om vägen som inte finns men ständigt återkommer

Caminante, son tus huellas
el camino, y nada más;
caminante, no hay camino,
se hace camino al andar.

Al andar se hace camino,
y al volver la vista atrás
se ve la senda que nunca
se ha de volver a pisar.

Caminante,
no hay camino,
sino estelas en la mar.

Antonio Machado (1912)

Sizzla sammanför och separerar

http://www.youtube.com/watch?v=hARmNKfjA80&feature=related

"So send me a man from Argentina, and make me the happiest girl in the world.."

ja, visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

K. Boye

barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllene världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

K. Boye

J M G L C

Ett fascinerande och stillsamt, stillsamt fascinerande samtal med en pristagare.

När Nobels utmärkelse är av sekundär betydelse..

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=23245&lid=puff_836919&lpos=extra_0

att ta från männen och ge till kvinnorna

I Robin Hoodska tider när plånboken öppnas med destination "största gallerian i stan" och fokus "biståndsorganisation" för att dämpa pulserande samvete, är det onödigt att påminna om julens budskap eftersom innebörden är glömd sedan decennier tillbaka. Jag har inget emot den sekulariserade utvecklingen då en viss religionstillhörighet inte bör styra ett diversifierat och mångfasetterat samhälle.

Medan TV-reklamen spottar ut röda tomtar på vita moln med guldglänsande kalsonger i paket strödda runtomkring den bomullsbeklädda tronen, verkar ingen lyssna till de otaliga krönikor som skrivs "om vad man verkligen borde bry sig om" i en verklig verklighet präglad av kris, krig och krav. Kanske inte heller till min..

Otaliga är de mammor, fruar, flickvänner som kommer slita sitt hår över att korven inte är stoppad när släkten knackar på dörren och djupt ångra sitt beslut att bjuda in till fest tre dagar i rad när det enda dessa vardagshjältar egentligen skulle behöva är vila.

Jag önskar att en tanke under helgerna skänks till den underbetalda undersköterskan på akuten i Karlshamn som inte får tillbringa julen med sin familj eftersom hon tvingas rädda liv på obekväm arbetstid, till den hunsade och efter makes alkoholintag misshandlade hustrun på Grönland som inte ser ljus i årstidens totala mörker. Och till den i Guatemala städande hushållerskan som inte vågar se sina arbetsgivare i ögonen, p.g.a. att hon har beordrats att inte ha något samröre förutom arbete med familjen i huset.

Kvinnors bekräftelsebehov diskuteras ofta. Kvinnor anses kräva både mer uppmärksamhet och uppmuntrande ord än män för att känna sig tillfreds med tillvaron. Min tes förklarar dock denna önskan om beröm med att kvinnor är vana vid att ge. En människa som ger mycket av sig själv förväntar sig då per automatik att även hennes omgivning ska göra detsamma. Mäns låga bekräftelsebehov grundar sig i att de berömmer, ger och uppmuntrar mindre än kvinnor. Deras eget behov och krav på bekräftelse är därför lägre. Det man inte ger förväntar man sig inte heller att få.

Många är de som vid tacktal och andra emotionella tidpunkter tackar sin mamma för allt. Jag önskar att alla kvinnor som sliter, världen över, får en behaglig jul.

Omtänksamhet är en underskattad dygd.

om verkligt förverkligande

Si se puede soñar, se puede hacer

tro på dina idéer

Förra helgen ägnades åt att som medarrangör bidra till en inspirerande miljö för 40 unga kvinnor med intresse för entreprenörskap och eget företagande. Kursgården i Ystad kokade av idéer, framåtanda, driftiga personligheter och skön stämning.

Som exempel medverkade Elisabeth Gudmundsson, grundare av gatutidningen Aluma samt butiken Uma Bazaar med fokus på rättvisemärkta och ekologiska varor, som inspiratör till att våga satsa.

Venturelab från LU, Drivhuset i Malmö och jag som representant för entreprenörskapsutbildningarna vid LU vill med spektaklet bidra till att förändra den statistiskt låga andelen kvinnliga entreprenörer från ca 38 % till en betydligt högre siffra.

Och potentialen saknas inte..

"The best way to predict the future, is to invent it"

change has come!?

Känslan av att världen, inte landet i väst, idag har fått en ny president är påtaglig, speciellt med tanke på denna statistik. En diskussion kring den statistiska säkerheten i undersökningen blir underhållande. Resultatet visar sålunda ingen vetenskap, men en inblick i den globala önskan om förändring.

Det har skrivits historia, är den mest förekommande kommentaren detta dygn. Att USAs blivande president föddes innan afro-amerikaner hade samma medborgerliga rättigheter som vita, visar på substansen i kommentaren gällande utvecklingens betydelse.

Kanoniseringen av Obama är total.

Måtte det hålla..

Manuela på väg mot makten

Min övertygelse om att min goda vän Manuela Cobacango inom en överskådlig framtid kommer att inneha posten som Ecuadors första kvinnliga president känns inte alls orealistisk. Hon har nyligen som en av fem blivit utsedd till övervakare av de konstitutionella valen i Ecuador under 2009.

Hon omnämns i press i Ecuador

och i boliviansk press

Googla hennes namn och du skall imponeras av vad en 26-åring kan ha hunnit med.

kärleken till ett paraply

Jag behöver verkligen ett par nya skor.

Den frasen är vanligt förekommande. I gråa tider verkar människor bli lyckligare av konsumtion. "Jag piggade upp mig med att gå ut och köpa en ny klänning".

Enligt Maslow utgörs behovstrappan av trappsteg som i takt med det minskade behovet stegras. De grundläggande behoven avspeglas i de första avsatserna och utgörs av vatten och mat. Därefter behöver människan värme. Sedan trygghet. Och kärlek. De nya skorna hamnar troligen på steget innan trappans slut. Innan fullkomligheten. Är de nya skorna vägen till fullkomlighet? Tungt ansvar att vara sko idag..

I finanskrisiga tider drar folk öronen åt sig. Arbetsgivare vågar inte anställa. Kreditgivare vågar inte riskera. Och människor slutar vara generösa.

Eller?

Många resande har någon gång blivit hembjuden till en människa med slitna kläder som välkomnar i dörren till ett hem med läckande tak. Generositeten i dessa hem påverkas sällan av finanskriser. Stoltheten över att ge är större än sorgen över det förlorade. Ibland är klyschan en kliché, men oftare en sanning. Därför är det förvånande att det i de ständigt återkommande insamlingsarrangemangen där Världens Barn ska räddas eller Cancerfondens bössa ska fyllas, måste finnas en belöning, en vinst, ett pris. Jag ger tio kronor och det får mig att må bra. Men den största anledningen till min medverkande generositet är den glittrande kombin jag kan vinna. Om jag vinner bilen går både jag och det stackars gråtande barnet segrande ur spelet, eller?

Om de som ständigt trampar på trappans översta steg insåg att fullkomligheten är onåbar kanske de hade börjat se sin omvärld, som trappans nedersta trampare gör.

Det är inget nytt. Snarare en återkommande och ständigt aktuell floskel.

Hur kan denna diskussion berättiga ett arbete med entreprenörskap och affärsutveckling? I grunden handlar entreprenörskap om ett mycket lägre trappsteg än konsumtionens översta. Det handlar om förverkligande av idéer och om att kunna leva på sin dröm. Behovet av förverkligande och meningsfullhet är relativt elementärt. Om inte, så försvinner liksom meningen.. Och förverkligandet behöver inte vara synonymt med utarmning och exploatering.

Peace, love and innovations!

Jag behöver ett paraply. Men mest av allt behöver jag kärleken.

Suninga?

om växande tillväxt

Den globala, finansiella krisen är total. Det görs jämförelser med 30-talets depression och George W. Bush gör ovanliga uttalanden som amerikansk president då han i återkommande tal uttrycker djup oro över den ekonomi som han som statschef är ytterst ansvarig för. Den finansiella nervositeten har spridit sig till Europa där flera europeiska regeringar nu antar krisåtgärder för att rädda sina medborgares sparande medan Stockholmsbörsen rasar i golvet.

Det spekulerande spekulerandet får oanade konsekvenser. Systemets bräcklighet visar sig återigen.

De "västerländska" ekonomierna som länge har pekat med hela handen och högljutt förklarat hur "utvecklingsländernas" ledare borde sköta sina finanser har nu fått installera svansen en aning längre mellan benen och fundera över om deras rättesnöre verkligen var rätt snöre att följa..

När tar eländet slut?

Martin Luther King Jr. yttrade i ett av retorikens mest oklanderliga tal "I have a dream" att:

"But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. And so, we've come to cash this check, a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice."

Finansiella spekulationer handlar ofta om tilltro och förhoppningar. Förhoppning om utveckling och tillväxt.

Den första amerikanska, svarta presidentkandidaten någonsin talar ofta om "a change we can believe in". Han har konkreta förslag om en deadline för tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak eftersom han inser att den amerikanska invasionen var ett misslyckande. Han har exakta siffror på hur den allmänna sjukförsäkringen ska finansieras. Och han framhåller att det USA som var symbol för frihet och lycka för 50 år sedan idag har ett betydligt mer naggat rykte. Ett rykte som kräver verklig förändring.

John McCain vågar inte ens titta honom i ögonen..

Att hudfärg kan vara politiskt är ett återkommande och ständigt förvånande faktum.

Oavsett hudfärg kommer USAs nästa president att få arbeta mycket övertid.. Jag är inte avundsjuk.

I en värld av politisk, finansiell och klimatoro är det lätt att bli cynisk och tycka att kvällarna blir kortare. I min reseguide inför min förra långresa rekommenderades jag att "bli vän med min svett". Jag rekommenderar alla att "bli vän med hösten". Inte bara den årstidsmässiga hösten utan även den mänskliga hösten som vi verkar möta. Om cynismen och dystopin tillåts få fullständigt övertag kommer den bistra utvecklingen bli än mer svår att hantera än vad som redan är fallet.

"Livet kanske inte bara är meningslöst, utan också absurt". Citatet är hämtat ur slutraden på ett blogginlägg om meningen med den egna, rådande tillvaron på följande blogg: http://longlivehumania.blogspot.com/

Upphovsmannen till bloggen har varit en del av mitt liv i sexton månader. Han är fortfarande en del av mitt liv. Men den nära närheten har nu bytts mot virtuell kontakt med Peru. Att mitt i den cyniska verkligheten inse hur givande sexton månader av ens liv kan vara, känns hoppfullt.

nytt kapitel

Nytt jobb, nytt skrivbord, bland människor som simmar mot strömmen:

www.entrepreneur.lu.se

med reservation mot reserverat reservat

Rädsla och otrygghet. Därför dras människor till reservatliknande boenden som Victoria Park. Det menar Göran Cars, professor i samhällsutveckling på KTH.

Vid Limhamns kalkbrott utanför Malmö öppnas sommaren 2009 Sveriges första gated community, Victoria Park. I detta avskärmade bostadsområde flyttar 395 bostadrättsinnehavare som föredrar att leva i ett inhägnat område med säkerhetsutbildade väktare med tillhörande vakthundar snart in. Besökare till Victoria Park får anmäla sig i receptionen eller kontakta hyresgästen via en högteknologisk porttelefon. På en liten tv-skärm kan de boende se vem som ringer på och därmed avgöra om besöket är välkommet eller inte.

Avskärmade bostadsområden är nytt i Sverige. Men inte utomlands. De finns bland annat i USA, Storbritannien och Sydafrika. Svaret på varför de uppkommit är, enligt Göran Cars, alltid detsamma. Det handlar om trygghet. Han ser Victoria Park som resultatet av ett samhällsmisslyckande.
– Jag vill inte moralisera över de som bor så här. De söker en trygghet och därför avgränsar de sig i samhället.

Enligt Unni Åström, vd för Victoria Park, får den som vill röra sig i området. Men, poängterar hon, det kommer att kännas ”onaturligt”.
– Det är precis så man gör, man vill inte ha någon där. Man signalerar det med attityder och bebyggelse, säger Göran Cars.

Det är ett vedertaget samhällsfenomen att rädsla föder rädsla. Otrygghet leder till mer otrygga förhållanden och misstänksamhet leder till inskränkthet och en växande avveckling.

Nyfikenhet leder till oväntad utveckling.

Vill du bo i bur?

Artikeln kan även läsas här

a change we can believe in?

Magnus Linton skriver på sin blogg från Bogotá i Colombia om sannolikheten för en märkbar utrikespolitisk reform gällande attityden mot södra Amerika, när Vita huset byter hyresgäst:

"När USA:s presidentrace nu utkristalliseras vilar dom latinamerikanska kolumnisterna på hanen i fråga om attacker, reträtter och strategiska förflyttningar. Vad kommer egentligen hända i relationen till den allt kaxigare gamla bakgården efter skiftet i Vita huset? Mer eller mindre frihandel? Fler eller färre militärbaser? Mur eller inte mur mot Mexikos flyktingar? Öppna eller dolda interventioner? Eller kanske, för första gången i historien, inga såna alls? O så de gamla vanliga frågorna: Kuba? Kokainet? Oljan?

I colombianska magasinet Número frågar sig Clara Nieto om det nånsin går o reparera all skada George Bushs våldsamma maktmissbruk åstadkommit, en militär praktik småbönder i Anderna fått smaka på under den vällovliga rubriken ”kriget mot narkotikan”. Aningen mer optimistisk är den argentinske författaren Tomás Eloy Martínez, som i en krönika menar att USA:s fatala stöd till latinamerikanska massmördare genom åren inte så mycket berott på illvilja som på en skrämmande inkompetens. Det stora problemet, skriver han, är inte att kunskaperna om Latinamerika i USA:s maktcentra alltid varit begränsade, utan att de varit o är lika med noll.

Den Bush-era som nu avslutas i ett slags geopolitisk misär har ändå – trots allt – haft en uttalad Latinamerika-politik med fokus på tre teman; handel, migration o säkerhet. O när de nya kandidaterna nu allt mer desperat kämpar för seger i november håller de, enligt Andres Oppenheimer, kolumnist i flera tidningar, bland andra argentinska La Nación, på o spåra ur i populism i sin relation till grannen i Syd. Obama är emot frihandelsavtal med flera länder i Sydamerika för o inte skrämma bort dom inhemska blåställsrösterna, medan McCain snabbt övergav sin invandrarvänliga linje så fort han blev presidentkandidat, allt för o blidka de eskalerande latino-fientliga stämningarna i Nordamerika.

Båda är problematiska hållningar med tanke på att 41 miljoner latinamerikaner i dag bor i USA o så kallade hispanics sen länge är den största minoriteten, o en betydligt viktigare väljargrupp än afro- o asiatamerikaner. Över tre miljoner latinobarn, avkommor till papperslösa, bor i dag i USA o den kandidat som inte tar dessa familjers svåra situation på allvar i form av en kontrollerad men storskalig amnesti får, menar Oppenheimer, svårt o bli vald. Mellan 2003 o 2006 ökade antalet rasistiska brott mot latinos med 35 procent, o i dag är 65 procent av samtliga offer för etniskt motiverat våld i USA latinamerikaner.

Situationen är alarmerande o fick i veckan Jorge Bustamante, FN:s rapportör för migranters rättigheter, att jämföra förföljelsen av papperslösa i USA med nazitysklands brutalitet mot judar, en tillspetsning mexikanska La Jornada fann lite skruvad men ändå på sin plats. Modern amerikansk invandringspolitik, skriver tidningen, kör ingen till gaskamrar men är extremt cynisk i det att den varken har mänskliga rättigheter eller lagen som riktmärke, utan bara är en iskall regulator för USA:s ekonomiska behov av ett rättslöst trasproletariat.

Men, skriver Raúl Zibechi, redaktör på uruguayanska tidningen Brecha, i en av årets mest återpublicerade essäer, den stora nyordningen i relationen mellan USA o Latinamerika är strikt militär och under snabbt genomförande helt oberoende av valkampanjer, ballongfester o retoriskt fulländade tal om ”change”.

När Colombia – USA:s allierade i Latinamerika – i mars slog till mot Farc-gerillan på ecuadoriansk mark var det första gången på mycket länge som Washington gick till militär attack i regionen. Den colombianske högerpresidenten Alvaro Uribe, skriver Zibechi, har gjorts till Vita Husets främsta militära redskap i regionen i syfte att säkra att oljeflödet från Latinamerika inte styrs om till andra delar av världen. 1973 importerade USA 36 procent av sitt oljebehov, en siffra som nu stigit till 56 procent och i dag är Venezuela USA:s fjärde viktigaste oljekälla, Colombia den femte o tillsammans med Ecuador o Mexiko exporterar regionen betydligt mer olja till USA än Saudiarabien. Med radikaliseringen av regeringarna i Ecuador o Venezuela, parad med Vita husets upptagenhet på annat håll, har det ekonomiska och politiska greppet om regionen avsevärt försvagats, en strategisk storförlust som nu kompenseras militärt med en aldrig skådad satsning på Colombia som allierad krigsmaskin.

Raúl Zibechi ställer upp en lång räcka fakta till stöd för sin tes. Under förevändning om ”krig mot terrorism” o ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, o USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, o med Ecuador 11:1.

Förvandlingen är, skriver Zibechi, remarkabel. Det är förvisso sant att det nya röda Latinamerika på många sätt frigjort sig ekonomiskt o politiskt från USA o att dom segersäkra demokraterna aviserat såväl en liberalisering av Kuba-politiken som en civilisering av latinamerikabiståndet, men den viktigaste pågående händelsen – menar Raúl Zibechi – är återjusteringen till ett känt maktförhållande; där olja finns, finns USA:s militära överläge."

el pueblo unido jamás será vencido

"Vivo en la comunidad de Eloy Alfaro, amando a la tierra, a la Pacha Mama. Sueño con la igualdad, sin discriminaciones de raza, género, religión; anhelo que se acaben los regionalismos, las luchas generacionales; que haya respeto por el medio ambiente, por el campo, por la ciudad, por lo nuestro." Så framhåller Pedro de la Cruz, ordförande för organisationen för minoritetsbefolkningar i Ecuador, FENOCIN, på sin blogg. "Jag drömmer om jämlikhet, jag längtar efter ett slut på regionaliseringen som pågår och jag önskar respekt för det som är vårt". Så enkelt.

Min vän Manuela Cobacango, en av huvudrepresentanterna för FENOCIN och ersättare för Pedro de la Cruz under hans åtagande som engagerad på regeringsnivå, sa under en konferens i president Rafael Correas närvaro: "Buscamos que la marginación y explotación se quede atrás y por eso saludamos y ratificamos nuestros respaldo al Gobierno Nacional, que está luchando por ese cambio". FENOCINs sympatier med den sittande regeringen har genererat i ett nära samarbete för en diversifiering av nationens makt- och resurstillgångar och möjligheter till utveckling. Som vanligt kämpar David mot Goliat i kampen för mänskliga rättigheter och upprättelse efter seklers förtryck.

Manuela är 25 år och tillhör den nya generationen ecuadorianer som har bestämt sig för att orka utmana koloniala strukturer och den kapitalistiska globaliseringen. "A change we can believe in".

FENOCIN svarar

På FENOCINs hemsida, www.fenocin.org, kan man läsa om hur de som en av de ledande organisationerna för minoritetsbefolkningars rättigheter i Ecuador svarar den pågående konflikten:

FENOCIN: RESPALDA GESTIÓN INTERNACIONAL EN DEFENSA DE LA SOBERANÍA NACIONAL

Fecha de publicación: 2008-03-05

Autor:
La Confederación Nacional de Organizaciones Campesinas Indígenas y Negras, FENOCIN, ante los incidentes ocurridos el fin de semana en la provincia de Sucumbíos, a 2.5 kilómteros del río Putumayo por el gobierno de Colombia, al violar nuevamente el territorio ecuatoriano; expresa su irrestricto respaldo a las acciones adoptadas por el gobierno nacional en defensa de la soberanía del Ecuador y la paz en la subregión.

Ecuador es un país pacífico y respetuoso de los convenios internacionales, que ha mantenido de manera firme la no internacionalización del conflicto colombiano. En este sentido FENOCIN, rechaza toda pretensión de las autoridades colombianas, en su afán de involucrarnos en sus conflictos internos. Así mismo expresa su solidaridad con el pueblo campesino indígena de ese país, víctima de la violencia y represión gubernamental.

Los ecuatorianos no debemos tolerar la mentira disfrazada y disculpas del presidente Álvaro Uribe, que pretenden minimizar la incursión militar, cuando en la realidad se trata de una violación fragrante al territorio ecuatoriano irrespetando todo acuerdo que regula la convivencia pacífica y de integración de los pueblos latinoamericanos.La FENOCIN, pide al Presidente Rafael Correa, que actué con toda entereza para que se investiguen los sucesos ocurridos y con apoyo de la comunidad internacional se garantice que nunca más se mancille el territorio nacional.

La FENOCIN, convoca a todos los ecuatorianos para que como un solo puño respaldemos la gestión que a nivel internacional ha emprendido el gobierno de Rafael Correa y nos movilicemos para garantizar la paz como factor de desarrollo e integración de los pueblos.

Finalmente la FENOCIN, reafirma el cese de la Base de Manta que supuestamente era para combatir el narcotráfico y que hoy responde a los intereses del imperialismo.

Jag håller på Manuela som Ecuadors första kvinnliga president...

överlevnadens politik?

Att hitta infantilitet i diskussionen kring de territoriella intrång som Ecuador och Venezuela menar att Colombia har utsatt Ecuador för i sin senaste räd mot FARC-gerillan på just ecuadoriansk mark, där gerillans andreman Raúl Reyes miste livet, och samtidigt medhålla i åsikten att Colombias president Uribe börjar tappa förståndet när han inte bara vill åtala Chavez för stöd till terrorism utan även för folkmord, ligger nära till hands.

Uribe lyssnar på farbror Bush och mobiliserar de militära krafterna mot de allierade grannarna Venezuela och Ecuador. Enligt "självförsvarsrätten" menar Uribe att Colombia har rätt att attackera FARC-läger i andra länder, vilket övriga latinamerikanska länder inte medhåller i. En högt uppsatt tjänsteman i Colombias försvarsdepartement ger uppgifter om att USA:s underrättelseorganisationer redan för flera veckor sedan, via satellittelefon, hittat Raúl Reyes position och lämnat uppgifter till den colombianska armén som ledde till att Reyes kunde spåras och dödas. Correa och Chavez försvarar sitt "samarbete" med FARC med sina "långt framskridande försök att skapa ett närmande mellan FARC och den colombianska regeringen". Hugo Chavéz hotar med öppet krig om ett liknande intrång som den colombianska arméns tillslag på ecuadoriansk mark även skulle ske i Venezuela. Ecuadors och Venezuelas diplomater kallas hem och den colombianska handeln hotas.

Mitt i denna soppa undrar man hur FARC-gerillan nu behandlar sin gisslan... FARC-gerillan har terroriststämplats av EU och FN och erhåller sin största inkomst från kidnappningar och kokainhandel. Gerillan vill byta sin gisslan av politiker och militärer mot de gerillafångar som sitter i Colombias fängelser. Ett fångutbyte verkar i nuläget mycket avlägset.

Att även FARC-gerillans fångar räknas i hög eller låg status förstärker denna tuppfäktning i maktposition. Den tidigare colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourt räknas som "högstatusfånge" pga sina nära kontakter i Frankrike och Sarkozys försök till medling och medhjälp till frisläppande av henne och journalister debatterar om huruvida hon har Hepatit B och är dödligt sjuk eller bara allmänt svag. De antal "obetydliga" fångar och civila som har dödats och hålls fångna av såväl den colombianska armén som FARC-gerillan nämns inte i de nu hätska debatterna.

"En nations öde har ofta hängt på en statsministers goda eller dåliga matsmältning.." sa Voltaire

Hugo, Rafael och Alvaro

Angående det spända läget mellan Colombia, Ecuador och Venezuela hänvisar jag till Magnus Lintons senaste inlägg i hans blogg från Bogotá här

djur i bur

"Man måste överge maktens stol, för sitter man där så syndar man.." Så säger en palestinier som sitter och väntar på den knappa matranson som de boende palestinierna tillåts använda sig av på Gazaremsan. "Vi känner oss som fåglar i bur. De skickar in lite mat och sedan stänger de dörren." Området beskrivs som ett fängelse utan tak av journalisten som filmar.

"Hur kan man styra ett folk som svälter" undrar någon annan och tittar trött in i kameran.

Barn springer och cyklar längs med ett begravningståg för en medlem ur Hamas.

Samtidigt sitter Tony Blair under World Economic Forum i januari och menar att "fred i Mellanöstern under 2008 är ett av mina mest prioriterade uppdrag". Troligen väl medveten om den hatiska inställning som många, av förklarliga skäl, i området intagit mot västs ledare. Under mötet i Davos uttalar Blair att "globalization is forcing changes in how people collaborate in a fundamental way. You need stronger and stronger collaborative political leadership. If we are interconnected and the world is interconnected, the only way for the world to work is to have a set of common values. We have no option but to work together.”

Jag är inte vän av upprepningar och brukar undvika att uttala mig om jag inte kan tillföra något nytt i en pågående diskussion. Ett gott råd till the Blair.

För övrigt gillar jag inte Putin. En man av upprepningar som nu kommer att upprepa sig i bakgrunden.

varför får Hoger inte stanna?

På sin väg till Sverige från Irak, ensam, utan landets språk eller vetskap om vart bilfärden skulle ta slut, stoppades Hoger i Tyskland. Han blev tvungen att lämna fingeravtryck vilket resulterar i att han nu har fallit offer för den s.k. Dublinförordningen. Enligt denna förordning ska det europeiska land som flyktingar först anländer till också ansvara för asylprövningen. Denna förordning förbiser det faktum att Hoger nu har bott sex månader i Sverige, att han har slutat skära sig själv och har börjat se hoppfullt på tillvaron igen. Han ska utvisas till Tyskland.

De mänskliga rättigheter som Hoger i krigets Irak hörde talas om skulle finnas i Sverige verkar inte enhälligt lyda under FNs barnkonvention.

Komplexiteten i frågan är stor. Södertälje kommun, med drygt 80.000 invånare, tog 2007 emot fler flyktingar från Irak än vad USA och Kanada gjorde tillsammans. Påtryckningar om en mer liberal asylpolitik i övriga länder är nödvändigt. Men så länge dessa påtryckningar inte ger beslutsmässiga resultat så måste Sveriges skydd bestå och inte begränsas ytterligare.

Traumatiserade barn får inte hamna mellan stolar som ingen uppmärksammar..

Läs mer om Hoger och de andra här http://sydsvenskan.se/sverige/article299976.ece

att utvecklas mot att bli ett utvecklingsland

Det utvecklade landet ägnar sig vanligen åt hög grad av tillbakalutande och njutning av svunna tider av välfärd. Utvecklingslandet har däremot en innovativ längtan till utveckling, tillväxt och förnyelse. Varje nation borde därför sträva efter att marknadsföra sig som ett utvecklingsland. Fredrik Härén, Årets talare 2006/2007, uppmuntrar detta tänkande som motsäger sig tidigare stereotypa indelningar av länder med eller utan god ekonomisk framgång.

Den konventionella biståndspolitikens marknadsförare borde lyssna till detta argument. Fortfarande, på 2000-talet, präglas utvecklingssamarbete av utgångspunkten "givare" och "tagare". Givaren är god. Tagaren är tacksam.

Givaren är säkert inte ond. Men givarens godhet är en återbetalning av en historisk skuld, vilket många är överens om. Tagarens tacksamhet bör istället omvandlas till en syn på biståndet som en skatteåterbäring till följd av för höga historiska inbetalningar. Klimatskulder till följd av långvarigt utsläpp och skulder till följd av seklers väpnade kolonisering är ett inte helt ovanligt fenomen. Alla vill ha fred men ingen vill betala för den. Inte ens de som har åstadkommit dess nödvändighet. Att omvandla denna brist på intresse till en möjlighet att få investera i ett utvecklingsland är utvecklande och bör anses vara eftertraktat.

Utvecklingsländer är intresserade av utveckling. Utvecklade länder verkar mer intresserade av avveckling. Jeffrey D. Sachs, professor i ekonomi vid the Earth Institute vid Columbia University samt ekonomisk rådgivare åt Ban Ki-Moon och tidigare ekonomisk rådgivare i Latinamerika, Östeuropa, ex-Jugoslavien osv. framhöll vid sitt Sverigebesök tidigare i höstas de 620 miljarder amerikanska dollar som spenderas på militära medel medan samma USA investerar knappa 4 miljarder dollar i utvecklingsprojekt runtom i Afrika. Bono bör inte ses som hjälte. Bono bör istället för att skänka sin lön, sänka sin lön och samtidigt arbeta för att omvandla sitt hemland till ett utvecklingsland.

Finns även tillgängligt här http://www.lasarnasfria.nu/Avdelning/Debatt

veckans politik

Fem om dan´ gör kroppen glad.

http://veckanspolitik.blogg.se/