Finns exilen annat än i människans medvetande?
Kan en blond svensk på samma sätt som en exil-eritrean känna exilens mentala bojor i den fjällhöga Nord? Är det vår medmänskliga skyldighet att motverka exilens uppenbarelse, oavsett s.k. etnisk tillhörighet? Kan exilens hindrande villkor förhindras endast i det egna s.k. hemlandet?
Post-nationalismens teori uppmuntrar den globala och internationaliserade tillvaron och ser summan av de totala delarna, oavsett delarnas nationella tillhörighet, som den betydande helheten.
Det biologiska arvet säger att den egna gruppen är den som skyddar bäst vid fara, och den nationella tillhörigheten torde därmed ge den tryggaste tryggheten. Är människans biologiska arv det slutligt avgörande?
Är en diversifierad samlevnad omöjlig? Är den s.k. moderna människan fortfarande för biologiskt trångsynt och för omodern för sann vidsynthet?
Är den eritreanska nationalismen "bättre" än extremhögerns växande kraft i Europa?
"...för egen skull och mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa."
F. Fanon
