Medmänsklig omtanke är en dygd. Eller?
Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra.
Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd?
Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten?
Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget?
Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum.
För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från landet för att slippa möta den du hade trampat på. Idag är det lätt att låta det sociala bruset lägga sig som en matta av förträngning över de gånger du har gått över lik efter vatten. Du behöver inte möta ditt samvete om du byter ut de du har trampat på mot nya, otrampade kontakter och fenomen. Du får aldrig det sociala straff som kanske är berättigat. Därför kan du inte heller stoppas i din beräknande marsch mot triumf. Du kan trampa sönder allt i din närhet och ändå uppleva segerns sötma. Din omgivning är som myror i stacken. Utbytbara i oändlighet.
Eller har du behållit ditt samvete? Är det meningsfullt att behålla sitt samvete om inte omgivningen gör det? Eller är det bättre att vi alla ansluter oss till den blodtörstiga banan mot socialdarwinistisk överhet och intalar oss själva att livet är för kort för att hinna bry sig om annat än den egna välgången?
Quo vadis humanus?
Tuesday, May 07, 2013
Saturday, May 04, 2013
Davids kamp mot läkemedelsbolagen
Jag har varit lika försiktig som många andra för att prata om detta. För om jag börjar prata om det kan min omgivning tro att jag är svag, uträknad och ja, kanske rentav tokig. Psykisk ohälsa är fortfarande stigmatiserande även om inställningen börjar förändras. Den här texten har därför legat som ett opublicerat utkast på min blogg under lång tid, eftersom jag skäms för att berätta.
Men om det faktum att jag börjar prata om det kan få någon annan att slippa gå igenom detta, så är det värt att börja prata om det.
Det här året har medfört flera större kriser i mitt liv, vilka troligen skulle ha knäckt den starkaste och vilket har medfört att jag har kraschat hårt. Jag har hela tiden varit mycket tveksam till att använda läkemedel som ett steg att komma vidare. Jag har varit skonad från att behöva använda mig av sjukvården under mina 33 år och har, p.g.a. mina ytterst få möten med den tidigare, haft ett stort förtroende för den.
Redan i dag är depression den främsta anledningen till funktionsnedsättning, enligt WHO, och om tjugo år beräknas depression vara det vanligaste hälsoproblemet i världen. Depression är inte ett välfärdsproblem, som man tidigare har trott, och WHO talar om en "tyst epidemi" i världen. Enligt WHO är depression ännu vanligare i ekonomiskt fattiga länder och i ekonomiskt rikare länder är sjukdomen vanligare bland de ekonomiskt sämre ställda. Problemet blir särskilt stort för fattiga länder som har sämre resurser för psykiatrisk vård. I dag har mindre än 25 procent av depressionssjuka tillgång till effektiv behandling, enligt WHO (DN, 2011-03-18). I många länder kriminaliseras psykiskt sjuka och får dålig eller ingen behandling. Jag har själv upplevt skam över sjukdomen som om den här typen av mående skulle vara "mindre värd" än om man hade en fysisk sjukdom med möjligt, dödligt utfall, såsom cancer. Det pågår ett världsomfattande arbete för att stoppa utbredningen av och öka den preventiva informationen om HIV/AIDS, om malaria, om cancer och demenssjukdomar. Det är dags att inse att denna kraftsamling krävs även när det gäller psykiska sjukdomar, att depressioner inte är ett självvalt tillstånd och att bakom den ledsna fasaden finns livskraftiga människor med enorm potential som vi inte har råd att gå miste om.
Jag slutade äta anti-depressiv medicin för en månad sedan. Nu är kvällarna och nätterna olidliga. Jag vågar knappt gå ut för att jag är så yr och är rädd att jag ska ramla på gatan. På eftermiddagar och kvällar är huvudet fullt av "brain zaps" och det känns som om huvudet ger mig elektriska stötar allt som oftast. Det har känts som att jag har haft feber i ca en månad, ända sedan jag slutade med medicinen, men min temperatur är normal. Jag klarar inte av för mycket skarpa ljud och det skorrar i huvudet när jag plockar disk. Jag kan inte titta åt sidorna utan att det flimrar för ögonen, jag sover dåligt och mår illa bara av att försöka ta en kort promenad, vilket gör att jag inte alls orkar röra mig så mycket fysiskt som jag hade behövt. Jag är konstant utmattad dygnets alla vakna timmar. Humörsvängningarna är snabba.
Jag har tidigare visat vad jag går för och har fått uppskattning för detta. Jag har haft drömmar och har känt framtidstro, optimism och livsglädje. Men det gör jag inte längre och medicinens biverkningar är en starkt bidragande orsak till detta. Jag var på gång och jag hade planer, när medicinen drog ner mig igen. Jag är inte hypokondriker och jag vill inte må så här. Samhället och omgivningen hade aldrig bett en cancersjuk person att "rycka upp sig" i hopp om att det skulle få personen att må bättre. Men ibland upplever jag att omgivningen verkar tycka att depression är självförvållat till viss del. Jag har otaliga gånger det här året önskat att jag istället hade någon fysisk sjukdom såsom cancer, eftersom jag då i alla fall hade sluppit gå runt och skämmas över mitt tillstånd, fastän jag inser att cancersjuka går igenom ett brutalt helvete.
Jag har aldrig tyckt synd om mig och gör det inte nu heller. Det här är ingen bitter kungörelse av en människa som inte har vett att uppskatta. Jag uppskattar otroligt mycket i min omgivning och är oerhört lyckligt lottad på många vis. Men det betyder inte att läkemedelsbolagen har rätt att använda mig som försökskanin, utan min tillåtelse.
Läkemedelsbolaget Eli Lilly är selektiva i sin information om medicinens negativa sidor. I mitt fall fick jag väldigt knapphändig information från min läkare och jag litade på, till stor del pga den auktoritet inom området som läkare har, att medicinen skulle hjälpa mig.
Påståendet att storföretagen utnyttjar den lilla människan har ju dessvärre inget nyhetsvärde och visar en maktbalans liknande den mellan David och Goliat. Att läkemedelsbolagen, i det här fallet Eli Lilly, ger bidrag till sjukvården har diskuterats offentligt tidigare. Även jag har följt denna diskussion tidigare, men inser nu att en påminnelse om denna diskussion hade fått mig att tänka över min inställning till medicinen en extra gång. Jag är plågsamt medveten om min ytterst begränsade möjlighet att påverka läkemedelsbolagens fortsatta försäljning av anti-depressiva medel. Men jag hoppas att den här texten kan få i alla fall någon, någonstans, att noggrannt läsa all tillgänglig information om bieffekter vid påbörjandet av behandlingen, om biverkningar under behandlingen och om möjliga problem när man försöker sluta med medicinen (den senare delen är nästintill obefintlig i Cymbaltas bipacksedel) och därefter överväga sitt beslut både en och två gånger innan de väljer att börja använda dessa medel. Om läkaren inte tillhandahåller denna information så uppmanar jag dig å det bestämdaste att söka efter denna information själv. Därefter är det naturligtvis upp till dig som vuxen, ansvarstagande människa att ta beslutet om du ändå vill ge medicinen en chans.
Jag skulle inte ha nöjt mig med att läsa bipacksedeln till medicinen. Jag skulle ha googlat fram all den information jag nu har hittat, innan jag bestämde mig för att påbörja medicineringen. Då hade jag exempelvis insett att den medicin, Cymbalta innehållande duloxetin, som min läkare förespråkade, har fått en extra not hos Läkemedelsverket, som skriver att "av de studier som har gjorts på läkemedlet, har endast de som gav positivt resultat publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Värderingar av läkemedlets effekt, som enbart baseras på dessa resultat, kan därför ge en alltför positiv bild av duloxetin".
Jag hade även hittat en video på Youtube, gjord av en tjej som liksom jag vill varna världen för medicinens bieffekter. "Depression hurts, Cymbalta hurts more", konstaterar hon. Och kommentarerna hon har fått på videon är intressanta. Diskussionen är relativt seriös, till skillnad från många andra diskussioner på nätet, och många har delat med sig av sin upplevelse av "withdrawal hell". En diskussion som jag menar skulle ha förts mellan läkaren och patienten innan medicinen skrevs ut. Då hade jag, och många med mig verkar det som, aldrig någonsin börjat äta denna och andra anti-depressiva mediciner.
Det jag hade behövt det här året är en betydligt större dos av varma kramar och en betydligt mindre dos av skadliga läkemedel. En lärdom som jag kommer sprida till så många som möjligt runtom i världen, om det så är det sista jag gör.
Men om det faktum att jag börjar prata om det kan få någon annan att slippa gå igenom detta, så är det värt att börja prata om det.
Det här året har medfört flera större kriser i mitt liv, vilka troligen skulle ha knäckt den starkaste och vilket har medfört att jag har kraschat hårt. Jag har hela tiden varit mycket tveksam till att använda läkemedel som ett steg att komma vidare. Jag har varit skonad från att behöva använda mig av sjukvården under mina 33 år och har, p.g.a. mina ytterst få möten med den tidigare, haft ett stort förtroende för den.
Redan i dag är depression den främsta anledningen till funktionsnedsättning, enligt WHO, och om tjugo år beräknas depression vara det vanligaste hälsoproblemet i världen. Depression är inte ett välfärdsproblem, som man tidigare har trott, och WHO talar om en "tyst epidemi" i världen. Enligt WHO är depression ännu vanligare i ekonomiskt fattiga länder och i ekonomiskt rikare länder är sjukdomen vanligare bland de ekonomiskt sämre ställda. Problemet blir särskilt stort för fattiga länder som har sämre resurser för psykiatrisk vård. I dag har mindre än 25 procent av depressionssjuka tillgång till effektiv behandling, enligt WHO (DN, 2011-03-18). I många länder kriminaliseras psykiskt sjuka och får dålig eller ingen behandling. Jag har själv upplevt skam över sjukdomen som om den här typen av mående skulle vara "mindre värd" än om man hade en fysisk sjukdom med möjligt, dödligt utfall, såsom cancer. Det pågår ett världsomfattande arbete för att stoppa utbredningen av och öka den preventiva informationen om HIV/AIDS, om malaria, om cancer och demenssjukdomar. Det är dags att inse att denna kraftsamling krävs även när det gäller psykiska sjukdomar, att depressioner inte är ett självvalt tillstånd och att bakom den ledsna fasaden finns livskraftiga människor med enorm potential som vi inte har råd att gå miste om.
Jag slutade äta anti-depressiv medicin för en månad sedan. Nu är kvällarna och nätterna olidliga. Jag vågar knappt gå ut för att jag är så yr och är rädd att jag ska ramla på gatan. På eftermiddagar och kvällar är huvudet fullt av "brain zaps" och det känns som om huvudet ger mig elektriska stötar allt som oftast. Det har känts som att jag har haft feber i ca en månad, ända sedan jag slutade med medicinen, men min temperatur är normal. Jag klarar inte av för mycket skarpa ljud och det skorrar i huvudet när jag plockar disk. Jag kan inte titta åt sidorna utan att det flimrar för ögonen, jag sover dåligt och mår illa bara av att försöka ta en kort promenad, vilket gör att jag inte alls orkar röra mig så mycket fysiskt som jag hade behövt. Jag är konstant utmattad dygnets alla vakna timmar. Humörsvängningarna är snabba.
Jag har tidigare visat vad jag går för och har fått uppskattning för detta. Jag har haft drömmar och har känt framtidstro, optimism och livsglädje. Men det gör jag inte längre och medicinens biverkningar är en starkt bidragande orsak till detta. Jag var på gång och jag hade planer, när medicinen drog ner mig igen. Jag är inte hypokondriker och jag vill inte må så här. Samhället och omgivningen hade aldrig bett en cancersjuk person att "rycka upp sig" i hopp om att det skulle få personen att må bättre. Men ibland upplever jag att omgivningen verkar tycka att depression är självförvållat till viss del. Jag har otaliga gånger det här året önskat att jag istället hade någon fysisk sjukdom såsom cancer, eftersom jag då i alla fall hade sluppit gå runt och skämmas över mitt tillstånd, fastän jag inser att cancersjuka går igenom ett brutalt helvete.
Jag har aldrig tyckt synd om mig och gör det inte nu heller. Det här är ingen bitter kungörelse av en människa som inte har vett att uppskatta. Jag uppskattar otroligt mycket i min omgivning och är oerhört lyckligt lottad på många vis. Men det betyder inte att läkemedelsbolagen har rätt att använda mig som försökskanin, utan min tillåtelse.
Läkemedelsbolaget Eli Lilly är selektiva i sin information om medicinens negativa sidor. I mitt fall fick jag väldigt knapphändig information från min läkare och jag litade på, till stor del pga den auktoritet inom området som läkare har, att medicinen skulle hjälpa mig.
Påståendet att storföretagen utnyttjar den lilla människan har ju dessvärre inget nyhetsvärde och visar en maktbalans liknande den mellan David och Goliat. Att läkemedelsbolagen, i det här fallet Eli Lilly, ger bidrag till sjukvården har diskuterats offentligt tidigare. Även jag har följt denna diskussion tidigare, men inser nu att en påminnelse om denna diskussion hade fått mig att tänka över min inställning till medicinen en extra gång. Jag är plågsamt medveten om min ytterst begränsade möjlighet att påverka läkemedelsbolagens fortsatta försäljning av anti-depressiva medel. Men jag hoppas att den här texten kan få i alla fall någon, någonstans, att noggrannt läsa all tillgänglig information om bieffekter vid påbörjandet av behandlingen, om biverkningar under behandlingen och om möjliga problem när man försöker sluta med medicinen (den senare delen är nästintill obefintlig i Cymbaltas bipacksedel) och därefter överväga sitt beslut både en och två gånger innan de väljer att börja använda dessa medel. Om läkaren inte tillhandahåller denna information så uppmanar jag dig å det bestämdaste att söka efter denna information själv. Därefter är det naturligtvis upp till dig som vuxen, ansvarstagande människa att ta beslutet om du ändå vill ge medicinen en chans.
Jag skulle inte ha nöjt mig med att läsa bipacksedeln till medicinen. Jag skulle ha googlat fram all den information jag nu har hittat, innan jag bestämde mig för att påbörja medicineringen. Då hade jag exempelvis insett att den medicin, Cymbalta innehållande duloxetin, som min läkare förespråkade, har fått en extra not hos Läkemedelsverket, som skriver att "av de studier som har gjorts på läkemedlet, har endast de som gav positivt resultat publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Värderingar av läkemedlets effekt, som enbart baseras på dessa resultat, kan därför ge en alltför positiv bild av duloxetin".
Jag hade även hittat en video på Youtube, gjord av en tjej som liksom jag vill varna världen för medicinens bieffekter. "Depression hurts, Cymbalta hurts more", konstaterar hon. Och kommentarerna hon har fått på videon är intressanta. Diskussionen är relativt seriös, till skillnad från många andra diskussioner på nätet, och många har delat med sig av sin upplevelse av "withdrawal hell". En diskussion som jag menar skulle ha förts mellan läkaren och patienten innan medicinen skrevs ut. Då hade jag, och många med mig verkar det som, aldrig någonsin börjat äta denna och andra anti-depressiva mediciner.
Det jag hade behövt det här året är en betydligt större dos av varma kramar och en betydligt mindre dos av skadliga läkemedel. En lärdom som jag kommer sprida till så många som möjligt runtom i världen, om det så är det sista jag gör.
Subscribe to:
Posts (Atom)