om mörkerseende

I mitt land vänder vi bort blicken vid möte på trottoaren. Och alla vet ju att vi inte pratar med varandra i väntan på buss. Om inte bussen är försenad. Det är den ofta. För vi har koll. Tiden tickar runt handleden. Ständigt. Och så gillar vi att ta livet av oss.

En vanlig kommentar. En trött fördom och stereotyp föreställning om ett grått och destruktivt folk. För vi är väl gråa? Eller? Den svenska modellens attraktion har svalnat i den globala välfärdens sammanhang, likt en god vinyl som börjat hacka... Vi började bra. Men vart går vi?

Under min tid i Sydamerika hyrde jag ut min lägenhet till Imran från Pakistan. Han är energisk, impulsiv och klär sig i skarpa färger. Och arbetsgivarna står på kö...

Jag föreslår ett besök på www.barnfonden.se

Resandet gör mig ödmjuk. Och rik.

Comments

Popular posts from this blog

Det kom ett brev

Två tankars konst

Det du ser är det du får?