Det kom ett brev

Med anledning av Sverigedemokraternas kampanj utomlands för att avskräcka personer från att resa till Sverige kontaktade jag Polisen och därefter Justitiekanslern gällande möjligheterna att anmäla partiet för tryckfrihetsbrottet förtal, då jag inte ställer mig bakom kampanjen som undertecknades "svenska folket". Även om jag själv inte identifierar mig utifrån min nationalitet så är jag väl medveten om att omgivningen definierar mig utifrån denna bedömningsgrund och ett ställningstagande och ifrågasättande av hur det offentliga partistödet används är nödvändigt.

Svaret från Justitiekanslern bifogas.

Svaret är ännu ett exempel på institutioners förnekande av ansvar med hänvisning till nationalstatens yttre gräns och kan därmed läggas till listan över argument för avskaffandet av nationalstaten som kollektivt fenomen och politiskt organ.

Två tankars konst

Dogmatiska förhållningssätt och en starkt profilerad inställning till omvärlden är såväl socialt som ekonomiskt gynnsamt i det nutida samhället. Samtidigt som expertkulten hyllas så tar få sig tid att verkligen samla all information innan slutsatser dras. En följd av detta blir en hög grad av uttalande experter som inte alls är experter.

Konsensuskulturen har inga fördelar om konsensus eftersträvas endast för sakens skull och baseras på konflikträdsla. Men att kunna hålla två tankar levande samtidigt och inte dra slutsatser innan fakta har framlagts är ett förhållningssätt som borde premieras högre. Tid och intresse är de medel som avgör om slutsatsen kommer vara väl underbyggd eller inte. Och den tiden tar sig få. Intresset finns där sällan.

Att intressera sig för omgivningen och inte uteslutande informera sig om redan kända områden är bildande. Områdesöverskridande samarbeten är avgörande för att kunna se fenomen ur nya perspektiv och att våga tänka nytt är essentiellt för samhällens och individers utveckling. Men vår tid är dessvärre en tid av upprepningar. Det redan sagda sägs på nytt men med omskrivna ord vilket endast leder till en bekräftelse av en redan bekräftad världsbild.

Politisk handlingskraft ses alltmer som synonymt med våldsam brutalitet. Men handlingskraftens implementerande möjligheter måste ses ur ett bredare perspektiv. Utrikesminister Margot Wallström uttalar efter nattens terrordåd i Paris att "vi måste så småningom föra en diskussion om hur våld föder våld och hur vi angriper grundorsakerna, men just nu så ska vi också i vårt land visa att vi vidtar nödvändiga åtgärder och att vi finns här till skydd för våra medborgare." Att de "nödvändiga åtgärderna" kommer medföra höjda säkerhetsåtgärder och militära insatser som kommer drabba oskyldiga är att förvänta. Så ser historien ut.

Den pakistanska flaggan projicerades inte på västerländska nationalsymboler när 132 skolbarn dödades i en terrorattack i Peshawar 2014 och den kenyanska flaggan lyste inte upp världen när 147 studenter och lärare dödades i attacken mot universitetet i Garissa i april i år. Upplevd sorg kan inte jämföras men ett människoliv måste vara lika mycket värt oavsett var och under vilka förhållanden människan lever. Jag lider med de drabbade i Paris men jag känner lika mycket med anhöriga och överlevanden i lika drabbade områden utanför västerländskt territorium. Trots globala proklamationer om mänskliga rättigheter så värderas inte alla människor lika i dagens globala samhälle. Konsekvensen blir våldsam hämndlystenhet.

Hämndlystenheten är en förväntad reaktion efter att ha blivit negativt behandlad. Men människans intellekt är utvecklat för att kunna se de kausala sambanden mellan de aspekter som orsakar negativa händelser och för att kunna bedöma de efterföljande, långsiktiga konsekvenserna av utövad hämnd. Kolonialisering, imperialism och socioekonomisk ojämlikhet har gett upphov till hämndlystenhet, hämndlystenheten har lett till terrororganisering och terrorattacker, attackerna har lett till hämndlystenhet och vedergällande attacker planeras och genomförs kontinuerligt. Västerländska militäraktioner sprider terror på många platser i världen, vilket beskrivs väl i exempelvis dokumentären Drone om de amerikanska drönarkrigen. Samtalet i Köpenhamn med den f.d. drönarpiloten Brandon Bryant, som medverkar i filmen, kommer följa mig genom livet. Våldsspiraler blir aldrig mer konstruktiva än just våldsspiraler och leder endast till utlopp för raseri, inte till utveckling.

Att möta brutala våldsaktörer med dialog är ett naivt förslag men om våldsspiralen ska brytas och hämndlystenheten omvandlas till konstruktiva handlingar måste samtal prioriteras. Den som lär sig lyssna och blir lyssnad på hatar mindre.

"History repeats itself, first as tragedy, second as farce" sa Karl Marx och även om det inte finns något farsartat eller underhållande i det rådande världsläget så finns det anledning att anta att människan inte kommer att utvecklas längre än till att vara en konkurrensfokuserad och våldsamt trångsynt varelse med ett kortsiktigt fokus vars nirvana nås vid högsta möjliga sociala bekräftelse och position.

Barnet i mig och hos mig

I dag firas Fars dag på den administrativa yta som kallas Sverige. I media basuneras kärleksfulla budskap ut med en självklarhet som om alla har ett barn som kan fira dagen och en far som kan firas. Hos vänner, bekanta och inte minst i den egna s.k. ursprungsfamiljen uppmärksammas pappor extra mycket.

I det individualistiska valfrihetssamhället är du din egen lyckas smed och om livet inte blev som du hoppades så har du enbart dig själv att skylla. Men även om valmöjligheterna för många privilegierade är fler än någonsin så påverkas vi fortfarande i hög grad av vår omgivning.

Att vara 35 år, kvinna och leva ensam utan barn genererar nuförtiden nästan dagligen underliga blickar, frågor och kommentarer då i princip hela ens omgivning har bildat eller planerar att bilda familj. Man antas framför allt ha valt den ensamma barnlösheten själv och huruvida barnlösheten är självvald eller inte diskuteras i inflytelserik media. Det påstås t.o.m. att det är av själviskhet man avstår barn när det istället borde ses som den mest själviska handlingen av alla att ta ett livslångt beslut åt någon annan utan dess medgivande.

@AJStream childfree couples. If it is not for economic reasons could it be selfishness?

— Abubakar I Habu Sule (@abuihs) 5 oktober 2015

Jag har alltid haft en enorm respekt för barn. Människor säger ofta att barn verkar trivas i min närhet just för att jag respekterar dem och behandlar dem som tänkande individer. De inspirerande och oväntade samtal som kan uppstå med ett barn är ovärderliga. Det är ingen klyscha, det är en sanning att barnen är det viktigaste och därför har jag en oerhörd respekt för beslutet att skapa ett nytt liv.

Att påstå att det är på grund av själviskhet som mitt liv har blivit ensamstående är att ge ett hårt hugg i ryggen. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj. Jag har t.o.m. alltid tagit för givet att det kommer hända. Att familjen kommer uppstå, men har inte på förhand bestämt hur familjen ska se ut. Men när livet har farit runt med en, när man har letat i årtionden och försökt bilda en gemenskap med vitt skilda människor och man till slut har hittat den man vill leva med, men inte får leva med, och tilliten till omgivningen har reducerats kraftigt, så kvarstår endast möjligheten att bilda familj på egen hand.

Om beslutet att bilda ett nytt liv är stort och omvälvande när man är två om beslutet så är beslutet ännu större och mer livsavgörande när man är ensam om det. Jag upplever ofta att det inte är jag som har övervägt barnansvaret för noga utan att omgivningen har tagit allt för lätt på beslutet. En bekant förklarade högt och tydligt att hon, när hon hade fått två barn, skaffade ett tredje för att "två barn var för normativt och Svensson-aktigt". Hon hade alltså tillsammans med sin man skapat ett nytt liv, inte med tanke på det nya livets varande i världen, utan med avsikt att det nya livets uppgift skulle vara att bidra till att ge ett mer intressant och icke-normativt intryck av familjen. En fascinerat frustrerande syn på barnen som en statusmarkör.

Att få utvecklas i närheten av ett litet liv är kanske det eftersträvansvärda. Den här radiodokumentären skildrar vägen dit. På egen hand.