På "Sveriges nya affärssajt" E24 kunde man nyligen läsa att brist på tidigare arbetslivserfarenhet är den viktigaste orsaken till att unga idag inte får jobb. 59 procent av de tillfrågade personalcheferna värderar erfarenhet av arbete på McDonald´s högre än en statsvetenskapskurs http://www.e24.se/dynamiskt/Jobb_karriar/did_15164645.asp
I en meritokratisk verklighet bestämmer kunskaper, meriter, skickligheter och färdigheter en individs möjlighet till socialt, politiskt och samhälleligt avancemang. Helt smart, tycker jag. Även jordgubbsplockning och dagligt skurande i städfirma bör uppvärderas mer på arbetsmarknaden. Nit och redlighet är sällan efterfrågade egenskaper i dagens anställningsannonser.
Det är positivt att en erfarenhet av att ha arbetat på ovanstående restaurang värderas högt, även om varumärket i sig har en mörk bakgrund. Problemet är att utbildning nuförtiden är en mycket slumpartad och svårbestämd investering. Att läsa leder otvivelaktigt alltid till ökad kunskap. Men ökad kunskap leder inte lika vanligen till arbete. Många är de vänner som med långa akademiska examina arbetar inom områden som de är klart överkvalificerade för. Kanske har de inte skaffat sig kontinuerlig arbetslivserfarenhet under studietiden för att vara tillräckligt anställningsbara. Kanske har de plockat väldigt mycket jordgubbar och slutligen blivit statsvetare för att ändå inte hitta ett stimulerande arbete.
Det är frustrerande att vara ung och vilja och inte få.
Nutek erbjuder nu små och medelstora företag möjligheten att söka stöd för kunskapsöverföring och utrustning vid etablering i några av Sidas samarbetsländer. Erbjudandet ges inom programmen StartSyd och StartÖst och syftet är att bidra till att främja tillväxten av uthålliga, lönsamma och produktiva företag i dessa länder http://www.nutek.se/sb/d/118
Det är inte säkert att den framtida framtiden finns här...
Friday, April 27, 2007
Monday, April 23, 2007
paus
Om jag blundar
kan jag se
den brasilianska korsningen i Belo Horizonte
Ett stilla eftermiddagsregn
på människor
så vackra människor
som skyndar hem
Och plötsligt
ett surrealistiskt sken
från en röd sol
som vill väl
som vill värma
jäktande
vackra
människor
Paus i tillvaron
Här eller då
Jag kan stanna
En känsla av
övernaturlighet
närvaro
och tillhörighet
kan jag se
den brasilianska korsningen i Belo Horizonte
Ett stilla eftermiddagsregn
på människor
så vackra människor
som skyndar hem
Och plötsligt
ett surrealistiskt sken
från en röd sol
som vill väl
som vill värma
jäktande
vackra
människor
Paus i tillvaron
Här eller då
Jag kan stanna
En känsla av
övernaturlighet
närvaro
och tillhörighet
Saturday, April 14, 2007
om barn och rätten att få leva som det
Få har väl kunnat undgå namnen Vetlanda och "Louise" i den senaste veckans nyhetsström. En knappt 15-årig flicka berättar för Janne Josefsson i SVTs Uppdrag granskning om det sex år långa helvete hon upplevt efter att som 9-åring ha blivit utslängd på gatan av sin mamma och förpassats att leva i Vetlanda med sin psykiskt sjuke, grovt missbrukande pappa belastad med ett tungt brottsregister och täta besök på rättspsykiatriska avdelningar. Flickan ska under de följande åren komma att få leva i total misär, i en trasig husvagn eller under bar himmel i tiotalet minusgrader medan hennes pappa kontinuerligt utnyttjar henne sexuellt och tvingar henne att blanda hans droger. "Ni skall veta att de värsta sakerna som jag gått igenom, kan inte visas på TV" skriver hon i ett öppet brev till SVT. Se dokumentären på www.svt.se
Det får inte hända. Det händer.
I samma andetag kritiserar Lars Adaktusson i en debatt i SVT morgon sin journalistkollega Janne Josefsson hårt för att nyttja "ångvältsmetoder" i sin journalistik och hänga ut enskilda individer. Mycket kan sägas om Janne Josefsson. Knappast känd för sin försiktighet och mjuka framtoning. Men när denna debatt förs i samma andetag som ovanstående Josefsson i en dokumentär blottar en kommun och social myndighet som under sex års tid med fullständig medvetenhet och insyn i ett minderårigt barns misära levnadsförhållanden, inte lyfter ett finger, blir kritiken märklig.
"Jag är åklagare, domare och i vissa fall också döden", säger den grävande journalisten Janne Josefsson. Citatet är hämtat från Lars Adaktussons första inlägg som kolumnist på Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15055576.asp, där Adaktusson i nästa andetag frågar om "man kan tycka att den hållningen (Josefssons, min anm.) vittnar om en skrämmande självbild, att den är oförenlig med respekten för personlig integritet – och samtidigt hylla den undersökande journalistiken?"
Adaktusson menar att Josefsson brister i empati och ansvarstagande när han "hänger ut" människor. Josefsson anser att hans arbete ofrivilligt ger honom åklagarens och domarens makt. Debatten är nödvändig. Så är även Josefssons journalistik.
Det får inte hända. Det händer.
I samma andetag kritiserar Lars Adaktusson i en debatt i SVT morgon sin journalistkollega Janne Josefsson hårt för att nyttja "ångvältsmetoder" i sin journalistik och hänga ut enskilda individer. Mycket kan sägas om Janne Josefsson. Knappast känd för sin försiktighet och mjuka framtoning. Men när denna debatt förs i samma andetag som ovanstående Josefsson i en dokumentär blottar en kommun och social myndighet som under sex års tid med fullständig medvetenhet och insyn i ett minderårigt barns misära levnadsförhållanden, inte lyfter ett finger, blir kritiken märklig.
"Jag är åklagare, domare och i vissa fall också döden", säger den grävande journalisten Janne Josefsson. Citatet är hämtat från Lars Adaktussons första inlägg som kolumnist på Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15055576.asp, där Adaktusson i nästa andetag frågar om "man kan tycka att den hållningen (Josefssons, min anm.) vittnar om en skrämmande självbild, att den är oförenlig med respekten för personlig integritet – och samtidigt hylla den undersökande journalistiken?"
Adaktusson menar att Josefsson brister i empati och ansvarstagande när han "hänger ut" människor. Josefsson anser att hans arbete ofrivilligt ger honom åklagarens och domarens makt. Debatten är nödvändig. Så är även Josefssons journalistik.
Friday, April 06, 2007
ett blekingskt skärgårdsliv
Är det romantiskt? Eller tragiskt? Är det ens relevant att analysera över ett lämpligt epitet till det blekingska skärgårdslivet? Kanske räcker det med att konstatera att iakttagelsen helt enkelt är ett utdrag ur livet självt... och Kristoffer Poppius blogg (http://www.dn.se/poppiusblogg-rss ):
"Tjurkö, 070404
Det är alltid samma märkliga känsla att komma hit, att kliva av båten med "The Best of Bobby O" i lurarna, hälsa på några fiskare i hamnen och traska upp på vägen med datorn i handen och gårdagsnattens Patricia fortfarande kvar i kroppen. Kontrasten blir dessutom extra tydlig så här när det är lågsäsong, när det är vardag här, innan sommargästerna med segelbåtarna kommer och affären börjar ta in chèvre och koriander, eller nej, kroppkakor och isterband, stabbig husmanskost, precis som de bofasta. Fast jag tror det mest går hamburgerbröd och fläskfilé här annars, det känns väldigt amerikanskt på nåt vis, kanske som i sjaviga Södern, eller på blåsiga nordostkusten, fast alltså inte The Hamptons. Blekinge skärgård är inte alls lika pittoreskt som Österlen eller Västkusten, som vill vara som Provence eller Bretagne, här är bonnigt på riktigt, och särskilt innan löven har kommit och man lodar omkring i gummistövlar och gamla Helly Hansen-tröjor och ser in genom de leriga trädgårdarna, bland bråte, presenningar och rostiga Volvokombis. Rasister i eternithus och feta familjer i mexitegelvillor med alldeles för hög grund med massa katter och stora hundar som vaktar. Stränderna är översköljda av vinterstormarnas vrakgods och båtarna ligger på land, men bilfärjan från Aspö går fram och tillbaka till klockan ett. Jag cyklade till macken och såg öns ende bög, han visste inte om det själv, eller jo, kanske nånstans - nångång - för han blev nervös och började rodna och svära ännu mer med sina mopedkompisar för att inte verka misstänkt, jag kan inte låta bli att tycka att det är romantiskt, tänk att bo här, året runt, det är som i en film."
"Tjurkö, 070404
Det är alltid samma märkliga känsla att komma hit, att kliva av båten med "The Best of Bobby O" i lurarna, hälsa på några fiskare i hamnen och traska upp på vägen med datorn i handen och gårdagsnattens Patricia fortfarande kvar i kroppen. Kontrasten blir dessutom extra tydlig så här när det är lågsäsong, när det är vardag här, innan sommargästerna med segelbåtarna kommer och affären börjar ta in chèvre och koriander, eller nej, kroppkakor och isterband, stabbig husmanskost, precis som de bofasta. Fast jag tror det mest går hamburgerbröd och fläskfilé här annars, det känns väldigt amerikanskt på nåt vis, kanske som i sjaviga Södern, eller på blåsiga nordostkusten, fast alltså inte The Hamptons. Blekinge skärgård är inte alls lika pittoreskt som Österlen eller Västkusten, som vill vara som Provence eller Bretagne, här är bonnigt på riktigt, och särskilt innan löven har kommit och man lodar omkring i gummistövlar och gamla Helly Hansen-tröjor och ser in genom de leriga trädgårdarna, bland bråte, presenningar och rostiga Volvokombis. Rasister i eternithus och feta familjer i mexitegelvillor med alldeles för hög grund med massa katter och stora hundar som vaktar. Stränderna är översköljda av vinterstormarnas vrakgods och båtarna ligger på land, men bilfärjan från Aspö går fram och tillbaka till klockan ett. Jag cyklade till macken och såg öns ende bög, han visste inte om det själv, eller jo, kanske nånstans - nångång - för han blev nervös och började rodna och svära ännu mer med sina mopedkompisar för att inte verka misstänkt, jag kan inte låta bli att tycka att det är romantiskt, tänk att bo här, året runt, det är som i en film."
Subscribe to:
Posts (Atom)