Macererad i mental exil

Min flykt är mental.
Min exil är inte geografisk.

Jag lever inte under uttalat dödshot. Jag har inte torterats. Min etnicitet, politiska tillhörighet, religiösa övertygelse, sexuella läggning eller potentiella funktionshinder har inte avlagts som tillräcklig bevisbörda för domstolsbeslut att fängsla mig. 

Mitt lidande är lika politiskt som andras lidande. Mitt liv är politik. Andras politik är min politik.
Andras liv är mitt liv. 

Lidande är inte mätbart. Mitt lidande är mitt. Ditt lidande är mitt. 

Gaza. Sinai. Ukraina. Irak. Holot Camp. 

Jag diskuterar. Jag opinionsbildar. Jag filmar. Jag opinionsbildar. Jag diskuterar. Jag läser. Jag lyssnar. Jag skänker pengar. Jag opinionsbildar för avskaffandet av pengar. Mot pengar. För människor. Men mitt inflytande har inget inflytande. Min vilja att göra skillnad gör ingen skillnad. Människor med inflytande använder sitt inflytande till att göra skada. De inflytelserika bekräftas av en homogen skara följare. De inflytelserika har fått sitt inflytande av sina homogena följare eftersom de bekräftar sina homogena följare. Är inflytandet då värt något? Leder inflytandet verkligen till progressivt inflytande om dess enda uppgift är att bekräfta sina egna och den homogena omgivningens föreställningar?

Jag har levt större delen av mitt liv inom samma nationsgränser. Men jag känner mig inte hemma. Mitt hem är inte ett geografiskt begränsat område. Mitt hem är stunder, ögonblick, tankar, toner, närhet till den jag älskar. Mitt hem är lycka. Jag har upplevt lycka. Jag kan återuppleva lycka. Jag gör vad jag kan för att återuppleva lycka. Jag ska inte klaga. Jag klagar inte. Jag konstaterar. 

Naivitetens nödvändighet för vår överlevnad är tveklös. Vi skaffar barn. Då behöver vi inte längre leta efter vår egen förlorade naivitet. Vi lever våra barns. Vi som inte fick behålla vår familj får försöka fortsätta leta, trots att vi redan har hittat den.

Den fysiska flykten är, enligt vittnesbörd, outhärdlig. Den hotar liv. 

Den mentala exilen hotar också liv. Ett vilset liv är inget liv. Det är endast ett dödande av timmar, månader, år. 

Den som flyr från en plats till en annan väljer inte exilen. Inte heller jag väljer den mentala exilen. Den väljer mig. Den väljer oss. 

Umbärlig. 

Att ha hittat hem, och sedan förlora hemma, kan vara livshotande. 

Jag hotar mitt liv.

Sorgen är min vän

Sorgen och saknaden har blivit mina närmaste vänner.
De följer mig vart jag än går.
De finns hos mig på morgonen, när jag vaknar, vid frukostbordet, under dagens sysslor och påminner mig ständigt om sin närvaro.
De bokar aldrig tid.
Jag känner deras närhet under de oändliga, sömnlösa nätterna.
Jag har trott att de var mina fiender.
Jag har förskjutit dem i månader.. år.. och gråtit i desperation över att de inte har lämnat mig ifred.
Kanske är deras ihärdighet ett tecken på lojalitet? Det mest lojala i min närhet?
Kanske vill de mig väl, påminna mig om varför de aldrig lämnar min sida,
att de finns där av en anledning.

En vacker anledning.