slumpmässig trygghet och äppelkungar

Den näst intill schizofrena verklighet som håller sitt vardagsgrepp om flertalet känns som ett modernt gissel.

"Jag skulle vilja skriva en stor roman, massor av brev, umgås med fler intressanta människor i min omgivning, hålla flera fester, ägna mer tid åt mina intellektuella intressen, leka med mina barn, älska med min hustru, göra utflykter oftare, åka till Kongo, vara radikal och försöka revolutionera samhället, skriva sagor, köpa en större båt, segla mera, sola mig och simma, skriva en bok om den amerikanska pikareskromanen, undervisa mina barn hemma, bli en bättre universitetslärare, vara en trogen vän, vara generösare med mina pengar, vara mer sparsam, leva ett rikare liv i min omvärld, leva som Thoreau och inte bry mig om materiella värden, spela mera tennis, praktisera yoga, meditera, gymnastisera varje dag, hjälpa min fru med hushållsarbetet, och...så vidare.

Och göra allt detta på allvar, på lek, dramatiskt, stoiskt, glatt, allvarligt, moraliskt, likgiltigt, som D. H. Lawrence, Paul Newman, Sokrates och Stålmannen.

Men det är löjligt. Om jag gör något av detta, spelar någon av dessa roller, är de andra jagen otillfredsställda. Ni måste hjälpa mig att tillfredsställa ett jag i taget så att de andra känner att även de tas hänsyn till. Ni måste hjälpa mig att mig samman så att jag inte spiller bort mitt liv på att göra en massa saker utan att i själva verket göra någonting..." ber en patient psykiatrikern Luke Rhinehart i dennes bok Tärningsspelaren. Samme psykiatriker förespråkar ett vardagsliv styrt av tärningskast. Tärningens beslut formar din vardag.

"Om en person kan lära sig hysa starkt förtroende för det inkonsekventa, oberäkneliga och alltings ovaraktighet, kommer han att känna sig fullkomligt hemma i vårt komplicerade samhälle!" fortsätter Rhinehart.

Oavsett om man väljer att låta vardagen styras av slumpmässiga tärningskast och dessas beslut så vädras en märkbar fascination i tärningsteorin. Vilken nutida individ skulle inte vilja undfly avgörande beslut om dessa så bara handlade om morgondagens middagsmat? De aldrig sinande valmöjligheterna tär på den mest ståndaktiga och rigida personlighet.

Kanske är sökandet och väljandet livet... Kanske är den melankoliska känslan av otillfredsställelse och föga lyckosamma vägval en behagligt inspirerande motivationsfaktor...

I stund av fundersamhet över vidare väg visar televisionen vardagen hos Urshults äppelkungar. Tre generationer slår ängsblom med lie och skördar gyllene äpplen i paradisisk miljö. Idyllisering av landsbygd ligger nära till hands. Men rätt val av äpplen kan vara en nog så gäckande gåta...

utopisk utopism

Vi har från historien ärvt en uppsättning drömmar som vi kallar utopier, medan 1900-talet har givit oss dessas motsatser, mardrömmar eller dystopier. Dystopin negerar utopin, tycks upphäva den och göra den moraliskt omöjlig.

Men är det så? Hör inte utopi och dystopi egentligen ihop? Är det inte fråga om två sidor av samma tänkande: utopin frammanar dystopin, dystopin utopin. Vi kan se dem tillsammans.

Idag har utopin av olika skäl råkat i vanrykte. Den dystopiska visionen, mardrömmen, har dominerat en stor del av 1900-talet. Det finns därför skäl att också påminna om utopins existens, hoppets och längtans princip, en av mänsklighetens stora drivkrafter och lika viktiga för helheten som misstrons princip.

sa Ronny Ambjörnsson i "Fantasin till makten"

Sedan 1991 är inte Shangri-La endast ett uttryck för en fiktiv utopi utan en faktisk fysiskt existerande plats. Den i Kina belägna tibetanska kommunen Diqing omdöptes detta år till Shangri-La. Frågan är om den på kartan fysiska utopin även frammanar dess grundtankar hos berörda invånare...

humania

En man dömd till livstids frihet:

http://longlivehumania.blogspot.com/2007/12/humania.html

det delade ansvaret delas inte ansvarsfullt

De nationella tendenser som märks här präglar såväl europeisk som internationell nivå.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=65294&a=988173&lid=puff_728728&lpos=extra_4

Ett verkligt fördelat ansvar skulle ge en mer human och adekvat flykting- och integrationspolitik. Sverige ska inte välkomna färre flyktingar. Andra regioner ska välkomna fler.

Häromdagen fick en bekant kille i 17-årsåldern permanent uppehållstillstånd i Sverige efter att ha väntat i nio månader. Hans apatiska attityd och misstro hade bytts ut till ett sprudlande pladder. En av hans första kommentarer var: "Nu vill jag bli jätteduktig på svenska!". I en globaliserad värld ska inte nationens språk vara den enda vägen till en lyckosam framtid. Kommentaren hade troligen dock övertygat den mest inbitna sverigedemokrat om hans vilja att bygga en progressiv tillvaro i det område han hade landat i.

Jag säger det igen. I en globaliserad värld är en 17-årig arbetsvillig individ med internationella erfarenheter en tillförande tillgång.