Inför lagen är vi inte alla lika

"Trayvon happened. They wanted witnesses. Mike Brown happened. They wanted footage. Eric Garner happened. ALL not guilty or non-indictments."

Twitterkommentaren är en av många efter gårdagens beslut att åtal inte kommer väckas mot de polismän som överföll och kvävde Eric Garner till döds i New York i juli i år, efter att en av polismännen använde ett förbjudet strypgrepp mot den obeväpnade och icke-provocerande Garner. Bevismaterialet i form av en videoinspelning av ett vittne ansågs inte tillräckligt för att väcka åtal mot polismännen.

Eric Garner's sista ord visar en total uppgivenhet och frustration som delas av många runtom i världen:

Den senaste tiden har flera rättshavererade fall i USA uppmärksammats där rättsinstanser har beslutat att inte väcka åtal om övervåld av poliser som har lett till döden för obeväpnade och icke våldsamma svarta män, vilka aldrig har anklagats för något brott. Trayvon Martin, Michael Brown, Eric Garner.. listan kan göras lång.

Att USA har sedan länge återkommande problem med rasistiskt övervåld utfört av poliser diskuteras ofta. Att samma problem återkommer den här sidan Atlanten diskuteras sällan. Den svenska självbilden och moralpredikan om att det nationella rättssystemet skulle vara immunt mot degraderande brister i praktiskt polisarbete, domstolsväsende och övrigt rättssystem präglar fortfarande diskussionen. Så sent som förra veckan kom dock FNs tortyrkommittée med ett utlåtande om hur Sverige förhåller sig till FNs tortyrkonvention. Kritiken vittnar om misshandel av häktade barn och ungdomar, brutalt polisvåld och outredda hatbrott.

I början av året överlämnades av Mångkulturellt centrum till regeringen den första djupgående rapporten om afrofobi i Sverige. I rapporten skriver man
"Att polisen särbehandlar afrosvenskar negativt och att polisen regelbundet brukar nedsättande
beteckningar på afrosvenskar är välkänt. Polisen har genom åren exempelvis kritiserats för att rutinmässigt använda grovt rasistiska och afrofobiska tillmälen i utbildningsmaterial och kurslitteratur samt i efterlysningar, anmälningar och utredningar som exempelvis i förundersökningen gällande mordet på en man från Elfenbenskusten i Klippan 1995: ”Aktuell neger kom gående på Torggatans vänstra sida.”.

Invånare födda i subsahariska Afrika är vidare överrepresenterade som skäligen misstänkta i brottsutredningar som senare läggs ned, vilket indikerar att det krävs en lägre grad av misstanke för att polisen ska registrera en afrosvensk som misstänkt för ett brott, alternativt att misstag oftare görs vad gäller att identifiera gärningspersonen när det gäller afrosvenskar eller att afrosvenskar generellt övervakas mer av polisen än andra grupper. Även Brå har konstaterat att representanter från vissa minoriteter överlag missgynnas inom rättsväsendet i en studie baserad på enkäter bland och intervjuer med aktörer från rättsväsendet: ”Romer, östeuropéer och muslimska respektive svarta män är grupper som rättsliga aktörer uppfattar som särskilt utsatta för stereotypa föreställningar inom rättsväsendet” (Martens, Shannon & Törnqvist 2008:9)."

Det sägs att en grundläggande förutsättning för att kunna förändra samhället är en tro på att en förändring är möjlig. Den monumentala frustration och uppgivenhet som följer av ett konstant ignorerande av övergrepp på minoriteter bidrar till att eliminera denna hoppfullhet helt. Rättssystem som inte behandlar alla människor lika inför lagen är inga rättssystem. De är felsystem och de privilegierades alibi och externa fasad i ett status quo av diskriminering.

En allt vanligare kommentar från människor med ursprung i minoriteter är:

"Om polisen inte skyddar mig, vem ska då skydda mig?"

Om oviljan att utvecklas i nationalismens bakvatten

"Efter två decennier då fascismen sakta men säkert växt i Europa, har både psykologiska och ideologiska förklaringar tillämpats och kommit till korta. Kvar blir att vråla ut sina känslor i förtvivlan."

Citatet är Kajsa Ekis Ekmans i en artikel i DN och sammanfattar framgångsrikt mångas aktuella uppgivenhet över att som anti-nationalist engagera sig i nationalistiska tankegångar, strukturer och samhällssystem.

Den moderna, europeiska, men numera globala, konstruktionen som har kommit att kallas nationalstat tillämpas som medicin mot utanförskap, ensamhet och ekonomisk regression. "Om vi bara håller ihop så löser sig allt." Problemet är att vi:et utgår från en stereotyp föreställning om att personer av samma hudfärg, geografiska bakgrund och gemensamma tidiga levnadshistoria måste och antas tänka likadant. Om allt.

I det land jag råkar vara född i har det under den senaste veckan pågått en unik regeringskris, till följd av att ett rasistiskt och nationalistiskt parti inte oväntat vägrar fokusera på något annat än den enda fråga som partiet engagerar sig i: den nationalistiska samhällssynen och kravet om att stänga gränserna för människor på flykt.

Kajsa Ekis Ekman framhåller det intressanta samröret mellan fascistiska utvecklingsprocesser och kapitalistiska samhällssystem. Att den gränsöverskridande samexistensen leder till utveckling är inte raketforskning. Samhällen tjänar både pengar och erfarenheter på heterogen samexistens, enligt forskning. Det nationalistiska tankesättet präglar dock även mindre kapitalistiska områden. Nationalstatens hela grundförutsättning är nationalism. Flaggor och symboler, kulturella traditioner, språk, sportevenemang, militärtjänstgöring och försvarsaktiviteter, allt används som propaganda för att öka känslan av samhörighet. Och den imaginära känslan av ett vi verkar vara ett basalt behov de flesta vill uppfylla. Människor nöjer sig med att bestämma att de människor som delar det ytliga i min identitet, de tänker som jag. Så är det. Eller?

Människan har otvivelaktigt ett sällsynt dominerande behov av att känna samhörighet med andra människor. Det är ett evolutionärt drag att vilja bli accepterad av gruppen. Men om vi var tänkta att fortsätta leva efter djupt evolutionsteoretiska, homogena och socialdarwinistiska synsätt, varför har vi då utvecklat ett intellekt?

Den nationalistiska synen leder till avveckling, inte utveckling. Trygghetsnarkomanin är ett globalt och utbrett drogberoende och abstinensen verkar i de allra flesta fall stillas genom ett liv baserat på homogen trångsynthet.

Vad tjänar du på att leva med homogena skygglappar?

Macererad i mental exil

Min flykt är mental.
Min exil är inte geografisk.

Jag lever inte under uttalat dödshot. Jag har inte torterats. Min etnicitet, politiska tillhörighet, religiösa övertygelse, sexuella läggning eller potentiella funktionshinder har inte avlagts som tillräcklig bevisbörda för domstolsbeslut att fängsla mig. 

Mitt lidande är lika politiskt som andras lidande. Mitt liv är politik. Andras politik är min politik.
Andras liv är mitt liv. 

Lidande är inte mätbart. Mitt lidande är mitt. Ditt lidande är mitt. 

Gaza. Sinai. Ukraina. Irak. Holot Camp. 

Jag diskuterar. Jag opinionsbildar. Jag filmar. Jag opinionsbildar. Jag diskuterar. Jag läser. Jag lyssnar. Jag skänker pengar. Jag opinionsbildar för avskaffandet av pengar. Mot pengar. För människor. Men mitt inflytande har inget inflytande. Min vilja att göra skillnad gör ingen skillnad. Människor med inflytande använder sitt inflytande till att göra skada. De inflytelserika bekräftas av en homogen skara följare. De inflytelserika har fått sitt inflytande av sina homogena följare eftersom de bekräftar sina homogena följare. Är inflytandet då värt något? Leder inflytandet verkligen till progressivt inflytande om dess enda uppgift är att bekräfta sina egna och den homogena omgivningens föreställningar?

Jag har levt större delen av mitt liv inom samma nationsgränser. Men jag känner mig inte hemma. Mitt hem är inte ett geografiskt begränsat område. Mitt hem är stunder, ögonblick, tankar, toner, närhet till den jag älskar. Mitt hem är lycka. Jag har upplevt lycka. Jag kan återuppleva lycka. Jag gör vad jag kan för att återuppleva lycka. Jag ska inte klaga. Jag klagar inte. Jag konstaterar. 

Naivitetens nödvändighet för vår överlevnad är tveklös. Vi skaffar barn. Då behöver vi inte längre leta efter vår egen förlorade naivitet. Vi lever våra barns. Vi som inte fick behålla vår familj får försöka fortsätta leta, trots att vi redan har hittat den.

Den fysiska flykten är, enligt vittnesbörd, outhärdlig. Den hotar liv. 

Den mentala exilen hotar också liv. Ett vilset liv är inget liv. Det är endast ett dödande av timmar, månader, år. 

Den som flyr från en plats till en annan väljer inte exilen. Inte heller jag väljer den mentala exilen. Den väljer mig. Den väljer oss. 

Umbärlig. 

Att ha hittat hem, och sedan förlora hemma, kan vara livshotande. 

Jag hotar mitt liv.

Sorgen är min vän

Sorgen och saknaden har blivit mina närmaste vänner.
De följer mig vart jag än går.
De finns hos mig på morgonen, när jag vaknar, vid frukostbordet, under dagens sysslor och påminner mig ständigt om sin närvaro.
De bokar aldrig tid.
Jag känner deras närhet under de oändliga, sömnlösa nätterna.
Jag har trott att de var mina fiender.
Jag har förskjutit dem i månader.. år.. och gråtit i desperation över att de inte har lämnat mig ifred.
Kanske är deras ihärdighet ett tecken på lojalitet? Det mest lojala i min närhet?
Kanske vill de mig väl, påminna mig om varför de aldrig lämnar min sida,
att de finns där av en anledning.

En vacker anledning.

Flosklernas överflöd och den mänskliga önskan om avveckling

Det finns ett mänskligt överflöd som aldrig tycks sina. Överflödet av floskler. Sociala medier, forskningsrapporter, nyhetskanaler och vardagssamtal återupprepar dagligen och oavbrutet det människan redan visste. Som om det vore en nyhet.

“Utbildning ger utveckling, män förtrycker kvinnor, vita förtrycker svarta, makt korrumperar, barn är klokare än äldre, neo-imperialism och neo-kolonialism är medvetna återupprepningar av mänsklig enfald, djuret är mer humant än människan, våld föder våld, pengar är makt” osv.

Det mänskliga gillandet av det vi redan visste svämmar över genom teknologiska gilla-knappar och konsensusnickningar öga mot öga.

Det som däremot sällan diskuteras är att det monotona gillandet härrör från det mänskliga och outsinliga behovet av att faktiskt inte vilja utvecklas. Människan vill inte utvecklas, tänka nytt och därmed kanske förhindra det monotona upprepandet av sanningar vi redan visste men inte aktivt motverkade. Människan vill bekräftas. Genom samtal med andra människor som också vill bekräftas i sammanhang som bekräftar det den enskilda redan visste. Ingen är egentligen intresserad av att utmana sina föreställningar, av att lära sig mer om orsaken till omgivningens disparata inlägg och föreställningar, av att tvingas medge att man inte vet allt.

Människans huvudsakliga mål i tillvaron är att i möjligaste mån omge sig med en klan av likasinnade som bekräftar det man redan visste. Konsensus är det eftersträvansvärda även om detta leder till avveckling. Medvetet. 

Vi trivs i trångsyntheten. Se bara på människors val av partners. Det finns tydligen ett begrepp som kallas “parlikhet” vilket syftar till människans sökande efter en partner vars karaktärsdrag, yttre attribut och inre egenskaper är så lika de egna som möjligt. Som att gifta sig med en bror eller syster. Behöver man verkligen en bror eller syster till? Hade man då inte lika gärna kunnat gifta sig med sin bror eller syster? När denna attityd sprider sig från den personliga sfären till det offentliga rummet hamnar vi i den mänskliga återvändsgränd vi nu befinner oss i. Ingen vill egentligen ta sig ur återvändsgränden till ett område med fler vägval. Samtycke är tryggt. Om människan verkligen ville leva upp till myten om att vara den mest intelligenta varelsen så borde jag inte känna mig så ensam om att vilja utmanas och utvecklas i ett förhållande istället för att försvinna in i ett töcken av sömnigt medgivande.

Om du verkligen vill utmana dina föreställningar kan du initialt begrunda hur Afrika såg och fortfarande kunde ha sett ut om det inte hade kolonialiserats:

FIlmaren Errol Morris väljer i “Fog of war” ut de elva lärdomar som en av dåtidens mäktigaste män, Robert McNamara, drog efter sin tid vid det amerikanska utrikesdepartmentet, som chef för Världsbanken osv.:

Empathize with your enemy

Rationality will not save us

There's something beyond one's self

Maximize efficiency

Proportionality should be a guideline in war

Get the data

Belief and seeing are often both wrong

Be prepared to re-examine your reasoning

In order to do good, you may have to engage in evil

Never say never

You can't change human nature

De elva lärdomarna sammanfattar framgångsrikt människans infantilitet och imaginära allvetande.

Var det bra så?

Om självhjälpsindustrins själadödande

"En morgon hade en kollega lagt boken på arbetsbordet. Den där boken som skulle förändra allt för, en mig närstående person. En bok med en livsvisdom som skulle min få min vän att sluta vara offer och mindre sårbar, men mycket lyckligare, modigare, andligt kraftfullare. Och det dag efter dag, vecka efter vecka.

Den mig närstående personen, som genomgår en livskris och som varit öppen med det inför vänner, bekanta och arbetskamrater, ser sig själv inte som offer och hade därför inte bett om boken. För min vän så utgör en tillfällig kris ett lika litet existentiellt hot som en normal åldersförändring.

Ändå hade den välmenande arbetskamraten insisterat med orden:

- Läs boken ändå, så kommer du må mycket bättre.

Efter att min vän hade läst boken fick jag den med en fråga.

- Varför, varför får den här boken mig att må sämre?

Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter “Att välja glädje” och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ”Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt”. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ”Du sköna, nya värld”, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.

Frågorna hopar sig.

Det här med att fråga, lyssna, hjälpa varandra – det som människan gjort i tusentals år – varför måste det köpas nu? Och motsvarar mängden av coacher, terapeuter, livsstilsmentorer, må-bra-seminarier, andliga kurser, böcker, tidningsbilagor, filmer, teveprogram och frågespalter ett faktiskt behov?

Varför köper flera viktiga myndigheter och institutioner som Arbetsförmedlingen, Skolverket, Polisen och universitet tjänster – med ibland rent sekteristiska inslag – för miljoner, till och med miljarder, när samma frågeställningar avhandlas med större siktdjup i Kamratpostens frågespalt?

Är svaret på fenomenet nedmonteringen av välfärdssamhället, allvarliga brister i psykvården och att andelen psykiska diagnoser har ökat från 29 procent till 37 procent på knappt tio år? Eller att det är vår plikt – vare sig vi vill det, vare sig vi är vänster eller höger – att vara kroniskt positiva eftersom själva vår existens vilar på en hyperkänslig hyperkapitalism vars själva pulsåder dunkar av positivt tänkande? Visst, finansbubblor och förlorade besparingar, kraschade äktenskap och sömnlösa nätter svider fett – men vad är det mot vad en trött och grinig börs kan tillfoga oss?

Kanske har det också med annat att göra? Med vår tids besatthet av identitet, där kroppen och själen allt mera kommit att bli den sökande människans tempel.

Under 1900-talet luckras viktiga traditionella gemenskaper upp och vi har inte längre lika djupa band till staten, till kyrkan, familjen, byn, partierna eller ideologierna. Med globaliseringen och Berlinmurens fall 1989 – den röda farans sammanbrott och det kalla krigets slut – skulle vi slungas in i en ny era av möjligheter och frihet. Nationsgränser skulle mer eller mindre suddas ut. Mänskligheten skulle ingå i en enda världsby. Nu gällde ett fritt flöde av inte bara kapital, varor och tjänster, men också av människor och idéer. Vi levde nu i den friaste och bästa av världar. Detta… ja, detta var egentligen människans naturliga tillstånd.

Med Berlinmurens fall hände någonting annat. Vi, de mest upplysta och friaste, de mest belästa och beresta människorna, kröp nu ivrigare in bakom andra murar.

Vi började begränsa oss politiskt, geografiskt, etniskt och även religiöst.

I en tid med flytande gränser där ingenting längre är fast utan förflyktigas tonar identiteten fram som akut problem och projekt för oss. I vår postmoderna värld, där alla är främling bland främlingar, som sociologen Zygmunt Baumans uttryckte det, blir även alla värden osäkra. Det moderna samhällets individer är tvingade att anpassa sig till lösa, rörliga sociala mönster och ständigt förändrade villkor.

Men den splittrade människan längtar efter helhet, den flexibla människan med ett överflöd av friheter längtar efter en gemenskap, efter något att hålla sig fast vid.

Mitt i denna överflödstillvaro, där ideologierna är döda och Gud är satt på undantag, där vi stressar mellan jobb, dagis, matlagning och träningen, där vi läser ännu ett avslöjande om köttklister och genmodifierad mat, där vi förfasas över smälta glaciärer medan vi bokar thailandresan, där vi tröttnat på det helvita kaklet och köksluckorna och renoverar köket för andra gången på två år – ja, vad är meningen med livet då? Frågar vi oss.

Vad är meningen med livet när ett enda isländskt askmoln eller en amerikansk bankkrasch både bildligt och bokstavligt förlamar en hel värld?

Vilket projekt ska vi hänga upp vår existens på för att livet inte ska vara tomt på mening? För vem av oss vill bli hängande i mellanrummet – mellan en plats där vi inte tycker oss höra hemma och en plats där vi inte smälter in?

Frågan är inte vad vi ”är”, frågan är istället vad vi kan ”bli”.

Att vara en i mängden duger inte längre, man ska vara den unika individen som andra kan studera och bedöma. Men vi behöver hjälp att upptäcka våra superkrafter. Att uppnå våra ”högre jag”, vår ”inre potential” – ja, nå en form av frälsning.

Det är här dom kommer in. De som ropar att ”kraften finns inom dig.” Coacherna. De som till och med utlovar mer än vad Jesus gjorde. Du måste inte genomleva livets prövningar och få din belöning först efter döden. Nejdå, paradiset är här och nu. Bara du vill – och bara du betalar.

Coachen vet att en sårbar människa söker hjälp hos den som lovar mest. Han eller hon har ett trumfkort som den traditionella psykiatrin och offentliga vården saknar - löftet om resultat. Men kom ihåg: det är bara upp till dig.

Ett win-win-läge för coachen. Uppnår du det där högre tillståndet, lyckan, är det tack vare coachens mentala vägledning, misslyckas du så… Tja, med sanningen att människan är fri att välja lycka följer att den som inte gör det har valt olycka och är slav under de egna svagheterna.

Dessutom, skit i det här med berättelser som vittnar om verklighetens komplexitet, skit i klass och kön, sociala och ekonomiska förhållanden – nej, här gäller den definitiva demokratin eftersom alla ju har det något högre, gudomen, inom sig.

Apropå det ”inre” eller ”det högre jaget” så slår det mig att majoriteten av världens människor måste gå omkring och vara kopior av sig själva. Ty till skillnad från alla de coacher som säger sig kunna vägleda till och som själva nått frälsningen vandrar de flesta av oss fortfarande omkring lite buttra, lite stukade, lite låga – och ibland lyckliga.

En av de få som kritiskt granskat kapitaliseringen av själslivet är Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria. I både artiklar och i böcker har hon övertygande visat hur dessa nya rituella ledare med skicklig och förförisk marknadsföring lyckats infiltrera samhällsinstitutioner av vilka medborgarna har rätt att förvänta sig kvalificerad kvalitetskontroll.

Dessa nyandliga terapeuter, menar hon, konkurrerar inte bara med kyrkans själavård utan även med vetenskapligt kvalificerade terapiformer om svenskarnas trötta själar.

Denna managementteologi försöker trotsa en av existensens fundamentala sanningar: nämligen att människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden.

Vilket får mig att tänka på en ironisk strof av poeten och akademiledamoten Kristina Lugn:

"Det finns inget som är så lättexploaterat som människors ensamhet. Det är på detta jag bygger min verksamhet."

Tänk om människorna i Syriens ruiner ändå fick Kay Pollaks “Att välja glädje” i handen, att trösta sig med medan bomberna faller och klagoropen ekar över landskapet."

/Mustafa Can

Programmet finns att lyssna på här


Not: Mustafa Can har fått mycket berättigad kritik för uttalanden i andra sammanhang.

Derailment bingo

Bingo?