This Monday, the so called independent media sources' dependency was once again demonstrated. I counted to almost 20 of the internationally most influential media agenices publishing an identical and very brief text claiming "armed mutineers seized the information ministry in Asmara, Eritrea". On Tuesday the same media sources announced that the "calm had returned to Asmara".
The identical reporting and very often publishing of the exact same text based on the same sources, mainly based outside the concerned region, proves once again that all media sources are dependent, in this case of each other, and that it's your responsibility as a reader to search for a more nuanced view of the story.
It's a fact that news reporting from Eritrea is restricted. However, it's also a fact that many voices trying to be heard from within the country are often denied being internationally published due to their alleged proximity to the regime. Once again, I do believe that both sides must be heard, as in all fair debates, and that it's your responsibility as a media consumer to form your own opinion based on all, and I mean all, information provided.
If you, like me, are tired of the independent media's dependency, see http://longlivehumania.blogspot.se for another view of a current life in Eritrea.
Wednesday, January 23, 2013
Wednesday, January 16, 2013
Det gråtande barnet säljer
I det senaste avsnittet av Uppdrag granskning diskuteras huruvida de publicerade och vida debatterade siffrorna om den eskalerande barnfattigdomen i Sverige verkligen stämmer.
Tesen i programmet är att de siffror som flera barnrättsorganisationer har publicerat om barns fattigdom de senaste åren är kraftigt överdrivna. Uppdrag granskning framhåller att "enligt Rädda Barnen finns det en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Men när Uppdrag granskning synar barnfattigdomen framträder en annan bild. Alla de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige, Bris, Majblomman och Rädda Barnen ger kraftigt vinklade siffror i sina kampanjer. I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda Barnen kampanjen Black (diskussionen gällande varför Rädda Barnen döpte sin marknadsföringskampanj till Black är en annan, om än lika intressant, historia, förf.anm.). En kampanj som skulle sätta fokus på alla de fattiga barn som lever i Sverige. I filmen som visades i samband med kampanjen uppgav Rädda Barnen att det 2011 fanns 220 000 fattiga barn i landet. Barn, som enligt kampanjen inte kunde äta sig mätta."
I programmet försöker journalisterna gå till botten med huruvida det verkligen finns ett så anmärkningsvärt stort antal barn i landet som inte har tillräckligt varma kläder på kroppen och som inte får tillräckligt med mat för dagen. I programmet kan man inte trots noggranna undersökningar hitta denna betydande andel fattiga barn. Få barn verkar leva under så stora socioekonomiska svårigheter att de inte kan äta sig mätta. Däremot lever många barn under psykosocialt svåra omständigheter vilket såväl kan härröras från föräldrarnas ekonomiska svårigheter som missbruk och andra problemfaktorer. Dessa för barnen problematiska omständigheter bör naturligtvis tas på största allvar.
Diskussionen kommer därför att handla om vad fattigdom är och hur detta begrepp definieras. "Kan man inte köpa en dator till sina barn betraktas det som fattigt i Sverige", säger Dallas Diabaté, välkänd profil i Malmö som har jobbat med ungdomar i Rosengård under 30 år, som trots oräkneliga möten med barn från socioekonomiskt utsatta områden inte någon gång anser sig ha mött ett fattigt barn i Sverige. Den eskalerande konsumtionshysterin gör att människor idag känner utanförskap vid brist på materiella tillgångar som egentligen inte är nödvändiga. Utanförskapet kan dock givetvis vara ett nog så problematiskt fenomen, särskilt för barn.
Den missvisande och publicerade statistiken gällande begreppet barnfattigdom hävdas av ansvariga för de tre organisationerna bero på allt från "metodfel" till personalbyten och semestertider.
Begreppet fattigdom bör alltså användas med försiktighet och relateras till den av många upplevda avlägsna omvärlden, vilken är närmare oss än någonsin. Detta betyder naturligtvis inte att barn som upplever svårigheter ska negligeras. Men varför har barnrätts- och andra s.k. utvecklingsorganisationer ett så oerhört omfattande behov av att dramatisera människors problem? Gör detta dessa organisationers arbete mer effektivt och ändamålsenligt?
Orsaken till användandet av stereotypa bilder av människor i behov av hjälp i marknadsföringskampanjer och andra aktiviteter är, enligt min mening, att det gråtande barnet säljer. Det är ingen nyhet att aktiviteter som spelar an på våra känslor får oss att agera snabbare.
Generalsekreteraren i en av de ovan nämnda organisationerna erkänner att det förbättrar insamlingssiffrorna att överdriva oroande siffror och fenomen i insamlingskampanjer och liknande aktiviteter.
Jag har själv arbetat för en utvecklingsorganisation där man hade en marknadsmässig approach till insamlingsarbetet och där jag ofta uppfattade det som att man marknadsförde "det gråtande barnet" och att det var antalet "sålda" insamlingsuppdrag som var i huvudsakligt fokus, istället för ökat fokus på oberoende och kritiska granskningar av hur utvecklingssamarbetet på bästa sätt utvecklades. Huvudorganisationens ansvariga uttryckte vid något tillfälle förvåning över att jag efterfrågade mer inflytande från projektländernas lokala ledningsgrupper vid nyetablering av projekt. Som om detta skulle vara en innovativ inställning till utvecklingssamarbete.
Det är kontroversiellt att överhuvudtaget diskutera monetärt insamlingsarbete i Sverige. Många blir upprörda om man ens lyfter frågan och vissa tar det personligt att man ifrågasätter vad det innebär att "vilja väl".
Samtidigt är det oerhört viktigt att våga diskutera såväl detta som andra samhällsfenomen. BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström menar nu att man framöver inte längre kommer att använda ordet barnfattigdom då hon instämmer i att detta är en missvisande begreppsformulering. Istället ska man framöver benämna fenomenet som "ekonomisk och social utsatthet", vilket för många barn naturligtvis är en mycket frustrerande situation.
Att ifrågasätta och diskutera utvecklingssamarbete är inte synonymt med att inte förespråka resursfördelning. Men denna resursfördelning ska inte behöva medföra att en grupp förminskas och reduceras till att vara enbart en oförmögen, skamfylld och behövande grupp, när det istället handlar om kompetenta personer med mycket potential som enbart har haft oturen att hamna i ett socioekonomiskt svårt läge, till följd av historiska, politiska och kanske även personliga orsaker.
Det är frustrerande att mitt månatliga bidrag till ett fadderbarn måste generera i ytterst tacksamma brev i vilka fadderbarnet uppmuntras att kontinuerligt och på ett oerhört ödmjukt sätt tacka den "goda" givaren i det andra landet, som har möjliggjort skolgång och inköp av stolar och kläder. Jag vill inte ha denna typ av tackbrev. Jag ger ett månatligt bidrag till denna flicka för att jag, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i välstånd medan hon, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i socioekonomiska svårigheter. Hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Allokeringen av resurser är resultatet av en snedfördelning av tillgångar.
Utvecklingssamarbete spelar an på vårt dåliga samvete. Och så länge vårt dåliga samvete stillas vill ingen ifrågasätta hur detta arbete utförs och diskutera huruvida aktiviteterna verkligen gör långsiktig nytta, eller om de faktiskt enbart stillar vårt dåliga samvete.
Tesen i programmet är att de siffror som flera barnrättsorganisationer har publicerat om barns fattigdom de senaste åren är kraftigt överdrivna. Uppdrag granskning framhåller att "enligt Rädda Barnen finns det en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Men när Uppdrag granskning synar barnfattigdomen framträder en annan bild. Alla de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige, Bris, Majblomman och Rädda Barnen ger kraftigt vinklade siffror i sina kampanjer. I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda Barnen kampanjen Black (diskussionen gällande varför Rädda Barnen döpte sin marknadsföringskampanj till Black är en annan, om än lika intressant, historia, förf.anm.). En kampanj som skulle sätta fokus på alla de fattiga barn som lever i Sverige. I filmen som visades i samband med kampanjen uppgav Rädda Barnen att det 2011 fanns 220 000 fattiga barn i landet. Barn, som enligt kampanjen inte kunde äta sig mätta."
I programmet försöker journalisterna gå till botten med huruvida det verkligen finns ett så anmärkningsvärt stort antal barn i landet som inte har tillräckligt varma kläder på kroppen och som inte får tillräckligt med mat för dagen. I programmet kan man inte trots noggranna undersökningar hitta denna betydande andel fattiga barn. Få barn verkar leva under så stora socioekonomiska svårigheter att de inte kan äta sig mätta. Däremot lever många barn under psykosocialt svåra omständigheter vilket såväl kan härröras från föräldrarnas ekonomiska svårigheter som missbruk och andra problemfaktorer. Dessa för barnen problematiska omständigheter bör naturligtvis tas på största allvar.
Diskussionen kommer därför att handla om vad fattigdom är och hur detta begrepp definieras. "Kan man inte köpa en dator till sina barn betraktas det som fattigt i Sverige", säger Dallas Diabaté, välkänd profil i Malmö som har jobbat med ungdomar i Rosengård under 30 år, som trots oräkneliga möten med barn från socioekonomiskt utsatta områden inte någon gång anser sig ha mött ett fattigt barn i Sverige. Den eskalerande konsumtionshysterin gör att människor idag känner utanförskap vid brist på materiella tillgångar som egentligen inte är nödvändiga. Utanförskapet kan dock givetvis vara ett nog så problematiskt fenomen, särskilt för barn.
Den missvisande och publicerade statistiken gällande begreppet barnfattigdom hävdas av ansvariga för de tre organisationerna bero på allt från "metodfel" till personalbyten och semestertider.
Begreppet fattigdom bör alltså användas med försiktighet och relateras till den av många upplevda avlägsna omvärlden, vilken är närmare oss än någonsin. Detta betyder naturligtvis inte att barn som upplever svårigheter ska negligeras. Men varför har barnrätts- och andra s.k. utvecklingsorganisationer ett så oerhört omfattande behov av att dramatisera människors problem? Gör detta dessa organisationers arbete mer effektivt och ändamålsenligt?
Orsaken till användandet av stereotypa bilder av människor i behov av hjälp i marknadsföringskampanjer och andra aktiviteter är, enligt min mening, att det gråtande barnet säljer. Det är ingen nyhet att aktiviteter som spelar an på våra känslor får oss att agera snabbare.
Generalsekreteraren i en av de ovan nämnda organisationerna erkänner att det förbättrar insamlingssiffrorna att överdriva oroande siffror och fenomen i insamlingskampanjer och liknande aktiviteter.
Jag har själv arbetat för en utvecklingsorganisation där man hade en marknadsmässig approach till insamlingsarbetet och där jag ofta uppfattade det som att man marknadsförde "det gråtande barnet" och att det var antalet "sålda" insamlingsuppdrag som var i huvudsakligt fokus, istället för ökat fokus på oberoende och kritiska granskningar av hur utvecklingssamarbetet på bästa sätt utvecklades. Huvudorganisationens ansvariga uttryckte vid något tillfälle förvåning över att jag efterfrågade mer inflytande från projektländernas lokala ledningsgrupper vid nyetablering av projekt. Som om detta skulle vara en innovativ inställning till utvecklingssamarbete.
Det är kontroversiellt att överhuvudtaget diskutera monetärt insamlingsarbete i Sverige. Många blir upprörda om man ens lyfter frågan och vissa tar det personligt att man ifrågasätter vad det innebär att "vilja väl".
Samtidigt är det oerhört viktigt att våga diskutera såväl detta som andra samhällsfenomen. BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström menar nu att man framöver inte längre kommer att använda ordet barnfattigdom då hon instämmer i att detta är en missvisande begreppsformulering. Istället ska man framöver benämna fenomenet som "ekonomisk och social utsatthet", vilket för många barn naturligtvis är en mycket frustrerande situation.
Att ifrågasätta och diskutera utvecklingssamarbete är inte synonymt med att inte förespråka resursfördelning. Men denna resursfördelning ska inte behöva medföra att en grupp förminskas och reduceras till att vara enbart en oförmögen, skamfylld och behövande grupp, när det istället handlar om kompetenta personer med mycket potential som enbart har haft oturen att hamna i ett socioekonomiskt svårt läge, till följd av historiska, politiska och kanske även personliga orsaker.
Det är frustrerande att mitt månatliga bidrag till ett fadderbarn måste generera i ytterst tacksamma brev i vilka fadderbarnet uppmuntras att kontinuerligt och på ett oerhört ödmjukt sätt tacka den "goda" givaren i det andra landet, som har möjliggjort skolgång och inköp av stolar och kläder. Jag vill inte ha denna typ av tackbrev. Jag ger ett månatligt bidrag till denna flicka för att jag, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i välstånd medan hon, av slumpmässiga, historiska och politiska orsaker, har fötts in i socioekonomiska svårigheter. Hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Allokeringen av resurser är resultatet av en snedfördelning av tillgångar.
Utvecklingssamarbete spelar an på vårt dåliga samvete. Och så länge vårt dåliga samvete stillas vill ingen ifrågasätta hur detta arbete utförs och diskutera huruvida aktiviteterna verkligen gör långsiktig nytta, eller om de faktiskt enbart stillar vårt dåliga samvete.
Subscribe to:
Posts (Atom)