The acquittal of George Zimmerman in the U.S. and the noted legal case, as a result of Zimmerman shooting the 17-year-old Trayvon Martin to death in 2012, raises so many more questions than it answers and the verdict truly gives me the chills.
I wasn't there that night when Zimmerman found the unarmed Martin "acting suspiciously" and therefore followed the young boy, not vice versa, even though emergency personnel in contact with Zimmerman urged him not to follow the teenager. I did not see with my own eyes how Trayvon Martin behaved when he walked home with the hood of his sweatshirt pulled over his head to cover from the rain, that night in February in Florida. Some might say that I therefore should not speak.
But there is reason for me to speak.
Trayvon Martin was black. Zimmerman is not. Martin lived in the United States. I, currently, live in Sweden. My white skin color does not mean that I don't see the color scale racism that exists and dominates the world, where darker skin generates decreased social and economic benefits. I have felt physically ill when my boyfriend has been stopped and treated disgracefully and ridiculously by the customs on the way back from holidays, while I have been treated with much more respect, although both of us have been acting similarly when passing the passport control, with nothing to declare. The justification of the actions have always been referred to as “random inspections”, even at the time when my boyfriend was the only black guy in a big crowd of white passengers.
I have horrified overheard my former neighbor suspiciously and sharply question an old friend of mine, who happens to have darker skin color than me, with the phrase "what are you doing here!?" when he rang the bell on my door. I have been present when a colored friend has been asked to show off his backpack on the conveyor belt at the grocery store, while I have not been requested to do the same, although my open bag would have been much easier to use for overturning the products from the store shelves in. I have met an unknown man on a street in Marseille who urged me to avoid spending time with my boyfriend. "Beware of him. People like him cannot be trusted,” was the advice I got from the stranger, whom I obviously trusted much less than the man I had lived with for years.
I have been stopped in bar queues. Never when I've been alone or accompanied by light-skinned people. But several times when I have been in the company of colored friends.
So many so obvious situations that no one would ever get the idea to claim that they depend solely on our misconceptions of the situation, incorrect interpretations of racism, etc. if the same person had been there, right then, at the same time as we were.
It is what it is, is what they say when it's not what it should be.
Some say one can never fully understand the feelings racism cause, if one has not been personally exposed to the phenomenon. I say one can never fully understand another person's feelings, even if you share the person's skin color. But, if you share origin you share experiences, some might say. I say origin is individual and not nation-based. We are all brought up carrying different stories with us and bringing different experiences on the road of life. I do feel that nasty feeling of sickness in the stomach when racism shows me its ugly face and therefore I do claim that I do understand the emerging disgust. I take racism personal when it's affecting people I love and care about. And I take it personal when it's affecting people I care about despite not knowing them. I am because we are.
The problem is that racism is so difficult to prove. You can always refer to the misconceptions of the situation, the person's misinterpretation of the experience, that the victim is being paranoid and cynical. If racism was easier to evidence it would result in a significantly increased number of legal cases and following convictions. If innovation is truly in the human interest then the challenge to find ways to prove discrimination would be taken on.
My skin color is officially considered to be white. And white privilege brings disproportionate and excessive benefits in this world's societies. It therefore might seem rather unwise of me to discuss issues that may reduce white privilege. If it were not for the fact that I am not my skin color.
Was Trayvon Martin his skin color?
Are you yours?
Sunday, July 14, 2013
Saturday, July 13, 2013
Mänsklig symbolik och design av en ny verklighet
Den som intresserar sig för framtiden och hur människan kommer att utveckla denna borde rimligen även intressera sig för design. Helsingfors utsågs till världens designhuvudstad 2012 och det förvånansvärt anspråkslösa Designmuséet i huvudstadens centrala delar får mig att reflektera över mänsklig symbolik och vad som genererar nya sätt att se på den omgivning vi lever i. På den sommarutställning som vi besökte "granskas föremålen fördomsfritt genom olika teman, bl.a. ur perspektiv som utanförskap, tillfälligheter, makt, sexualitet, misslyckanden, kön, aktivism, anarkism, politik, upphovsrätt, ITE-design, och ur geografisk synpunkt och bannlysning av dekor" (enligt muséets hemsida). De symboliska tingen är inte enbart själlösa praktikaliteter som ofta verkar samla mer damm än egenskaper. De säger även något om vilka samhällsfenomen som beundras och varför.
Under resan i det finska grannlandet passerade vi flera krigsmuséer med kvarlevor från de senaste krig som landet deltagit i. Till min stora förvåning verkade man inte hymla med den symbolik som krigen förde med sig. Muséerna marknadsförde tydligt gamla militärfordon med nazistsymboler som några av dragplåstren och anledningar till att människor borde besöka platserna. Vid ett museum stod ett långt godståg parkerat precis vid den förbipasserande vägen. Det gick inte att undgå de stora hakkorsen på tåget som lyste obehagligt i den ljumma sommarvärmen. Magen knöt sig och övriga kroppen önskade åka förbi muséet fortare än hastighetsbegränsningarna tillät.
Att dessa symboler skulle ha visats på samma tydliga sätt i Sverige känns som en omöjlighet. Men är det en bättre inställning till historien? Är det bättre att gömma undan de symboler som har präglat samhället och troligen till viss del förföljer många invånare än idag? Hade inte den svenska debatten gynnats av att inte gömma undan sitt krigshyckleri utan ännu mer öppet diskutera den fortfarande gällande "neutraliteten"?
Symboliska innebörder spelar stor roll för många av de s.k. ursprungsfolken. På det arktiska muséet i Rovaniemi i norra Finland får man en genomtänkt inblick i samernas kultur och tankegångar. Norrskenet, som är en av huvudanledningarna till att människor vill besöka Lappland, är ett lysande exempel på människans fascination för symbolik. Det finska namnet för norrsken är revontulet, räveld eller fire fox, till följd av att den finska historian säger att norrskenet skapas av en himmelsk räv som när han springer över skyn slår svansen i snön vilket skapar de vackra gnistor som norrskenet ger på himlen.
Grönländska inuiter menar å andra sidan att norrskenet är den högsta punkten på himlen, där de döda själarna spelar fotboll med ett valrosshuvud. Norrskenet är, menar man, de fartränder som skapas när den himmelska fotbollen flyger över himlavalvet. Jag fascineras över tanken på att de saknade själarna spelar träningsmatch med ett valrosshuvud på himlavalvet. Bedöm själva om tolkningen av norrskenet känns logisk.
På väg neråt landet hamnade vi på middag med det spanska landslaget i fotboll. Att se det kvinnliga landslaget i samma symboliska färger och landslagsdress som det framgångsrika herrlandslaget gäckade framtidsnerven och inspirationen inför en ny verklighet. Lagets goda insats i sin inledande EM-match vittnar kanske om ett framtida maktskifte på den spanska fotbollsplanen, även om förutsättningarna för manlig och kvinnlig fotboll fortfarande präglas av milsvida skillnader.
Människans skapade symbolik påverkar de rådande och framtida maktförhållandena i världen. På en konstutställning i norra Finland presenterade en ung konstnärinna ett verk där hon lekte med bilden av nationsgränser och dessas restriktioner. Världskartan hade helt enkelt vänts upp och ner i förhållande till de vanligast förekommande kartbilderna. Chimamanda Ngozi Adichie låter i sin lysande roman "En halv gul sol" en äldre man i Nigeria pedagogiskt beskriva fenomenet för en ung pojke:
- Det här är vår värld, även om de som ritade den här kartan bestämde sig för att placera sitt eget land ovanför våra länder. Egentligen finns det inget upp och ner, förstår du.
En besökare från Australien hade under utställningen kommentaren "Det är så roligt att få se sitt land överst på kartan, som omväxling". Hur den rådande symboliska världsbilden påverkar maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar lämnar jag till läsaren att reflektera över.
Konstnärinnan hade även gjort hål i verket efter ett förutbestämt mönster. Hennes beskrivning av hålen var att detta var markeringar över var kontinentalplattorna orsakar störst förödelse genom jordbävningar och andra naturkatastrofer. Dessa markeringar hade dock behållits enligt sina verkliga geografiska lägen, vilket gjorde att hennes konstverk skapade naturkatastrofer på andra platser än där vi vanligen ser dessa. "Och, fortsatte hon, naturen tar inte hänsyn till nationsgränser."
Att göra skillnad, att göra avtryck och medverka till utveckling är den största drivkraften hos de flesta människor, oavsett om detta görs genom design av nya föremål och fenomen eller i andra former. Om denna drivkraft avtar minskar också den s.k. meningsfullheten. Därför bör nytänkande aldrig förvägras eller bannlysas och det udda, innovativa och kreativa uppmuntras och diskuteras öppet. "Det som inte är förbjudet kommer att förverkligas av någon" menade Theodor Kalifatides i sitt sommarprogram.
Under resan i det finska grannlandet passerade vi flera krigsmuséer med kvarlevor från de senaste krig som landet deltagit i. Till min stora förvåning verkade man inte hymla med den symbolik som krigen förde med sig. Muséerna marknadsförde tydligt gamla militärfordon med nazistsymboler som några av dragplåstren och anledningar till att människor borde besöka platserna. Vid ett museum stod ett långt godståg parkerat precis vid den förbipasserande vägen. Det gick inte att undgå de stora hakkorsen på tåget som lyste obehagligt i den ljumma sommarvärmen. Magen knöt sig och övriga kroppen önskade åka förbi muséet fortare än hastighetsbegränsningarna tillät.
Att dessa symboler skulle ha visats på samma tydliga sätt i Sverige känns som en omöjlighet. Men är det en bättre inställning till historien? Är det bättre att gömma undan de symboler som har präglat samhället och troligen till viss del förföljer många invånare än idag? Hade inte den svenska debatten gynnats av att inte gömma undan sitt krigshyckleri utan ännu mer öppet diskutera den fortfarande gällande "neutraliteten"?
Symboliska innebörder spelar stor roll för många av de s.k. ursprungsfolken. På det arktiska muséet i Rovaniemi i norra Finland får man en genomtänkt inblick i samernas kultur och tankegångar. Norrskenet, som är en av huvudanledningarna till att människor vill besöka Lappland, är ett lysande exempel på människans fascination för symbolik. Det finska namnet för norrsken är revontulet, räveld eller fire fox, till följd av att den finska historian säger att norrskenet skapas av en himmelsk räv som när han springer över skyn slår svansen i snön vilket skapar de vackra gnistor som norrskenet ger på himlen.
Grönländska inuiter menar å andra sidan att norrskenet är den högsta punkten på himlen, där de döda själarna spelar fotboll med ett valrosshuvud. Norrskenet är, menar man, de fartränder som skapas när den himmelska fotbollen flyger över himlavalvet. Jag fascineras över tanken på att de saknade själarna spelar träningsmatch med ett valrosshuvud på himlavalvet. Bedöm själva om tolkningen av norrskenet känns logisk.
På väg neråt landet hamnade vi på middag med det spanska landslaget i fotboll. Att se det kvinnliga landslaget i samma symboliska färger och landslagsdress som det framgångsrika herrlandslaget gäckade framtidsnerven och inspirationen inför en ny verklighet. Lagets goda insats i sin inledande EM-match vittnar kanske om ett framtida maktskifte på den spanska fotbollsplanen, även om förutsättningarna för manlig och kvinnlig fotboll fortfarande präglas av milsvida skillnader.
- Det här är vår värld, även om de som ritade den här kartan bestämde sig för att placera sitt eget land ovanför våra länder. Egentligen finns det inget upp och ner, förstår du.
En besökare från Australien hade under utställningen kommentaren "Det är så roligt att få se sitt land överst på kartan, som omväxling". Hur den rådande symboliska världsbilden påverkar maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar lämnar jag till läsaren att reflektera över.
Konstnärinnan hade även gjort hål i verket efter ett förutbestämt mönster. Hennes beskrivning av hålen var att detta var markeringar över var kontinentalplattorna orsakar störst förödelse genom jordbävningar och andra naturkatastrofer. Dessa markeringar hade dock behållits enligt sina verkliga geografiska lägen, vilket gjorde att hennes konstverk skapade naturkatastrofer på andra platser än där vi vanligen ser dessa. "Och, fortsatte hon, naturen tar inte hänsyn till nationsgränser."
Att göra skillnad, att göra avtryck och medverka till utveckling är den största drivkraften hos de flesta människor, oavsett om detta görs genom design av nya föremål och fenomen eller i andra former. Om denna drivkraft avtar minskar också den s.k. meningsfullheten. Därför bör nytänkande aldrig förvägras eller bannlysas och det udda, innovativa och kreativa uppmuntras och diskuteras öppet. "Det som inte är förbjudet kommer att förverkligas av någon" menade Theodor Kalifatides i sitt sommarprogram.
Friday, July 05, 2013
Finsk sisu i förväntningssamhället
Sisu är det finska ordet för kampvilja, envis uthållighet och att aldrig ge upp. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och ordet fick internationell spridning under det finska vinterkriget då Finland stred mot Sovjetunionen.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Tuesday, July 02, 2013
Vilka var "vi" när Finlands sak var vår?
"Det är nog bättre att prata engelska än svenska här i Finland", säger resesällskapet. "Svenska språket verkar inte vara så populärt här."
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Subscribe to:
Posts (Atom)