The neverending preach to the already converted

I fredags höll Afrosvenskarnas forum för rättvisa ett seminarium i Malmö med anledning av årsdagen för avskaffandet av den svenska, transatlantiska slavhandeln. Eftersom jag hade en tenta vid samma tid kunde jag inte närvara, men eftersom tentan skulle göras några våningar upp i samma hus som seminariet så stod jag och väntade i foajén när människor samlades till seminariet. Vid första anblicken kunde det antas, dock enbart baserat på yttre attribut, att en stor andel av seminariedeltagarna troligen alt. möjligen har egen erfarenhet av afrofobi. Då följer frågan om hur många människor utan erfarenhet av och tidigare kunskap om afrofobi som medverkade. Det ska poängteras att jag inte har någon empirisk fakta gällande hur erfarenheterna såg ut bland mötesdeltagarna och jag hann inte få en uppfattning om hela den närvarande publiken. Den diskriminerande har ett betydligt större ansvar än den diskriminerade för att diskrimineringen ska upphöra men denna ansvarsfördelning syns sällan i realiteten. Utöver en diskussion kring den snedvridna ansvarsfördelningen där den som är i minoritet ofta anses skyldig att driva minoritetens frågor, när det snarare borde ligga i majoritetens intresse, så är en större, generell diskussion kring hur kunskapsspridning tillhandahålls och tas emot idag nödvändig.

I dagens globala informationssamhälle har en uppdelning gjorts i de som aktivt söker efter nyheter, s.k. news-seekers, och de som snarare undviker nyhetsflödet, vilka benämns news-avoiders. Denna kategorisering menar att nyhetssökare är de som intresserar sig för omvärlden och aktivt söker nyhetsuppdateringar medan nyhetsundvikarna intresserar sig allt mindre för omvärldsbevakning.

Men det enorma nyhetsflödet medför ett nödvändigt behov av selektering och i utfallet av detta sovrande skiljer sig inte nyhetssökarna nämnvärt från andra människor. När man frågar människor vilka andra individer och intressenter de följer via nyhetsuppdateringar så visar det sig vanligen att människor följer personer och söker kunskap som bekräftar det de redan vet. 

Hur många använder sociala medier för att nå nya insikter och ny kunskap? Hur många följer människor vars åsikter de inte redan sympatiserar med? Den andelen är troligen försvinnande liten i jämförelse med hur många som tycker att antalet bekräftande och gillande följare är den verkliga, om än implicita, orsaken till närvaron i det sociala mediet. Människans yttersta mål är bekräftelse från den egna sociala gruppen, inte genuin utveckling. Om utveckling hade varit målet hade fler vågat vara mer oberoende och obekväma inom den egna gruppen. Då hade nationalismen haft mindre globalt inflytande, något jag tror är en absolut nödvändighet att sträva efter för en omfattande och global jämlikhetsförhöjning, och yttre och historiskt kulturella attribut hade varit av mindre intresse vid socialt umgänge.

Jag har ofta känt mig obekväm och tämligen oberoende under större delen av mitt liv. Men jag har oftast känt mig betydligt mer obekväm i alltför homogena miljöer snarare än i motsatsens sociala kretsar. Det finns en lättja och hög grad av bekvämlighet i att umgås i homogena miljöer som har ytterst mänskliga orsaker men som blir långsiktigt problematisk. 

Jag har nu själv skapat sammanhang där jag möter människor som jag troligen aldrig hade mött om jag inte aktivt hade bestämt mig för det. Det blir ibland obekvämt, men det måste det bli. Genuin utveckling kräver ett genuint engagemang och intresse för det oupptäckta, det som kanske skaver och inte vid första anblicken bekräftar den nuvarande världsbilden. Denna inställning upplever jag saknas hos oerhört många.

The preach to the already converted leder möjligen till en tillfällig tillfredsställelse hos den som lyssnar på det redan bekräftade men även till en långsiktig stagnation och avveckling. Det krävs ingen raketforskning för att anta att afrofobin i Sverige inte kommer att minska till följd av Afrosvenskarnas forum för rättvisas seminarie som beskrivs ovan, om majoriteten av de närvarande lyssnande var människor som redan har kunskap om och erfarenhet av denna typ av rasism. För att denna diskriminering ska minska krävs möten med och kunskapsspridning till dem som inte redan instämmer med åsikten att vi lever i ett ojämlikt samhälle. För att nå dit krävs betydligt mer nytänkande och innovativa mötesplatser och lösningar än att informera på samma konventionella sätt för samma publik som tidigare. Att lösa långvariga problem med redan beprövade och verkningslösa lösningar är ingen lösning.