för sakens skull och baseras på konflikträdsla. Men att kunna hålla två tankar levande samtidigt och inte dra slutsatser innan fakta har framlagts är ett förhållningssätt som borde premieras högre. Tid och intresse är de medel som avgör om slutsatsen kommer vara väl underbyggd eller inte. Och den tiden tar sig få. Intresset finns där sällan.

Att intressera sig för omgivningen och inte uteslutande informera sig om redan kända områden är bildande. Områdesöverskridande samarbeten är avgörande för att kunna se fenomen ur nya perspektiv och att våga tänka nytt är essentiellt för samhällens och individers utveckling. Men vår tid är dessvärre en tid av upprepningar. Det redan sagda sägs på nytt men med omskrivna ord vilket endast leder till en bekräftelse av en redan bekräftad världsbild.

Politisk handlingskraft ses alltmer som synonymt med våldsam brutalitet. Men handlingskraftens implementerande möjligheter måste ses ur ett bredare perspektiv. Utrikesminister Margot Wallström uttalar efter nattens terrordåd i Paris att "vi måste så småningom föra en diskussion om hur våld föder våld och hur vi angriper grundorsakerna, men just nu så ska vi också i vårt land visa att vi vidtar nödvändiga åtgärder och att vi finns här till skydd för våra medborgare." Att de "nödvändiga åtgärderna" kommer medföra höjda säkerhetsåtgärder och militära insatser som kommer drabba oskyldiga är att förvänta. Så ser historien ut.

Den pakistanska flaggan projicerades inte på västerländska nationalsymboler när 132 skolbarn dödades i en terrorattack i Peshawar 2014 och den kenyanska flaggan lyste inte upp världen när 147 studenter och lärare dödades i attacken mot universitetet i Garissa i april i år. Upplevd sorg kan inte jämföras men ett människoliv måste vara lika mycket värt oavsett var och under vilka förhållanden människan lever. Jag lider med de drabbade i Paris men jag känner lika mycket med anhöriga och överlevanden i lika drabbade områden utanför västerländskt territorium. Trots globala proklamationer om mänskliga rättigheter så värderas inte alla människor lika i dagens globala samhälle. Konsekvensen blir våldsam hämndlystenhet.

Hämndlystenheten är en förväntad reaktion efter att ha blivit negativt behandlad. Men människans intellekt är utvecklat för att kunna se de kausala sambanden mellan de aspekter som orsakar negativa händelser och för att kunna bedöma de efterföljande, långsiktiga konsekvenserna av utövad hämnd. Kolonialisering, imperialism och socioekonomisk ojämlikhet har gett upphov till hämndlystenhet, hämndlystenheten har lett till terrororganisering och terrorattacker, attackerna har lett till hämndlystenhet och vedergällande attacker planeras och genomförs kontinuerligt. Västerländska militäraktioner sprider terror på många platser i världen, vilket beskrivs väl i exempelvis dokumentären Drone om de amerikanska drönarkrigen. Samtalet i Köpenhamn med den f.d. drönarpiloten Brandon Bryant, som medverkar i filmen, kommer följa mig genom livet. Våldsspiraler blir aldrig mer konstruktiva än just våldsspiraler och leder endast till utlopp för raseri, inte till utveckling.

Att möta brutala våldsaktörer med dialog är ett naivt förslag men om våldsspiralen ska brytas och hämndlystenheten omvandlas till konstruktiva handlingar måste samtal prioriteras. Den som lär sig lyssna och blir lyssnad på hatar mindre.

"History repeats itself, first as tragedy, second as farce" sa Karl Marx och även om det inte finns något farsartat eller underhållande i det rådande världsläget så finns det anledning att anta att människan inte kommer att utvecklas längre än till att vara en konkurrensfokuserad och våldsamt trångsynt varelse med ett kortsiktigt fokus vars nirvana nås vid högsta möjliga sociala bekräftelse och position.

Barnet i mig och hos mig

I dag firas Fars dag på den administrativa yta som kallas Sverige. I media basuneras kärleksfulla budskap ut med en självklarhet som om alla har ett barn som kan fira dagen och en far som kan firas. Hos vänner, bekanta och inte minst i den egna s.k. ursprungsfamiljen uppmärksammas pappor extra mycket.

I det individualistiska valfrihetssamhället är du din egen lyckas smed och om livet inte blev som du hoppades så har du enbart dig själv att skylla. Men även om valmöjligheterna för många privilegierade är fler än någonsin så påverkas vi fortfarande i hög grad av vår omgivning.

Att vara 35 år, kvinna och leva ensam utan barn genererar nuförtiden nästan dagligen underliga blickar, frågor och kommentarer då i princip hela ens omgivning har bildat eller planerar att bilda familj. Man antas framför allt ha valt den ensamma barnlösheten själv och huruvida barnlösheten är självvald eller inte diskuteras i inflytelserik media. Det påstås t.o.m. att det är av själviskhet man avstår barn när det istället borde ses som den mest själviska handlingen av alla att ta ett livslångt beslut åt någon annan utan dess medgivande.

@AJStream childfree couples. If it is not for economic reasons could it be selfishness?

— Abubakar I Habu Sule (@abuihs) 5 oktober 2015

Jag har alltid haft en enorm respekt för barn. Människor säger ofta att barn verkar trivas i min närhet just för att jag respekterar dem och behandlar dem som tänkande individer. De inspirerande och oväntade samtal som kan uppstå med ett barn är ovärderliga. Det är ingen klyscha, det är en sanning att barnen är det viktigaste och därför har jag en oerhörd respekt för beslutet att skapa ett nytt liv.

Att påstå att det är på grund av själviskhet som mitt liv har blivit ensamstående är att ge ett hårt hugg i ryggen. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj. Jag har t.o.m. alltid tagit för givet att det kommer hända. Att familjen kommer uppstå, men har inte på förhand bestämt hur familjen ska se ut. Men när livet har farit runt med en, när man har letat i årtionden och försökt bilda en gemenskap med vitt skilda människor och man till slut har hittat den man vill leva med, men inte får leva med, och tilliten till omgivningen har reducerats kraftigt, så kvarstår endast möjligheten att bilda familj på egen hand.

Om beslutet att bilda ett nytt liv är stort och omvälvande när man är två om beslutet så är beslutet ännu större och mer livsavgörande när man är ensam om det. Jag upplever ofta att det inte är jag som har övervägt barnansvaret för noga utan att omgivningen har tagit allt för lätt på beslutet. En bekant förklarade högt och tydligt att hon, när hon hade fått två barn, skaffade ett tredje för att "två barn var för normativt och Svensson-aktigt". Hon hade alltså tillsammans med sin man skapat ett nytt liv, inte med tanke på det nya livets varande i världen, utan med avsikt att det nya livets uppgift skulle vara att bidra till att ge ett mer intressant och icke-normativt intryck av familjen. En fascinerat frustrerande syn på barnen som en statusmarkör.

Att få utvecklas i närheten av ett litet liv är kanske det eftersträvansvärda. Den här radiodokumentären skildrar vägen dit. På egen hand.

The neverending preach to the already converted

I fredags höll Afrosvenskarnas forum för rättvisa ett seminarium i Malmö med anledning av årsdagen för avskaffandet av den svenska, transatlantiska slavhandeln. Eftersom jag hade en tenta vid samma tid kunde jag inte närvara, men eftersom tentan skulle göras några våningar upp i samma hus som seminariet så stod jag och väntade i foajén när människor samlades till seminariet. Vid första anblicken kunde det antas, dock enbart baserat på yttre attribut, att en stor andel av seminariedeltagarna troligen alt. möjligen har egen erfarenhet av afrofobi. Då följer frågan om hur många människor utan erfarenhet av och tidigare kunskap om afrofobi som medverkade. Det ska poängteras att jag inte har någon empirisk fakta gällande hur erfarenheterna såg ut bland mötesdeltagarna och jag hann inte få en uppfattning om hela den närvarande publiken. Den diskriminerande har ett betydligt större ansvar än den diskriminerade för att diskrimineringen ska upphöra men denna ansvarsfördelning syns sällan i realiteten. Utöver en diskussion kring den snedvridna ansvarsfördelningen där den som är i minoritet ofta anses skyldig att driva minoritetens frågor, när det snarare borde ligga i majoritetens intresse, så är en större, generell diskussion kring hur kunskapsspridning tillhandahålls och tas emot idag nödvändig.

I dagens globala informationssamhälle har en uppdelning gjorts i de som aktivt söker efter nyheter, s.k. news-seekers, och de som snarare undviker nyhetsflödet, vilka benämns news-avoiders. Denna kategorisering menar att nyhetssökare är de som intresserar sig för omvärlden och aktivt söker nyhetsuppdateringar medan nyhetsundvikarna intresserar sig allt mindre för omvärldsbevakning.

Men det enorma nyhetsflödet medför ett nödvändigt behov av selektering och i utfallet av detta sovrande skiljer sig inte nyhetssökarna nämnvärt från andra människor. När man frågar människor vilka andra individer och intressenter de följer via nyhetsuppdateringar så visar det sig vanligen att människor följer personer och söker kunskap som bekräftar det de redan vet. 

Hur många använder sociala medier för att nå nya insikter och ny kunskap? Hur många följer människor vars åsikter de inte redan sympatiserar med? Den andelen är troligen försvinnande liten i jämförelse med hur många som tycker att antalet bekräftande och gillande följare är den verkliga, om än implicita, orsaken till närvaron i det sociala mediet. Människans yttersta mål är bekräftelse från den egna sociala gruppen, inte genuin utveckling. Om utveckling hade varit målet hade fler vågat vara mer oberoende och obekväma inom den egna gruppen. Då hade nationalismen haft mindre globalt inflytande, något jag tror är en absolut nödvändighet att sträva efter för en omfattande och global jämlikhetsförhöjning, och yttre och historiskt kulturella attribut hade varit av mindre intresse vid socialt umgänge.

Jag har ofta känt mig obekväm och tämligen oberoende under större delen av mitt liv. Men jag har oftast känt mig betydligt mer obekväm i alltför homogena miljöer snarare än i motsatsens sociala kretsar. Det finns en lättja och hög grad av bekvämlighet i att umgås i homogena miljöer som har ytterst mänskliga orsaker men som blir långsiktigt problematisk. 

Jag har nu själv skapat sammanhang där jag möter människor som jag troligen aldrig hade mött om jag inte aktivt hade bestämt mig för det. Det blir ibland obekvämt, men det måste det bli. Genuin utveckling kräver ett genuint engagemang och intresse för det oupptäckta, det som kanske skaver och inte vid första anblicken bekräftar den nuvarande världsbilden. Denna inställning upplever jag saknas hos oerhört många.

The preach to the already converted leder möjligen till en tillfällig tillfredsställelse hos den som lyssnar på det redan bekräftade men även till en långsiktig stagnation och avveckling. Det krävs ingen raketforskning för att anta att afrofobin i Sverige inte kommer att minska till följd av Afrosvenskarnas forum för rättvisas seminarie som beskrivs ovan, om majoriteten av de närvarande lyssnande var människor som redan har kunskap om och erfarenhet av denna typ av rasism. För att denna diskriminering ska minska krävs möten med och kunskapsspridning till dem som inte redan instämmer med åsikten att vi lever i ett ojämlikt samhälle. För att nå dit krävs betydligt mer nytänkande och innovativa mötesplatser och lösningar än att informera på samma konventionella sätt för samma publik som tidigare. Att lösa långvariga problem med redan beprövade och verkningslösa lösningar är ingen lösning.

Vilken styrka är den starkare?

Styrkeförhållandena i ett samhälle diskuteras och analyseras ofta men särskilt i tider av politisk orolighet och social och ekonomisk ojämlikhet.

Det har inte undgått någon att många människor nu migrerar i världen. Orsakerna är såväl politiska som ekonomiska och skiljer sig inte nämnvärt från människans historiska mönster att röra sig över geografiska områden i avsikt att söka en mer gynnsam ekonomisk och tryggare tillvaro.

Medier presenterar nu en ensidig bild av den migrerande människan som en svag och utsatt person i stort behov av stöd och hjälp. Bakgrunden till detta är delvis intresset för att söka ett nödvändigt humanitärt stöd hos mediernas läsare då ett humanitärt stöd krävs för att förhindra att människor hamnar i akuta situationer, situationer som dessvärre fortfarande förekommer såväl i som utanför Europa. Det humanitära stödet räddar onekligen liv. Men mediebilden befäster och cementerar också bilden av den migrerande människan som en person obenägen att ta hand om sig själv och som enbart väntandes på att den humana räddaren ska komma till undsättning. Den bilden är felaktig. Ingen människa kan till fullo förstå en annan människas umbäranden och endast den som har flytt i månader under såväl psykiskt som fysiskt påfrestande och ofta livshotande omständigheter kan förstå vilken styrka som krävs för att överleva.

Missförstå mig inte. Människor som dör är inte svaga människor. Människor som dör, dör oftast av orsaker de inte själva kan påverka och att uppmana en döende människa att "fortsätta kämpa" mot ett tillstånd denne inte själv kan påverka torde vara den yttersta formen av förolämpning.

En människa som överlever har oftast använt kroppsliga och mentala styrkor som många av oss inte ens visste fanns. De har använt de styrkor som finns i oss alla och som de som inte överlevde av olika orsaker inte hann eller fick möjlighet att tillämpa p.g.a. att den utomstående orsaken tog överhanden.

Det Darwinistiska synsättet får allt mer utrymme i tider präglade av cynism, individualism och osäkerhet. Hänvisningen till det "naturliga urvalet" upplevs av vissa vara en anledning att fria människor från såväl ett humant som ekonomiskt ansvar. Denna inställning att egenintresset bör ges företräde framför solidariska handlingar, av evolutionära orsaker, är dock subjektiv snarare än generell. Solidaritet är ett tecken på samarbete och samarbetet har gynnat människan evolutionärt.

Kvinnor benämns fortfarande ofta i svaga ordalag vid tillfällen då denna del av befolkningen ägnar sig åt inre betraktelser eller visar behov av mänsklig ömsesidighet. Ett exempel på detta är när jag efter önskan om att fortsätta umgås med en tidigare sambo av denne fick höra att en för mig fullständigt okänd person för honom hade uttryckt att denna önskan var ett tecken på självförakt från min sida. Min önskan om umgänge skulle alltså vara ett svaghetstecken baserat på en brist på autonomi och auktoritet, när anledningen till min önskan om umgänge inte baserades på mindervärdeskomplex och ett osunt beroende utan istället orsakades av en uppskattning av den dynamik som uppstod i mötet med den andre personen som under lång tid hade fått mitt förtroende. En intressant och utvecklande dynamik som jag var en lika bidragande orsak till som den andre. Att utan den omtalades medverkan, och därmed bristande möjlighet att försvara sig, stämpla och titulera människor, som man överhuvudtaget inte alls känner, är en synnerligen ful form av förolämpning. Lena Andersson ger sin genomtänkta syn på att självrespekt ofta felaktigt antas för självförakt, i slutet av detta avsnitt av Allvarligt talat.

Samhällets syn på styrka är synnerligen enahanda. Den profilerade och individualistiska karriäristen med ett omfattande nätverk via sociala medier uppskattas och gynnas mer än den analyserande och betraktande person som kanske har fler "riktiga" än virtuella närstående och som uppskattar sitt eget umgänge. Homogeniteten belönas fortfarande och människor söker sig till sin spegelbild för bekräftelse. Min ständiga fråga återkommer dock: Har inte vårt mänskliga intellekt utvecklats för att vi ska våga och vilja mötas och leva i en större heterogenitet när det ofta har visats att heterogeniteten gör att vi utvecklas mer? Mitt mål i livet är att utvecklas. Ofta upplever jag dock att människors trygghetsnarkomani och viljan att leva i en homogen och förutsägbar tillvaro eftersträvas mer än viljan att utvecklas. Att tänka själv och leva icke-normativt i en normativ omgivning kräver styrka.

Rubrikens fråga visar den besatthet av konkurrens och jämförelse som präglar vår tid. Den enda fråga relevant att ställa är huruvida den egna utvecklingen har gett en större eller mindre styrka och vilka möjligheter det i så fall finns att påverka den egna och omgivningens väg framåt.

Det du ser är det du får?

Vivek Narayanan, författare till nyutkomna diktsamlingen "Låt varje språk vara främmande" i senaste avsnittet av Babel:

"Jag tror att vi fortfarande använder nationalitet och etnicitet som en sorts stenografi för att förstå varandra. Och det har varit svårt för mig, en indier som växte upp i Afrika och har bott på olika platser som jag känner har präglat mig på djupet. Jag har upptäckt att det ibland gör folk förvirrade och att det hade varit enklare för dem om jag "bara" varit indier. Så jag har lärt mig att "spela" indier för att lugna dem... så att de inte behöver bli så förvirrade över vem jag är. ...(...)...

Jag tror att vi befinner oss i ett slags övergångsstadium där vi slutar identifiera oss som tillhörande en viss nation eller kultur. Nu, mer än för några år sen, har vi alla bitar i oss som kommer överallt ifrån. Vi verkar vara på väg över till något annat. De där identiteterna är liksom bara skal."

I mitt senaste filmprojekt har jag valt att inte titulera de tre personer som för ett samtal om identitet, nationalism och grupptillhörighet. Jag har bara angivit förnamnet på intervjupersonerna. Det är inte min uppgift att bestämma vilka erfarenheter som den jag intervjuar främst vill framhålla. Det är min uppgift att försöka lyssna och förstå. Men jag märker att vissa människor som har sett inledningen av min film blir frågande och nästan provocerade över att "de inte får veta mer från början" om vilka personerna är som medverkar i samtalet. När det enda de egentligen behöver göra för att få veta mer om personen faktiskt är att lyssna.

Vår samtid präglas av en statusjagande kategorisering som uppmuntras av såväl kommersiella som statliga och normativa krafter. Vi delas in i grupper vart vi än vänder oss och i vilka sammanhang vi än rör oss. Men vem avgör vilka epitet som ska användas? Sällan vi själva. Vi som egentligen borde få bestämma hur vi vill framställas. Vem är jag i en värld där andra definierar mig? Eftersom allt är påhittat och vi alla är påhittande varelser kan jag dock välja att motbevisa epitetet andra ger mig. Den mänskliga besattheten av att kategorisera kvarstår dock.

Under samtalet med de tre politiskt intresserade så påpekade jag att jag oerhört sällan definierar mig som svensk. Den "svenskhet" som vissa politiska partier, grupperingar och personer vill låta vara rådande på denna geografiska och administrativa yta känns odefinierbar. Nationaliteten är ett sekundärt epitet. Att nationen jag har fötts in i har präglats av politisk s.k. stabilitet påverkar givetvis denna inställning. Men det handlar i hög grad om just en inställning. Jag vet sällan hur jag ska förhålla mig till kommentarer om att någonting är "typiskt svenskt" eller "så gör man bara i Sverige". Visst finns det kulturella skillnader mellan människor i världen. Men dessa skillnader beror lika mycket på hur privilegierad man är, hur föräldrarna har uppfostrat en, vilka möten man har upplevt i livet, vad man har intresserat sig för i tidig och sen ålder som på vilken nationalitet som står skriven i passet. Kultur är så mycket bredare än den nationella tillhörigheten och jag känner exempelvis sällan att jag har samma kulturella referensramar som mina systrar som ju är del av mitt s.k. "egna kött och blod".

Jag köper inte argumentet "du kommer aldrig förstå mig till fullo för att vi inte föddes med samma nationalitet". Jag kommer aldrig förstå dig till fullo för att du är du, och jag är jag. Kulturella skillnader går att lära sig men ditt inre förblir ditt inre. Ingen människa kan någonsin till fullo förstå en annan människa. Trots detta är behovet av den sociala acceptansen och förståelsen omättligt. Den mänskliga paradoxen.

Nationalistiska idealister verkar trivas med att undvika en djupgående analys av frågan. Det är den geografiska ytan, det explicita språket och de synliga attributen som styr möjligheten att bli en accepterad medlem av gruppen. Att social gemenskap är en viktig aspekt för människans välmående är vida känt, och den nationalistiska gemenskapen verkar medföra ett visst mått av välmående. Men att låta gemenskapen styras helt av explicita och synliga attribut känns förbluffande trångsynt i denna informationstillgängliga tid.

Att lyssna och förstå kräver en ansträngning. Det vid första anblicken uppkomna dömandet är mer lättillgängligt. Och lättillgängligheten verkar ha intagit en stabil förstaplats på listan över de mest inflytelserika tillstånden i dagens samhälle.