Vivek Narayanan, författare till nyutkomna diktsamlingen "Låt varje språk vara främmande" i senaste avsnittet av Babel:
"Jag tror att vi fortfarande använder nationalitet och etnicitet som en sorts stenografi för att förstå varandra. Och det har varit svårt för mig, en indier som växte upp i Afrika och har bott på olika platser som jag känner har präglat mig på djupet. Jag har upptäckt att det ibland gör folk förvirrade och att det hade varit enklare för dem om jag "bara" varit indier. Så jag har lärt mig att "spela" indier för att lugna dem... så att de inte behöver bli så förvirrade över vem jag är. ...(...)...
Jag tror att vi befinner oss i ett slags övergångsstadium där vi slutar identifiera oss som tillhörande en viss nation eller kultur. Nu, mer än för några år sen, har vi alla bitar i oss som kommer överallt ifrån. Vi verkar vara på väg över till något annat. De där identiteterna är liksom bara skal."
I mitt senaste filmprojekt har jag valt att inte titulera de tre personer som för ett samtal om identitet, nationalism och grupptillhörighet. Jag har bara angivit förnamnet på intervjupersonerna. Det är inte min uppgift att bestämma vilka erfarenheter som den jag intervjuar främst vill framhålla. Det är min uppgift att försöka lyssna och förstå. Men jag märker att vissa människor som har sett inledningen av min film blir frågande och nästan provocerade över att "de inte får veta mer från början" om vilka personerna är som medverkar i samtalet. När det enda de egentligen behöver göra för att få veta mer om personen faktiskt är att lyssna.
Vår samtid präglas av en statusjagande kategorisering som uppmuntras av såväl kommersiella som statliga och normativa krafter. Vi delas in i grupper vart vi än vänder oss och i vilka sammanhang vi än rör oss. Men vem avgör vilka epitet som ska användas? Sällan vi själva. Vi som egentligen borde få bestämma hur vi vill framställas. Vem är jag i en värld där andra definierar mig? Eftersom allt är påhittat och vi alla är påhittande varelser kan jag dock välja att motbevisa epitetet andra ger mig. Den mänskliga besattheten av att kategorisera kvarstår dock.
Under samtalet med de tre politiskt intresserade så påpekade jag att jag oerhört sällan definierar mig som svensk. Den "svenskhet" som vissa politiska partier, grupperingar och personer vill låta vara rådande på denna geografiska och administrativa yta känns odefinierbar. Nationaliteten är ett sekundärt epitet. Att nationen jag har fötts in i har präglats av politisk s.k. stabilitet påverkar givetvis denna inställning. Men det handlar i hög grad om just en inställning. Jag vet sällan hur jag ska förhålla mig till kommentarer om att någonting är "typiskt svenskt" eller "så gör man bara i Sverige". Visst finns det kulturella skillnader mellan människor i världen. Men dessa skillnader beror lika mycket på hur privilegierad man är, hur föräldrarna har uppfostrat en, vilka möten man har upplevt i livet, vad man har intresserat sig för i tidig och sen ålder som på vilken nationalitet som står skriven i passet. Kultur är så mycket bredare än den nationella tillhörigheten och jag känner exempelvis sällan att jag har samma kulturella referensramar som mina systrar som ju är del av mitt s.k. "egna kött och blod".
Jag köper inte argumentet "du kommer aldrig förstå mig till fullo för att vi inte föddes med samma nationalitet". Jag kommer aldrig förstå dig till fullo för att du är du, och jag är jag. Kulturella skillnader går att lära sig men ditt inre förblir ditt inre. Ingen människa kan någonsin till fullo förstå en annan människa. Trots detta är behovet av den sociala acceptansen och förståelsen omättligt. Den mänskliga paradoxen.
Nationalistiska idealister verkar trivas med att undvika en djupgående analys av frågan. Det är den geografiska ytan, det explicita språket och de synliga attributen som styr möjligheten att bli en accepterad medlem av gruppen. Att social gemenskap är en viktig aspekt för människans välmående är vida känt, och den nationalistiska gemenskapen verkar medföra ett visst mått av välmående. Men att låta gemenskapen styras helt av explicita och synliga attribut känns förbluffande trångsynt i denna informationstillgängliga tid.
Att lyssna och förstå kräver en ansträngning. Det vid första anblicken uppkomna dömandet är mer lättillgängligt. Och lättillgängligheten verkar ha intagit en stabil förstaplats på listan över de mest inflytelserika tillstånden i dagens samhälle.
