Om oviljan att utvecklas i nationalismens bakvatten
"Efter två decennier då fascismen sakta men säkert växt i Europa, har både psykologiska och ideologiska förklaringar tillämpats och kommit till korta. Kvar blir att vråla ut sina känslor i förtvivlan."
Citatet är Kajsa Ekis Ekmans i en artikel i DN och sammanfattar framgångsrikt mångas aktuella uppgivenhet över att som anti-nationalist engagera sig i nationalistiska tankegångar, strukturer och samhällssystem.
Den moderna, europeiska, men numera globala, konstruktionen som har kommit att kallas nationalstat tillämpas som medicin mot utanförskap, ensamhet och ekonomisk regression. "Om vi bara håller ihop så löser sig allt." Problemet är att vi:et utgår från en stereotyp föreställning om att personer av samma hudfärg, geografiska bakgrund och gemensamma tidiga levnadshistoria måste och antas tänka likadant. Om allt.
I det land jag råkar vara född i har det under den senaste veckan pågått en unik regeringskris, till följd av att ett rasistiskt och nationalistiskt parti inte oväntat vägrar fokusera på något annat än den enda fråga som partiet engagerar sig i: den nationalistiska samhällssynen och kravet om att stänga gränserna för människor på flykt.
Kajsa Ekis Ekman framhåller det intressanta samröret mellan fascistiska utvecklingsprocesser och kapitalistiska samhällssystem. Att den gränsöverskridande samexistensen leder till utveckling är inte raketforskning. Samhällen tjänar både pengar och erfarenheter på heterogen samexistens, enligt forskning. Det nationalistiska tankesättet präglar dock även mindre kapitalistiska områden. Nationalstatens hela grundförutsättning är nationalism. Flaggor och symboler, kulturella traditioner, språk, sportevenemang, militärtjänstgöring och försvarsaktiviteter, allt används som propaganda för att öka känslan av samhörighet. Och den imaginära känslan av ett vi verkar vara ett basalt behov de flesta vill uppfylla. Människor nöjer sig med att bestämma att de människor som delar det ytliga i min identitet, de tänker som jag. Så är det. Eller?
Människan har otvivelaktigt ett sällsynt dominerande behov av att känna samhörighet med andra människor. Det är ett evolutionärt drag att vilja bli accepterad av gruppen. Men om vi var tänkta att fortsätta leva efter djupt evolutionsteoretiska, homogena och socialdarwinistiska synsätt, varför har vi då utvecklat ett intellekt?
Den nationalistiska synen leder till avveckling, inte utveckling. Trygghetsnarkomanin är ett globalt och utbrett drogberoende och abstinensen verkar i de allra flesta fall stillas genom ett liv baserat på homogen trångsynthet.
Vad tjänar du på att leva med homogena skygglappar?
Citatet är Kajsa Ekis Ekmans i en artikel i DN och sammanfattar framgångsrikt mångas aktuella uppgivenhet över att som anti-nationalist engagera sig i nationalistiska tankegångar, strukturer och samhällssystem.
Den moderna, europeiska, men numera globala, konstruktionen som har kommit att kallas nationalstat tillämpas som medicin mot utanförskap, ensamhet och ekonomisk regression. "Om vi bara håller ihop så löser sig allt." Problemet är att vi:et utgår från en stereotyp föreställning om att personer av samma hudfärg, geografiska bakgrund och gemensamma tidiga levnadshistoria måste och antas tänka likadant. Om allt.
I det land jag råkar vara född i har det under den senaste veckan pågått en unik regeringskris, till följd av att ett rasistiskt och nationalistiskt parti inte oväntat vägrar fokusera på något annat än den enda fråga som partiet engagerar sig i: den nationalistiska samhällssynen och kravet om att stänga gränserna för människor på flykt.
Kajsa Ekis Ekman framhåller det intressanta samröret mellan fascistiska utvecklingsprocesser och kapitalistiska samhällssystem. Att den gränsöverskridande samexistensen leder till utveckling är inte raketforskning. Samhällen tjänar både pengar och erfarenheter på heterogen samexistens, enligt forskning. Det nationalistiska tankesättet präglar dock även mindre kapitalistiska områden. Nationalstatens hela grundförutsättning är nationalism. Flaggor och symboler, kulturella traditioner, språk, sportevenemang, militärtjänstgöring och försvarsaktiviteter, allt används som propaganda för att öka känslan av samhörighet. Och den imaginära känslan av ett vi verkar vara ett basalt behov de flesta vill uppfylla. Människor nöjer sig med att bestämma att de människor som delar det ytliga i min identitet, de tänker som jag. Så är det. Eller?
Människan har otvivelaktigt ett sällsynt dominerande behov av att känna samhörighet med andra människor. Det är ett evolutionärt drag att vilja bli accepterad av gruppen. Men om vi var tänkta att fortsätta leva efter djupt evolutionsteoretiska, homogena och socialdarwinistiska synsätt, varför har vi då utvecklat ett intellekt?
Den nationalistiska synen leder till avveckling, inte utveckling. Trygghetsnarkomanin är ett globalt och utbrett drogberoende och abstinensen verkar i de allra flesta fall stillas genom ett liv baserat på homogen trångsynthet.
Vad tjänar du på att leva med homogena skygglappar?
Comments