överlevnadens politik?
Att hitta infantilitet i diskussionen kring de territoriella intrång som Ecuador och Venezuela menar att Colombia har utsatt Ecuador för i sin senaste räd mot FARC-gerillan på just ecuadoriansk mark, där gerillans andreman Raúl Reyes miste livet, och samtidigt medhålla i åsikten att Colombias president Uribe börjar tappa förståndet när han inte bara vill åtala Chavez för stöd till terrorism utan även för folkmord, ligger nära till hands.
Uribe lyssnar på farbror Bush och mobiliserar de militära krafterna mot de allierade grannarna Venezuela och Ecuador. Enligt "självförsvarsrätten" menar Uribe att Colombia har rätt att attackera FARC-läger i andra länder, vilket övriga latinamerikanska länder inte medhåller i. En högt uppsatt tjänsteman i Colombias försvarsdepartement ger uppgifter om att USA:s underrättelseorganisationer redan för flera veckor sedan, via satellittelefon, hittat Raúl Reyes position och lämnat uppgifter till den colombianska armén som ledde till att Reyes kunde spåras och dödas. Correa och Chavez försvarar sitt "samarbete" med FARC med sina "långt framskridande försök att skapa ett närmande mellan FARC och den colombianska regeringen". Hugo Chavéz hotar med öppet krig om ett liknande intrång som den colombianska arméns tillslag på ecuadoriansk mark även skulle ske i Venezuela. Ecuadors och Venezuelas diplomater kallas hem och den colombianska handeln hotas.
Mitt i denna soppa undrar man hur FARC-gerillan nu behandlar sin gisslan... FARC-gerillan har terroriststämplats av EU och FN och erhåller sin största inkomst från kidnappningar och kokainhandel. Gerillan vill byta sin gisslan av politiker och militärer mot de gerillafångar som sitter i Colombias fängelser. Ett fångutbyte verkar i nuläget mycket avlägset.
Att även FARC-gerillans fångar räknas i hög eller låg status förstärker denna tuppfäktning i maktposition. Den tidigare colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourt räknas som "högstatusfånge" pga sina nära kontakter i Frankrike och Sarkozys försök till medling och medhjälp till frisläppande av henne och journalister debatterar om huruvida hon har Hepatit B och är dödligt sjuk eller bara allmänt svag. De antal "obetydliga" fångar och civila som har dödats och hålls fångna av såväl den colombianska armén som FARC-gerillan nämns inte i de nu hätska debatterna.
"En nations öde har ofta hängt på en statsministers goda eller dåliga matsmältning.." sa Voltaire
Uribe lyssnar på farbror Bush och mobiliserar de militära krafterna mot de allierade grannarna Venezuela och Ecuador. Enligt "självförsvarsrätten" menar Uribe att Colombia har rätt att attackera FARC-läger i andra länder, vilket övriga latinamerikanska länder inte medhåller i. En högt uppsatt tjänsteman i Colombias försvarsdepartement ger uppgifter om att USA:s underrättelseorganisationer redan för flera veckor sedan, via satellittelefon, hittat Raúl Reyes position och lämnat uppgifter till den colombianska armén som ledde till att Reyes kunde spåras och dödas. Correa och Chavez försvarar sitt "samarbete" med FARC med sina "långt framskridande försök att skapa ett närmande mellan FARC och den colombianska regeringen". Hugo Chavéz hotar med öppet krig om ett liknande intrång som den colombianska arméns tillslag på ecuadoriansk mark även skulle ske i Venezuela. Ecuadors och Venezuelas diplomater kallas hem och den colombianska handeln hotas.
Mitt i denna soppa undrar man hur FARC-gerillan nu behandlar sin gisslan... FARC-gerillan har terroriststämplats av EU och FN och erhåller sin största inkomst från kidnappningar och kokainhandel. Gerillan vill byta sin gisslan av politiker och militärer mot de gerillafångar som sitter i Colombias fängelser. Ett fångutbyte verkar i nuläget mycket avlägset.
Att även FARC-gerillans fångar räknas i hög eller låg status förstärker denna tuppfäktning i maktposition. Den tidigare colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourt räknas som "högstatusfånge" pga sina nära kontakter i Frankrike och Sarkozys försök till medling och medhjälp till frisläppande av henne och journalister debatterar om huruvida hon har Hepatit B och är dödligt sjuk eller bara allmänt svag. De antal "obetydliga" fångar och civila som har dödats och hålls fångna av såväl den colombianska armén som FARC-gerillan nämns inte i de nu hätska debatterna.
"En nations öde har ofta hängt på en statsministers goda eller dåliga matsmältning.." sa Voltaire
Comments
Kidnappningar och kokainhandel är brottsliga verksamheter men har inte med terror att göra i folkrättslig mening.
De paramilitära höger extremisterna och Colombias armé kränker civil befolkningens mänskliga rättigheter och dödar oskyldiga i en omfattning som saknar motstycke i Latinamerika. Detta gillas dock av USA och EU som stämplat FARC som en terrorist grupp.
FN har inte gjort det. EUs och USAs terror listor är skrattretande att ingen tar dem på allvar.Så bävern har fel i det avseendet....
Uribe är en rabiat vars matsmältnings förmåga slutat att fungera sedan länge.Colombia förtjänar en bättre ledare. Chavez och Correa må ha överreagerat men jag har full förståelse för deras reaktion.Jag hittar inga infantliteter i det....
PS. Ingrid Betancourt är också fransk medborgare och därav sarkozys engagemang i hennes fall.
Att jag råkade skriva FN istället för USA var ett trött misstag en sen kväll. Även om den senares stora inflytande på den förra gör att skillnaden i begreppen ibland tycks vara förvånansvärt liten.
Att den colombianska armén är skoningslös mot såväl FARCs medlemmar som civilbefolkningen är knappast heller någon nyhet. Jag försvarar sannerligen inte Uribes kontrollbehov och vettlösa militära politik. FARCs attacker och kidnappningar har dock knappast heller kännetecknats av humanism.
Såväl OAS som många folkrättsexperter instämmer också i att Colombia tydligt har gjort intrång på Ecuadors suveränitet vid attacken mot FARC på ecuadoriansk mark.
Vad som däremot är en nyhet är att inte hitta någon som helst infantilitet i den ständiga diskussionen om territoriella gränser och vem som har trampat var.. speciellt om man som förespråkare för Humania framhåller fullständig avsaknad av nationellt fysiska territorium som en lösning på mänsklighetens disharmoni.
I grund och botten handlar om den hänsynslösa politiken som USA utför genom sin agent Uribe.
Vad blir då konsekvensen av att ett land som Colombia påstår sig ha rätten att bomba "fienden" var den än befinner sig?
Det är hypotetiskt möjligt då som Naom Chomsky skissar att Iran skulle kunna gå till attack mot Mexiko i samma syfte. Det är ingen värld varken du eller jag vill leva i.
Colombia ska inte tillåtas "bomba terrorister" där de tycker att det passar. Frågan är dock om ett sådant ställningstagande hindrar maktfullkomliga från den aktionen. Hur mobiliserat ett land än är kan det alltid utsättas för påhälsning av antagonister. De territoriella anspråken är då visst aktuella i denna konflikt. Ecuadors ledning hade inte blivit så upprörd om Uribe hade attackerat FARC på andra sidan gränsen. Sandlådeslagsmålet om vad som är "mitt" och "mina" är ingen engångsföreteelse. Människans lockelse verkar vara att regera över undersåtar och land. Samtliga av de inblandade männen vill gå till historien.
Min förhoppning om kollektiv nedrustning av vapenarsenaler är nog lika utopisk som din tilltro till Humania.