Nyord är ett odiskutabelt faktum

Språkrådets nyordslista 2012 har nyligen publicerats. Rådet registrerar nya ord och fraser i svenskan, liksom nya användningar och betydelser av befintliga uttryck. Flertalet av nyorden har sitt ursprung i stora världshändelser och i nya samhällsfenomen och ny teknik. En del ord är vidareutvecklingar av svenska ordkonstruktioner medan andra nyord har importerats.

Visst kan behovet av ord som memil och ståhjuling diskuteras men samtidigt visar dessa och ord som Tintingate, hen, över- och underklassafari och nomofobi vilka samhällsfenomen som har fått stor uppmärksamhet i medier och folkmun under året.

Nyordslistans publicering genererar årligen omfattande och heta diskussioner gällande de nya ordens riktighet och relevans. Och varje år förundras jag över människors prioritering och fokusering av energi. Hur kan man protestera mot språkets utveckling? Språket kommer givetvis utvecklas oavsett om protester mot Språkrådets nyordslista basuneras ut eller inte. Snacka om felprioritering av energianvändning.

Detta året har nationalistiska åsikter påverkat samhällsdebatten mer än någonsin såväl på nationell som internationell nivå. Jag har förundrats över dessa strömningar ett otal gånger under året, såväl avseende diskussioner i detta som många andra länder, och publiceringen av nyordslistan får mig återigen att reflektera över hur reaktionära och rent av befängda denna typ av åsikter faktiskt är. Många människor värnar mer och mer om mig, mitt och mina och inbillar sig samtidigt att detta mitt och mina är något personen har erhållit och som har uppkommit utan något inflytande från den globala omgivningen. Detta gäller även den konstanta och oundvikliga språkutvecklingen vilken reaktionära ofta har svårt att anamma.

Varför är människor så fruktansvärt rädda för utveckling och för att gå bredvid den kulturellt upptrampade och förutsägbara stigen? Varför inbillar sig människan att det historiskt invanda och obsoleta är det mest stimulerande?

Nyord är ett odiskutabelt faktum. Visst, du kan själv påverka i vilken utsträckning du använder de nya orden och därmed tycka att du har ett visst inflytande över de nya ordens inflytande i samhället. Men du kan aldrig hindra orden från att spridas i samhället om samhället väljer att börja tillämpa dessa. Du är inte samhället. Vi är samhället.

Språktveckling går inte att stoppa. Språkutveckling bör inte heller stoppas. Om detta inflytande stoppas hindras även utvecklingen av samhället. Ett mycket intressant exempel debatterades under 2009 då RFSU införde ett nytt ord för kvinnans mödomshinna, ett ord som anammades av Språkrådet. Följ denna debatt och du kommer att inse vilken avgörande betydelse nya ord har för ett samhälles utveckling.

To emigrate or not to emigrate

The first snow is falling.

Not craving for attention but yet perfectly aware of the beautiful scenery they cause, the complex, white crystals slowly fall to the frozen ground. Despite having experienced the drama for many years, I can stand for hours watching this peaceful process.

The four seasons, when distinctly shown, is one of the most inspiring aspects of this country.

I have, however, always envied people who have a strong connection to another country, being born and raised elsewhere, having relatives abroad or having lived abroad for a long period. These people have always talked about a (second) "homeland" to which they sometime would gladly “return” and genuinely discover.

After 32 years in Sweden, I feel less at home than ever. I was born and raised here. Genealogy has proved that my family is of Swedish descent since way back. The only trans-national event that has historically affected the family seems to be the emigration of some relatives to the U.S. in the 19^th century. The family has had a fixed point, we have not moved during my childhood and I am very grateful for the sense of safety that my parents have given me. Should I not reasonably feel at home here?

Feeling exclusion in your so called home country almost seems to be a taboo. "You've no need to feel left out in this country, you're Swedish, both on paper and in a historical sense" and "it's probably just in your imagination that you’re excluded” are comments I sometimes encounter. How I perceive reality has however very little to do with what I’m supposed to feel.

I've often felt like an odd bird in many contexts. I have always been inspired by the unconventional and untraditional. And I've enjoyed this feeling. It’s the odd birds that add innovation and dynamism to the bird crowd.

"Why be happy when you could be normal?" asks Jeanette Winterson in her new novel. Should I just surrender to my alienation and enclose myself in the little box that many people seem to live in, where you do not seem to care much about the outside world, but only focus on the everyday life. Those who seem to enjoy life the most seem to be those who have leaned back and changed visions for daycare pick ups of their children.

Or are we all outsiders? And the difference between the invisible and visible outsiders is only that the invisible ones put a lid on emotions when they go to work and do not have an outlet for the recurring pondering in the same way as the odd bird?

Doctors and researchers believe that dopamine is applied in the brain when we try new things. This positive substance is also applied to the brain when we fall in love. To return to ones’ "homeland" should bring this kind of positive experience if it is perceived as falling in love with ones “own” country. And to despite the novelty still feel that you somehow belong to the country because of proximity to family or having lived there in the past which gives you a welcoming feeling, will probably also induce a sense of safety. A sense of truly mutual love must be an amazing feeling. I thought I knew what it felt like.

Should I emigrate after finishing my studies or remain in the country? Or realize that I am a life-time student and therefore could leave tomorrow, continuing attending the school of life elsewhere? Would an emigration mean that I "gave up the fight" against the right-winged nationalists that are gaining influence in the Swedish as well as the European politics? Cause the fight is needed. We have to take the fight.

No matter where I decide to move, I will, of course, encounter the same existential issues worldwide. A desire to live with the one you love, to dream with the one you love and to have the opportunity to realize what you dream of. So what does it matter where I go? Maybe I will never arrive if I don’t settle down on my inside?

The incredibly outdated worldview that nationalism is representing, both affecting this country and others, and being visible in news reports and the public discussion, keeps annoying me. You belong to the country or the countries you wish to belong to. End of discussion. Maintaining the concept of the nation-state only contributes to stagnation and contradictions. It is well known that societies develop when being exposed to international and transnational influence. Human beings have migrated during all times. As Dr. Marlou Schrover puts it: “In today's discussions about migration and its consequences many politicians and others seem to suffer from severe amnesia.

Migration is frequently labelled as a recent phenomenon. There are, however, few people in the world who need to go back further than three generations in their family tree to stumble upon a migrating ancestor” (Schrover, 2004).

We were born to move. People have always moved to places where they could find more food, safety and prosperity. These natural desires are not only expressed in traditional migration but also in a world-wide interest of travelling and “experiencing new cultures”. The modern nation-state thinking is contradicting our biological desire to realize our historically, nomadic lifestyle. William H. McNeill states that “the ideal of the ethnically homogeneous nation, fostered by population trends in nineteenth century Europe, is inconsistent with the normal population dynamics of civilization” (McNeill, 1984).

The human beings’ constant need to mark territory is incredibly tiring. In a globalized world governmental affiliation should not affect us so fundamentally as it seems to do. Nationalistic rhetoric often stress the pride of the region. "I am proud to be Swedish”, “proud to be Bolivian”, "God bless America" ​​etc. etc. Even if this pride partly seems to be based on a desire to further develop the region's own well being and sometimes origins from a historical mismanagement of a region, we must realize that nationality is based solely on coincidence. It's only the coincidence that determines your ancestry and where you are born. You can not be proud of coincidence.

I'm not proud to be Swedish. I was Swedish by chance. I am however proud of my values. Values that ​​I share with other Swedes as well as with people of other nationalities.

Sources:

McNeill, William H., (1984), Human Migration in Historical Perspective, Population and Development Review, Vol. 10, No. 1, http://www.jstor.org/discover/10.2307/1973159?uid=3738984&uid=2129&uid=2&uid=70&uid=4&sid=21101390901943

Schrover, Marlou (2004-03-23), Migration: A historical perspective, BBC News, http://news.bbc.co.uk/2/hi/3557163.stm

Never wipe tears with gloves

Recently a societal issue, of importance in this country as well as in others, has been brought to life after a much too long and unhealthy beauty sleep. Sweden has after 30 years initiated a vivid discussion on how LGBTQ (lesbian, gay, bisexual, transgender and queer) people historically have been treated in this country and the stigma that characterize and influence this group even today.

The issue has been (re-)highlighted thanks to Jonas Gardell. The author recently released the first book in the self-perceived trilogy Never Wipe Tears Without Gloves. At the same time the incredibly moving, beautiful and tragic TV-series with the same name based on a script by Gardell was shown on one of the country’s public service channels. The series follows the love story between the young men Rasmus and Benjamin. In the shadow of the relatively newly discovered and indeed ruthless disease AIDS the two guys try to find themselves and each other in the pulsating life of Stockholm. The book trilogy and TV-series shows a wealthy and, according to many, highly developed Sweden and its simultaneous denial and displacement of LGBTQ peoples’ fundamental rights.

When AIDS entered the country the patients were said to “deserve” the disease as a punishment from God and they were called murderers and accused of intentionally spreading the disease. The LGBTQ people were also forced to endure demeaning comments and actions from strangers on the street and many were banished by their own family. HIV patients were treated unwillingly by medical staff and the patients were often denied visits from their dear ones due to a fear of spreading the disease. After a sometimes isolated and both psychologically and physically brutal illness many of the patients passing away of AIDS were treated as trash and thrown into garbage bags due to a fear of an alleged risk of infection.

The patients were often very young and like all youngsters curious about life and the future. Trying to find your place in life at this age can, as we all know, be a sufficiently stressful process. These youngsters were, however, at the same time forced to deal with rejection, denial and stigmatization by the outside world.

"It was like a war taking place in peacetime, where young, beautiful men just died while everything around was going on as if nothing had happened", said Jonas Gardell in an interview (Dagens Nyheter, August 6, 2012).

As a politically engaged citizen with access to the world's information, I have, up until Jonas Gardell recently published his book and television series, felt relatively well informed on Sweden's contemporary history. News reports from the 80's were marked by detected submarines, Sweden’s involvement in the anti-apartheid movement, the assassination of Olof Palme, the question of why or why not the country should phase out nuclear power, ABBA's conquest of the music world, the conversion to right-hand traffic and other more or less important events. It’s fairly well known that LGBTQ people began to be visible in public during the 80's, but the reality Jonas Gardell describes in his work has been given particularly and spectacularly poor attention and an almost nonexistent chapter in the Swedish contemporary history.

In conjunction with Gardell’s acclaimed publishing something has happened in Sweden. Suddenly people have started talking about a time that has been silenced and suppressed by many for 30 years. People who saw their young friends languish of AIDS or committing suicide after receiving the news that they were HIV-infected, have suddenly begun to come forward and tell their own or their loved ones’ stories. Erik Engkvist appears in TV's morning couch and talks about his true destiny, which formed the basis for one of the characters in Gardell’s books, and how the family now has banished him due to him declaring his homosexuality, a sexual orientation the family's belief Jehovah's Witnesses does not allow.

Relatives who have lived with the belief that their youngsters died of cancer, which was declared in conjunction with many of the AIDS patients' funerals, have, after 30 years, suddenly been informed about the real cause of death. Public debates and personal discussions are more than ever dealing with how LGBTQ people were treated, and are still treated, and "it is as if a floodgate has been opened" as Jonas Gardell puts it (Dagens Nyheter, August 6, 2012).

What would have happened if Jonas Gardell had not published his script for the TV series and his first book of the trilogy right now? Would we continue to live in denial and ignorance? Would the AIDS patients still have passed away of cancer?

LGBTQ persons and HIV-positives’ rights have improved in the last 30 years. Diverse sexual orientations is by many in today’s country considered natural. However, the stigmatization is hardly completely wiped out neither in this nor in other countries. My friend working as a nurse recently told me about a colleague refusing to take care of an HIV-positive patient in a hospital in a city in southern Sweden, in year 2012. LGBTQ activists trying to organize Pride parades across Europe face restrictions by city authorities banning the parades and denying adequate police protection for the organizers and participants of the Pride events. Verbal and physical attacks is part of everyday life for those involved in the events and politicians and officials often run promotions with homophobic statements published in the media, according to Amnesty International (November 7, 2012). Outside Europe many LGBTQ people struggle against a constant discrimination and in some countries some argue that homosexuality is a “lifestyle” imported from the West. Homosexuality is still punished with the death penalty in Iran, Mauritania, Sudan, Saudi Arabia and Yemen.

The fact remains. Prejudices will not disappear without effort and the effort must never cease if one is truly seeking a genuinely open society. The many killed or stigmatized of AIDS deserve redress. A process that will have the greatest impact if we continuously and openly discuss the perennial denials of people's most basic rights, in Stockholm and the world.

In many countries my opinion is not very controversial. However, in some countries it still is.


Sources:

Dagens Nyheter, (August 6, 2012), Jonas Gardell: Jag var med, det är min tid, min stad. Det är min plikt att skriva, http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/jonas-gardell-jag-var-med-det-ar-min-tid-min-stad-det-ar-min-plikt-att-skriva

Amnesty International, (November 7, 2012), Pride i Europa, http://www.amnesty.se/vad-gor-vi/diskriminering/hbtq/pride-i-europa

Fri att yttra

Friheten att yttra sig är ett ständigt aktuellt diskussionsämne, senast belyst genom publicerade anti-muslimska filmer, frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye och det samtidiga fortsatta förvaret av deras medfångar, Irans ambitioner att utveckla ett inhemskt internet som även avses användas för att begränsa det globala Internets spridning i landet, Sverigedemokraternas obehagligt ökande inflytande över svensk politik, Dawit Isaaks 4024 dagar i eritreanskt fängelse tillsammans med likasinnade kritiker och Julian Assanges fortsatta mediekampanj från den ecuadorianska ambassaden i London.

Yttrandefrihet är inget objektivt fenomen utan inflytande från samhälleliga normer. Det finns lika många globala tolkningar av begreppet som det finns upplevda överträdelser mot friheten.

Så länge vi inte är medvetna om att den frihet vi tror oss förespråka är en subjektiv frihet, så kan vi inte hävda att vi förespråkar en total frihet. Inser vi däremot att vi förespråkar en subjektiv frihet så kan diskussionen föras gällande det innehåll som sprids, istället för huruvida innehållet strider mot yttrandefriheten eller inte. Det är diskussionen kring vad människor faktiskt kommunicerar som är intressant. Kommunikation går inte att förbjuda, endast handlingarna som utför kommunikationen (ett förbud som naturligtvis är illa nog), eftersom även förbjuden kommunikation alltid kommer att fortsätta kommuniceras.

Dagens ord

Omhändertänksamhet.

Manligt eller kvinnligt? Progressivt eller destruktivt? Dåtid, nutid eller framtid?

A tribute to Metata

Sverige är fantastiskt. Och lika oparadisiskt som alla andra nationalstater. Det finns inget paradis. De fantastiska aspekterna i den här regionen kan vi dock inte tacka Sverigedemokraterna och deras nyvunna position som det tredje största partiet i landet för.

Enligt Sverigedemokratiska normer borde jag trivas bäst i sällskap av mina barndomsvänner. Jag borde vilja leva som jag växte upp, i ett litet samhälle, gifta mig med någon jag gick i skolan med och bosätta mig och arbeta i den fjällhöga Nord samtidigt som jag naivt borde inbilla mig att interkulturellt samarbete inte är nödvändigt i en globaliserad verklighet.

Jag trivs dock bäst i sällskap av min 75-åriga vän från Zambia just nu.

Vi delar inte samma historia. Vi pratar engelska vilket inte är mitt modersmål. Han är svart och jag är vit. Han är äldre och jag är yngre. Trots de till synes Sverigedemokratiska skillnaderna mellan oss är han den som förstår mig bäst. Han har själv drabbats av den erfarenhet som jag brottas med dagligen just nu. Vi analyserar de samhällsaktuella biobesöken i timmar. Vi förundras över samma nutidsfenomen och vi gillar och ogillar samma principer.

Anti-nationalism är inget naivt önsketänkande utan det enda förnuftiga.

Människans outtröttliga behov av att reproducera sitt eget liv genom sin omgivning upphör aldrig att förundra. Var grundar sig den stora massans behov av att ständigt befinna sig i situationer den känner igen sig i och omge sig med människor med samma bakgrund, nutidshistoria och framtidsvisioner? Den Darwinistiska aspekten att allt som avviker från den egna gruppen utgör ett hot må ha varit avgörande i uråldriga tiders jakt på överlevnad. Men idag?

Människans nyfikenhet har medfört den omfattande tekniska utveckling som vi idag kan dra nytta av. Varför avspeglas inte denna nyfikenhet i de sociala miljöerna?

Everything is politics?

Being politically interested in a country characterized by a peaceful history and a claim of possessing so called free media, is often seen as a somewhat annoying attitude. Initiating so called political discussions often seem to make people nervous to "fail" and fear to say things and express views that won't seem intelligent or interesting enough, when the same occasion could be seen as a chance to increase your knowledge, understanding and insight in phenomena affecting your fellow human beings and yourself.

Citizens in, from or engaged in areas affected by armed conflicts and political destabilization are, for obvious reasons, often more interested in discussions related to the political agenda that influences their daily life. One of the reasons for this engagement is of course that these agendas might affect their basic survival, even though these political views may fail to be spread due to a lack of freedom of expression.

I become more and more astonished by the lack of interest shown by the general public in this, and many other so called Western countries, who are not using the opportunity and access to unlimited media sources, of any critical view, to get informed about the world politics. Many state that they "are simply not interested in politics". How can you live in a modern society without being interested in the politics affecting the same society? As if being political is a choice? The wide-spread expression everything is politics is contradicting the claim that political involvement is a matter of choice. The views you express, the choices you make in the grocery store, the channels you select in the unremitting TV-noise, what newspapers you choose to read or not to read, the way you greet people you meet, which countries you visit, which extra-curricular activities you sign up for, who you surround yourself with and who you decide to finally marry. All daily choices are political actions.

Political interest is however often equated with the belief of being party-politically engaged and affiliated. My deepest belief is however that you may be heavily politically engaged without being affiliated to a certain political party, as this affiliation often might decrease your ability of being listened to and getting access to all social environments which in the end might affect your possibilites of change-making. Voting is essential but political activism can be conducted via a broad variety of contexts, e.g. associations, public seminars or simply via the dinner table among friends.

The human being is too afraid of failing, that hen tend not to try. If you ask the right question, the answer is evident. And what did you learn then?

Du är inte dina långsiktiga åsikter utan din snabba tillhörighet

Who says what to whom in what channel with what effect? undrade Harold D. Lasswell när han ifrågasatte vad kommunikation innebär.

Jag kan inte uttala mig om det nuvarande läget i Eritrea även om jag har fått förstahandsrapporter på hur tillvaron upplevs i landet av människor som har gjort ett försök att flytta tillbaka till landet efter lång tid i Sverige. Jag bör inte heller uttala mig om sakfrågan gällande Eritreas ambitioner och dess relation till omvärlden eftersom dessa uttalanden bör komma från människor som lever i den tillvaro som påverkas av landets och dess omvärlds politik. Mina mediala upplevelser av landet baseras till övervägande del på de rapporteringar om landet som genomförs utanför dess gränser. Detta orsakas naturligtvis av att möjligheterna att rapportera inifrån landet är kraftigt begränsade.

Däremot kan jag kräva att den media som utger sig för att vara fri media tar chansen att lyssna till åsikter, inte tillhörigheter. Åhöraren till all form av media ska förväntas ha tillräcklig intelligens och tillräckligt intresse för att själv kunna ta ställning till om nämnda rapportering enbart är propaganda, enbart är den sanna och egna upplevelsen eller om båda aspekterna faktiskt ryms i åsikten och uttalandet.

En positiv aspekt av den ökade medborgarjournalistiken och tekniskt oavancerade kommunikationslösningar är det ökade inflödet av rapporteringar från områden som tidigare har bevakats i mycket begränsad utsträckning. Dessa medborgarinitiativ för att sprida en aktuell bild av vad som pågår i avlägsna områden, konfliktdrabbade områden eller områden som andra journalister eller mediahus helt enkelt inte vill eller vågar rapportera ifrån breddar inte bara informationen om vad som händer utan stärker även de som annars ofta varit ohörda.

Detta borde även innebära ett ökat intresse för att fördjupa inblicken i områden som sällan exponeras i media. Uttalanden från eritreaner förekommer av politiska skäl i mycket begränsad omfattning och alla uttalanden omnämns inte i traditionella media. Några exempel där eritreaner ändå har kommit till tals i traditionella media under senare tid är exempelvis intervjun med den ansvariga för utrikesavdelningen i ungdomsorganisationen National Union of Eritrean Youth and Students (NUEYS) under hennes medverkan i Al Jazeeras The Stream för ett år sedan, se http://bit.ly/qgGSS2. Representanten är uttalat regimvänlig och hennes åsikter bör relateras till utifrån detta avseende. Men oavsett om hon är regimvänlig eller inte så vore det betydligt mer intressant att höra henne tala till punkt i inslaget och att få slippa ett konstant avbrytande av samtalet. Programledarens uppenbara ogillande av de uttalade åsikterna påverkar parternas olika möjligheter att komma till tals.

Det hade även varit intressant att få en utökad inblick i Mehretab Mekonnen Belays grundläggande åsikter om situationen i landet, vilka till viss del framhålls i Sveriges Radios mediegranskande program Publicerat (som dessvärre kommer att läggas ner, enligt Journalisten.se) vilket sändes i april 2012, se http://bit.ly/IynjZp. Belay stödjer enligt egen utsago varken regimen eller oppositionen utan anser sig förhålla sig mer objektivt till situationen i Eritrea. Därmed skulle nyhetsvärdet vara betydligt större om samtalet fördjupades kring att gälla hur situationen i landet kan förändras och förbättras istället för att utmynna i polemik med Esayas Isak som är uttalad regimmotståndare. Eftersom det är så pass svårt att få människor med faktiska erfarenheter från situationen att uttala sig om status quo i landet bör de som tar mod till sig att uttala sig faktiskt få möjlighet att åtminstone tala till punkt. Då hade vi kanske utöver den sedan tidigare av nationell och internationell media befästa bilden av starkt begränsade mänskliga rättigheter även fått information om hur landet avser använda sina nyligen upptäckta naturresurser i form av guldmineraler, om orsakerna till den monumentala eritreanska stoltheten, vilken roll kvinnor har i Eritrea, orsaken till den av omvärlden uppfattade isolationen och varför vissa exil-eritreaner faktiskt väljer att flytta tillbaka till landet trots brist på såväl förnödenheter som många andra fundamentala rättigheter. Och vi som inte har besökt eller levt i landet hade fått mer underlag att ta ställning till vilken information som är regimens propaganda och vilken som ger en verklighetstrogen bild av tillvaron i landet.

Sokrates säger:
When it has once been written down, every discourse rolls about everywhere, reaching indiscriminately those with understanding no less than those who have no business with it, and it doesn't know to whom it should speak and to whom it should not. And when it is faulted and attacked unfairly, it always needs its father's support; alone it can neither defend itself nor come to its own support.

De ovan nämnda tekniskt oavancerade och lättillgängliga kommunikationslösningarna har, samtidigt som samhällstempot har ökat i övriga avseenden, medfört att åhöraren inte orkar ta till sig fördjupningar i samma utsträckning som tidigare. Twittrade meddelanden på 140 tecken går uppenbarligen snabbare att förhålla sig till än timmeslånga fördjupade samtal. Därmed ökar efterfrågan på korta nyheter mer än djupgående rapporteringar som ger en mer omfattande helhetsbild.

Snabbare nyheter kräver därmed av åhöraren att mer direkt ta ställning till och relatera till innehållet än tidigare, eftersom människan ju vanligen har en inbyggd vilja att förhålla sig till information som delges. Kortare innehåll medför ju även en större begränsning av information och därmed krävs alltså att åhöraren snabbare än tidigare tar ställning till och relaterar till ett kortare och mindre informativt innehåll. Detta medför att åhörare och medieanvändare snabbare bestämmer sig för att ha en åsikt om och ett förhållningssätt till innehåll som de egentligen skulle behöva mer information och underlag för att förhålla sig till.

Definitionen av nyheter bör inte vara upprepningar av sedan tidigare fastställda sanningar, även om denna form av "nyheter" ger åhöraren möjligheten att snabbare befästa sitt förhållningssätt till informationen, eftersom åhöraren ju då kan fortsätta tycka det hen alltid har tyckt i frågan. Nyheter är att lyfta frågor och fenomen i ett nytt ljus. Åhöraren bör givetvis ges utrymme att bilda sig en egen uppfattning i frågan till följd av ett så informativt och objektivt innehåll som möjligt. Uppfattningen om hur åhöraren ska relatera till innehållet ska inte ha fastställts redan på nyhetsredaktionen, även om detta kan uppfattas ge snabbare "resultat" och en större tydlighet i nyhetsflödet.

I det rådande mediasamhället är du inte dina åsikter utan din tillhörighet, eftersom vi attraheras av enkla lösningar och snabba sanningar. Vi fokuserar mer på att snabbt fastställa vem som står för åsikten, inte vad åsikten faktiskt innebär och vilken bakgrundsfakta denna åsikt bygger på. Även det globala mediaflödet är dock kundanpassat och såväl enskilda journalister som mediahus världen över levererar därför det snabba och innehållsfattiga flöde som för närvarande efterfrågas.

Detta reportage visar en i konventionell media sällan framträdande syn på Eritrea: http://youtu.be/r53mCPOREYs

Bilda dig en egen uppfattning.

Post-nationalismens och exilens villkor

Finns exilen annat än i människans medvetande?

Kan en blond svensk på samma sätt som en exil-eritrean känna exilens mentala bojor i den fjällhöga Nord? Är det vår medmänskliga skyldighet att motverka exilens uppenbarelse, oavsett s.k. etnisk tillhörighet? Kan exilens hindrande villkor förhindras endast i det egna s.k. hemlandet?

Post-nationalismens teori uppmuntrar den globala och internationaliserade tillvaron och ser summan av de totala delarna, oavsett delarnas nationella tillhörighet, som den betydande helheten.

Det biologiska arvet säger att den egna gruppen är den som skyddar bäst vid fara, och den nationella tillhörigheten torde därmed ge den tryggaste tryggheten. Är människans biologiska arv det slutligt avgörande?

Är en diversifierad samlevnad omöjlig? Är den s.k. moderna människan fortfarande för biologiskt trångsynt och för omodern för sann vidsynthet?

Är den eritreanska nationalismen "bättre" än extremhögerns växande kraft i Europa?

"...för egen skull och mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa."
F. Fanon