bolivianskt ägandeskifte

På BBC mundo.com rapporteras om det betydelsefulla gruvkontrakt som i dagarna undertecknats mellan den bolivianska regeringen och det indiska stålverksbolaget Jindal Steel & Power, ett av världens största bolag inom området. Det indiska bolaget kommer investera 2,1 miljarder amerikanska dollar under en tidsperiod på 40 år i gruvområdet Mutún, nära gränsen till Brasilien. Området uppskattas innehålla järnreserver på uppemot 40 miljarder ton. Avtalet kommer, enligt Bolivias president Evo Morales, generera tusentals nya arbetstillfällen. Presidenten framhåller även att de nationella intäkterna till följd av överenskommelsen kommer uppgå till uppskattningsvis 200 miljoner amerikanska dollar per år.

Den bolivianska gruvindustriministern Luis Alberto Echazú sammanfattar överenskommelsen som "det viktigaste avtalet gällande gruvindustrin i landets historia". Han framhåller vidare att "landet nu har ägare, inte patroner". Det styrande regeringspartiet MAS har tidigare utlovat intentioner att återaktivera gruvindustrin baserad på kooperativ.

De koloniala ägarstrukturerna har fått ge vika för statliga investeringar och vinster. Förhoppningsvis kommer investeringarna generera ökad säkerhet för yrkesutövarna i en av världens farligaste och mest olycksdrabbade industrier.

Ovanstående även publicerat här http://www.lasarnasfria.nu/artikel/7833

linne eller klänning? vad förenar?

Ramlade in på följande sida och fick ytterligare bekräftelse på att bloggande kan upplevas både inspirerande, engagerande och synnerligen enerverande. Damen i fråga vet inte vilket plagg hon går klädd i. Och det verkar bekymra henne påtagligt. Vi har samma hårfärg och kön. Troligen samma etniska bakgrund och nationalitet.
Vi talar samma språk.
Men jag förstår henne ändå inte...
http://starlounge.msn.se/article.cfm?articleID=6889

nytt liv

Jag önskar dig
inte guld
ej heller pengar
eller makt

Jag önskar dig
modet
att vara dig själv
och stå för
vad du sagt

Jag önskar dig
inte en stenfri väg
men kraften
att gå

Jag önskar dig
kärlek
i rikligt mått
och vänner
att lita på

musikmoral

Idag, lördagen den 7 juli 2007, halvtidsdatumet för FNs millenniemål, har BBC och en rad hitlistenamn ställt till med galan Live Earth. "Över 150 artister från sju kontinenter deltar i historiens största globala satsning för att bekämpa klimathotet", sägs det. TV-apparater står på världen över för att fansen inte ska missa favoritbanden. Arrangemanget ska vara opinionsbildande. Inte för klimatarbetet bidragsgenererande.

Att undra hur mycket nytta ovanstående spektakel gör, känns relevant. Monstruöst stora spelningar kostar gigantiska summor pengar. Lampor lyser. Förstärkare drar ström. Samtidigt har Madonna konstaterats vara en av världens mest klimatovänliga artister. Helikopter används för anländande till hennes spelningar osv. Hennes nya singel ska tydligen spelas på galan, inför miljardpublik. Luktar inte hennes medverkan genast billigt PR-trick? Den insats Bono och Bob Geldof gör mot svält och fattigdom, vilket i det närmaste har helgonförklarat dessa herrar i deras beundrares ögon, är procentuellt och jämförelsevis med min och många andras med små löner och tillgångar, troligen ganska jämlik, om inte mindre. Något säger mig att Bono trots sina "hjältedåd" har mer luxuösa omkostnader för förlustelser än jag.

Stora tillgångar ger större möjlighet och ansvar att påverka. Ska det vara så svårt att förstå? Sälj en cykel till Madonna.

migradollars

Fem miljarder dollar. Enligt den Latinamerikanska utvecklingsbanken är detta summan som de latinamerikanska migranter som lever och arbetar i Spanien skickade till sina hemländer år 2006.

När jag bodde hos min lillebror Allan, mamma Loly och de andra i det rosa huset vid gathörnet i det lilla samhället Copán i Honduras för tre år sedan, så handlade det mesta i Allans medvetande om fest. Turisterna var många i det lilla samhället tack vare de vackra bevarade mayaruinerna som nu stolt kunde exponeras för nyfikna välbetalande. Unga turister, gärna kvinnliga, genererade mer fest. Framtidsplaneringen hos Allan och hans vänner sträckte sig till nästa kväll. När han hade tjänat ihop tillräckligt med pengar så skulle han öppna en egen bar på taket på familjens hus. Alkoholen fick många att glömma den skrala kassan och politiska instabiliteten och korruptionen i landet.

Nu har Allan, hans nyblivna fru och deras lilla dotter flyttat till Los Angeles. Som hos många andra i Central- och Sydamerika lever fortfarande den amerikanska drömmen hoppfullt kvar. Kanske kan tillvaron bli lite mer lönsam. Kanske.

Magnus Linton hänvisar, som många andra, Los Angeles till the immigration capital of the world. I USA finns idag 40 miljoner hispanics. Tio miljoner av dessa anses vara illegala, rättslösa invandrare. Styrande i landet står rådvilla inför tillströmningen av nya, villiga arbetare. Samtidigt som man bygger murar vid gränsen mot Mexico och inte räds att eliminera inkräktande migranter, så inser man att illegala invandrare i övervägande del är de enda som vill utföra okvalificerade städjobb. Workers rights har blivit synonymt med immigrants rights, menar Linton. Förfalskningsverkstäder tillverkar falska id-handlingar vilka kan vara en väg in i ett hårt och dåligt avlönat dagsverke på en byggarbetsplats. Den amerikanska dagligvarujätten Wal-Marts utstuderade arbetsvillkor håller, enligt Linton, de lågavlönade anställda i ett ekonomiskt koppel: deras lön går precis att leva på, om de storhandlar på Wal-Mart.

Allan och hans unga fru vill flytta tillbaka med dottern till Honduras. Den amerikanska drömmens gyllene uppvaknande blev inte så pengastinn som önskat. I Honduras har han i alla fall familj och vänner, säger han.

Mönstret känns igen. Utbildningar valideras inte likvärdigt i det nya landet. Språkförbistringar skapar misstänksamhet istället för nyfikenhet. Ingenjörer kör taxi. Trångsyntheten och igenkännandet anställer.