Sorgen är min vän

Sorgen och saknaden har blivit mina närmaste vänner.
De följer mig vart jag än går.
De finns hos mig på morgonen, när jag vaknar, vid frukostbordet, under dagens sysslor och påminner mig ständigt om sin närvaro.
De bokar aldrig tid.
Jag känner deras närhet under de oändliga, sömnlösa nätterna.
Jag har trott att de var mina fiender.
Jag har förskjutit dem i månader.. år.. och gråtit i desperation över att de inte har lämnat mig ifred.
Kanske är deras ihärdighet ett tecken på lojalitet? Det mest lojala i min närhet?
Kanske vill de mig väl, påminna mig om varför de aldrig lämnar min sida,
att de finns där av en anledning.

En vacker anledning.