Att gå över lik efter vatten
Medmänsklig omtanke är en dygd. Eller?
Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra.
Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd?
Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten?
Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget?
Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum.
För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från landet för att slippa möta den du hade trampat på. Idag är det lätt att låta det sociala bruset lägga sig som en matta av förträngning över de gånger du har gått över lik efter vatten. Du behöver inte möta ditt samvete om du byter ut de du har trampat på mot nya, otrampade kontakter och fenomen. Du får aldrig det sociala straff som kanske är berättigat. Därför kan du inte heller stoppas i din beräknande marsch mot triumf. Du kan trampa sönder allt i din närhet och ändå uppleva segerns sötma. Din omgivning är som myror i stacken. Utbytbara i oändlighet.
Eller har du behållit ditt samvete? Är det meningsfullt att behålla sitt samvete om inte omgivningen gör det? Eller är det bättre att vi alla ansluter oss till den blodtörstiga banan mot socialdarwinistisk överhet och intalar oss själva att livet är för kort för att hinna bry sig om annat än den egna välgången?
Quo vadis humanus?
Nej, just det. Idag ska du nå framgång och mål, även om det sker på bekostnad av andra.
Är den framgång du då uppnår verkligen avundsvärd?
Sover man gott om nätterna när man har gått över lik efter vatten?
Att vara älskad av alla är inte eftersträvansvärt. Naturligtvis måste man räkna med och uppskatta avvikande åsikter. Allt annat vore avveckling och inte utveckling. Men att värdesätta, underhålla och bevara ett betydande samvete, är inte detta angeläget?
Har jag missat avskaffandet av de medmänskliga och omtänksamma plikterna eller är dessa fortfarande inskrivna i den mellanmänskliga helhetens instruktionsbok? Oavsett vilket så är det något som inte stämmer. Omtanken verkar ha drunknat i ytlig narcissism och dyrkandet av Mammon, förhatligt näthat, beräknande otrohet och blint våld och maktmissbruk, ad absurdum.
För 300 år sedan kunde du i din sociala verklighet inte gömma dig bakom ett alias på nätet eller lika enkelt flytta från landet för att slippa möta den du hade trampat på. Idag är det lätt att låta det sociala bruset lägga sig som en matta av förträngning över de gånger du har gått över lik efter vatten. Du behöver inte möta ditt samvete om du byter ut de du har trampat på mot nya, otrampade kontakter och fenomen. Du får aldrig det sociala straff som kanske är berättigat. Därför kan du inte heller stoppas i din beräknande marsch mot triumf. Du kan trampa sönder allt i din närhet och ändå uppleva segerns sötma. Din omgivning är som myror i stacken. Utbytbara i oändlighet.
Eller har du behållit ditt samvete? Är det meningsfullt att behålla sitt samvete om inte omgivningen gör det? Eller är det bättre att vi alla ansluter oss till den blodtörstiga banan mot socialdarwinistisk överhet och intalar oss själva att livet är för kort för att hinna bry sig om annat än den egna välgången?
Quo vadis humanus?
Comments