en horna Evo

"Vill du ha ett Evo-frimarke?" fragar postkvinnan som jag rakade vacka nar jag trampade in i hennes lilla, lilla postkontor pa en bakgard i La Paz. "Alla vill ha Evo-frimarken nu" sager hon och letar fram ett frimarke med Bolivias forsta president med ursprung ur Aymarafolket. Genom Evo Morales och hans socialistparti satter manga i landets underklass hopp till att i alla fall lite mer rattvisa kommer skipas.

Evo Morales ar fran Oruro som vi, efter ett besok pa Barnfonden/CCFs huvudkontor i La Paz, aker till for att besoka nagra av Barnfonden/CCFs projekt i omradet. Oruro ar en stad starkt praglad av gruvindustrin, som 1985 kollapsade helt delvis pga sjunkande metallpriser. "Arbetarna blev aldrig forvarnade. Deras forman knackade pa dorren och lamnade over ett brev med besked om uppsagning. Sen lamnades arbetarna at sitt ode" sager Franco som arbetar pa projektkontoret for projekt 2948 Renovación Madre Niño. Sedan dess har omradet forsokt komma pa fotter. Familjer som tidigare hade varit garanterade en lon, om an minimal, stod plotsligt helt utan inkomst. Over en natt var tusentals familjer tvungna att forsoka hitta en utvag att overleva pa.

De kampar fortfarande. Besoket pa projekt 2948 Renovación Madre Niño blir kanslofyllt. Vi moter dottrar och hustrur till f.d. gruvarbetare som nu genom hjalp fran bl.a. CCF ser ljus i tunneln. Tararna rinner nar de berattar om vaninnor som flyttat till La Paz for att forsoka hitta arbete och vardighet pa nytt. Vissa har omkommit, frusit ihjal pa gatan. Nagon har dott i cancer. Men med CCFs hjalp kanske det finns hopp. Vissa av deras man har lamnat familjerna for att soka arbete och aldrig kommit tillbaka. Alkoholism ar ett vanligt problem, oftast bland mannen. Svarigheterna har starkt kvinnorna. "Mamman ar familjens lunga" sager en av kvinnorna. Om jag hade hort uttrycket i Sverige hade jag mojligen reagerat och trott att uttrycket var ett utspel av FI eller nagon annan feministisk rorelse. Har behover man inte vara feminist for att bli starkt berord och inse att dessa kvinnor vet vad overlevnad betyder. Men loften ar luft i ett land som noterats i Guinness Rekordbok for flest antal statskupper. Motiveringsarbetet for att fa familjerna att inse att deras deltagande kan generera ekonomiskt stod, ar en av de storsta utmaningarna i projektet.

Genom hjalp fran CCF och en storre donation av ett svenskt foretag har projekt 2948 Renovación Madre Niño startat ett mikroforetagande med inriktning pa ekologisk livsmedelsproduktion. Ravarorna ska hamtas fran lokala producenter och slutprodukten ska saljas lokalt. Man tillverkar sotsaker infor julen, marmelader och ska aven framover producera mjolkprodukter. Man kommer ha utbildning i foretagsekonomi, marknadsforing, naringslara, praktisk livsmedelstillverkning etc. Marknadsinsatser for att undersoka efterfragan kommer initieras. Det kravs insatser for att fa familjerna att borja tanka foretagsekonomiskt, efter att under lang tid varit vana vid anstallningar med garanterad lon. Men genom aktiviteter for att forstarka sjalvfortroende och sammanhallning tror bade projektpersonalen och de deltagande familjerna att foretagandet kommer lyckas.

Forhoppningen ar att man ska kunna oppna forsaljning i en butik i staden, for att darefter kunna sprida forsaljningen lokalt och regionalt.

Denis ar ca 8 ar och haller tal for oss nar vi kommer med halsningar fran Sverige. Han talar lange och samlat om barnens och familjernas uppskattning och for ett ogonblick undrar jag hur gammal den lille grabben verkligen ar. Han verkar vara fodd vid en talarstol. Nar han vill halsa pa mig lyfter personalen ner honom fran balkongen. Denis ar lam fran midjan och nedat. Nar jag sager till honom att jag kommer tillbaka nar han har blivit president i Bolivia borjar tararna rinna nerfor hans mammas kinder. Barn med stigman respekteras mer likvardigt nu an tidigare, men utvecklingen gar langsamt.

Vi besoker fler projekt. I projekt 2735, Niño quirquincho feliz, har man med hjalp fran CCF och den japanska ambassaden i Bolivia, startat en idrottsskola. Nu inriktas den pa fotboll men i framtiden kommer man aven ha tillval basket och volleyboll. "Idrotten ar ett satt att halla ungdomarna borta fran trubbel" sager projektpersonalen. Det glader mig att se ett fungerande samarbete mellan CCF och en annan donator. Generellt arbetar manga bistandsorganisationer sjalvstandigt, men insikten om vikten av samarbete okar.

Aven i projektet Estrella del Sur ar mikroforetagandet blomstrande. Har har vissa foraldrar till fadderbarnen startat egna rullande matvagnar. En av kvinnorna som saljer salchipapas, korv med pommes frites, med ett blatt forklade med CCFs logga och namnet "Hamburger Sur" pa forklarar tarogt hur tacksam hon ar over att kunna dra in en inkomst till familjen. Pa projektet tillverkas traningsoveraller och andra traningsklader som saljs i staden, man vaver sjalar och har blivit prisbelonad pa hantverksmassor for sitt parlhantverk.

"Vad vet man om Bolivia i Sverige?" undrar Franco. Jag berattar att mediabevakningen over Latinamerika ar anmarkningsvart dalig, trots att de stora politiska forandringar som pagar pa kontinenten borde vara av stort intresse. Kanske ar vastvarlden radda for att underklassen och ursprungsbefolkningarna kommer resa sig for mycket. For vad hander da? Vad hander nar vastvarlden exempelvis inte kan fortsatta kopa ravaror fran dessa lander till skamligt laga priser, pga att landerna borjat ta ut rattmatiga priser. Franco och jag ar overens om att utvecklingen i landet och pa hela kontinenten ar mycket intressant. Och vi ar overens om att det overforande av ekonomiskt stod som exempelvis CCF star for inte ar nagot som mottagarlanderna och projekten ska behova sta i tacksamhet for. Franco haller med mig om att det ar ett satt for vastvarlden att "betala av sin koloniseringsskuld".

el alto Alto

El Alto betyder hojden. El alto Alto betyder da den hoga hojden. Fororten, som har vuxit till en egen stad med 800.000 invanare, klamrar pa bergskanten och ser ut att snart rasa ner i de mer valbargade centrala delarna av La Paz. I den bolivianska huvudstadens lagre kvarter finns de hoga skyskraporna och hotellen med blanka glasfonster. I den pa berget klangande fororten springer de losdrivande hundarna ikapp pa gator med mer hal an grus, medan manniskor med trotta ogon letar efter nagot battre, ibland soporna.

"Den hoga hojden" har ett hogre inslag av engagemang och ett lagre matt av fungerande vagar. El Altos befolkning bestar till stor del av inflyttade arbetslosa fran den kapitulerande gruvindustrin i exempelvis Oruro och Potosí. Hit kommer ocksa "eliminerade" kokaodlare fran landets norra delar, som efter regeringens militara aktioner fatt se sina kokaodlingar uppryckta och nerbranda och nu soker en sista chans till overlevnad i huvudstaden. De politiska rorelserna ar manga och kokar, i omradet.

Vi foljer med Alejandro, som arbetar for bistandsorganisationen CISTEM, och Linnea, som arbetar med att utoka affarskontakterna for rattvis handelproducenter i omradet. CISTEMs huvudaktiviteter handlar for tillfallet till stor del om mikrokrediter, som huvudsakligen ges till kvinnor da det visat sig att deras intresse for familjekonomin ofta ar storre an mannens, och som ska vara en forsta borjan till en inkomstgenererande verksamhet. Man arbetar med sociala aktiviteter for starkande av identitet och sjalvkansla och har utbildning fran tidig till vuxen alder. Alejandro har anstallts for att bygga upp en arbetsformedling, som lokalbefolkningen i framtiden ska driva och darigenom oka sin egen chans till anstallning.

"Organisationerna maste bli annu battre pa att tillmotesga folkets verkliga behov, hellre an sina egna. Det ar svart att bygga upp en "arbetsformedling" nar manniskor inte har mat pa bordet eller rinnande vatten. Och jag onskar ett okat samarbete mellan de involverade bistandsorganisationerna. Idag ar organisationsarbetet till stor del individuellt och de kommunala insatserna gors utan storre hansyn till bistandsorganisationerna. Vi skulle ha stor nytta av ett storre samarbete. Vi arbetar ju mot samma mal".

Det ar svart att fa manniskor att orka se langsiktigt, nar de fryser. Medvetenheten om att de storsta forandringarna endast kan goras av den lokala befolkningen, har dock okat i staden. Med finansiellt stod fran privata eller organisatoriska donationer kan visionerna i det egna kvarteret forbattras. Vissa av de utlandska praktikanterna och bistandsarbetarna vi traffar, har mott ett visst motstand fran lokalbefolkningen. Historisk misstanksamhet mot "vit" som kommer for att "missionera, kolonisera och irritera" lever kvar.

I minibussen pa vag hem till Eduardo, kliver en kvinna pa bussen, med ett stort knyte pa ryggen. Knytet gnyr. Kvinnan ammar. Till vilken framtid vaknar barnet?

Regnet piskar den gropiga gatan nar vi knackar pa hemma hos Eduardo. Hans son i tomteluva oppnar dorren och inne i varmen lagger Eduardo ut sina egentillverkade hantverksprodukter. Vaskor, pennskrin och planbocker. Att handla av Eduardo ar rattvis handel. Att kopa produkten direkt fran en egenforetagare som darmed inte forlorar storre delen av inkomsten till mellanhander. Jag koper med mig nagra prover hem till Varldsbutiken och vi sager "Vi hors!" nar vi gar. Forhoppningsvis kan vi fortsatta att handla med Eduardo.

overgivna hundar och lask

Barnfondens arbete ar narvarande da folk fragar vad jag gor och vad jag trivs med, aven om organisationen inte har nagra projekt i landet. Advokaten som arbetar med miljofragor pa naturreservatet La Reserva Nacional de Paracas fragar om Barnfondens intentioner att borja samarbeta mer med projekt i Peru. Jag svarar att det inte ar aktuellt just nu, eventuellt framover. Allt ar relativt. Levnadsstandarden ar nagot, nagot hogre och arbetslosheten nagot, nagot lagre i Peru an exempelvis i Ecuador. Till stor del pga inkomsterna fran turismen. Landet lever till stor del pa arvet fran Inkaforfaderna, pa batturerna till de vackra oarna och pa expeditioner till regnskogen.

Samtidigt kantas aven vagarna har av kakstader som ser ut att kunna falla likt Domino vid nasta vindpust. Aven har finns en lagre klass som stadar hotellen dar jag och landets ovre klasser bor. Advokaten kom och lamnade en artikel om den miljoforstoring som hotar regionen. Paracas soder om Lima praglas av turer till Las Islas Ballestas dar sjolejonen kramar sig i solen. Vem vet om det ar av exhibitionistiska orsaker eller om det ar av irritation over att batforaren bara haller en halv meters avstand nar rekommendationerna av respekt for djuren ligger pa 15 meter. Ekoturismen vaxer i landet, men fortfarande, och som vanligt vinner de ekonomiska intressena. Turisterna jublar hogre nar de nastan kan ta pa den ammande sjolejonhonan.

Advokaten, som arbetar for nationalparkens del, ar en sann djurvan. Drommer om att oppna ett hem for de overgivna hundar som driver runt pa gatorna. Han ater inte fisken som fiskas i bukten. Vill inte uppmuntra fangsten, som till stor del hamnar i fiskmjolsfabriken dar fisken mals till djurfoder som sedan exporteras till Europa och Kina. Stanken fran fabriken ar pataglig. Utslappen ar stora. Jag valjer ocksa hellre gronsaker till middagen.

Det markliga ar nar advokaten plotsligt under vart snack blir torstig. Han har vuxit upp i en medelklassfamilj i Lima dar en hemhjalp har tvattat hans klader under hela barndomen. Darfor kanns det inte frammande for honom att nast intill krava av stadaren, kocken och alltiallon pa hotellet att hamta en lask till honom. Nar stadaren, kocken och alltiallon forklarar att strommen gatt i hela stan och att de inte har lask pa hotellet, blir advokaten sur och tycker hotellet har dalig service. Allt medan jag mar daligt over den urskuldande men samtidigt foraktfulla blicken fran stadaren, kocken och alltiallon. Att vara van av vissa individer betyder inte alltid att man ar van av alla. Avstandet mellan advokaten och stadaren, kocken och alltiallon ar langt.