Två tankars konst
Dogmatiska förhållningssätt och en starkt profilerad inställning till omvärlden är såväl socialt som ekonomiskt gynnsamt i det nutida samhället. Samtidigt som expertkulten hyllas så tar få sig tid att verkligen samla all information innan slutsatser dras. En följd av detta blir en hög grad av uttalande experter som inte alls är experter.
Konsensuskulturen har inga fördelar om konsensus eftersträvas endast för sakens skull och baseras på konflikträdsla. Men att kunna hålla två tankar levande samtidigt och inte dra slutsatser innan fakta har framlagts är ett förhållningssätt som borde premieras högre. Tid och intresse är de medel som avgör om slutsatsen kommer vara väl underbyggd eller inte. Och den tiden tar sig få. Intresset finns där sällan.
Att intressera sig för omgivningen och inte uteslutande informera sig om redan kända områden är bildande. Områdesöverskridande samarbeten är avgörande för att kunna se fenomen ur nya perspektiv och att våga tänka nytt är essentiellt för samhällens och individers utveckling. Men vår tid är dessvärre en tid av upprepningar. Det redan sagda sägs på nytt men med omskrivna ord vilket endast leder till en bekräftelse av en redan bekräftad världsbild.
Politisk handlingskraft ses alltmer som synonymt med våldsam brutalitet. Men handlingskraftens implementerande möjligheter måste ses ur ett bredare perspektiv. Utrikesminister Margot Wallström uttalar efter nattens terrordåd i Paris att "vi måste så småningom föra en diskussion om hur våld föder våld och hur vi angriper grundorsakerna, men just nu så ska vi också i vårt land visa att vi vidtar nödvändiga åtgärder och att vi finns här till skydd för våra medborgare." Att de "nödvändiga åtgärderna" kommer medföra höjda säkerhetsåtgärder och militära insatser som kommer drabba oskyldiga är att förvänta. Så ser historien ut.
Den pakistanska flaggan projicerades inte på västerländska nationalsymboler när 132 skolbarn dödades i en terrorattack i Peshawar 2014 och den kenyanska flaggan lyste inte upp världen när 147 studenter och lärare dödades i attacken mot universitetet i Garissa i april i år. Upplevd sorg kan inte jämföras men ett människoliv måste vara lika mycket värt oavsett var och under vilka förhållanden människan lever. Jag lider med de drabbade i Paris men jag känner lika mycket med anhöriga och överlevanden i lika drabbade områden utanför västerländskt territorium. Trots globala proklamationer om mänskliga rättigheter så värderas inte alla människor lika i dagens globala samhälle. Konsekvensen blir våldsam hämndlystenhet.
Hämndlystenheten är en förväntad reaktion efter att ha blivit negativt behandlad. Men människans intellekt är utvecklat för att kunna se de kausala sambanden mellan de aspekter som orsakar negativa händelser och för att kunna bedöma de efterföljande, långsiktiga konsekvenserna av utövad hämnd. Kolonialisering, imperialism och socioekonomisk ojämlikhet har gett upphov till hämndlystenhet, hämndlystenheten har lett till terrororganisering och terrorattacker, attackerna har lett till hämndlystenhet och vedergällande attacker planeras och genomförs kontinuerligt. Västerländska militäraktioner sprider terror på många platser i världen, vilket beskrivs väl i exempelvis dokumentären Drone om de amerikanska drönarkrigen. Samtalet i Köpenhamn med den f.d. drönarpiloten Brandon Bryant, som medverkar i filmen, kommer följa mig genom livet. Våldsspiraler blir aldrig mer konstruktiva än just våldsspiraler och leder endast till utlopp för raseri, inte till utveckling.
Att möta brutala våldsaktörer med dialog är ett naivt förslag men om våldsspiralen ska brytas och hämndlystenheten omvandlas till konstruktiva handlingar måste samtal prioriteras. Den som lär sig lyssna och blir lyssnad på hatar mindre.
"History repeats itself, first as tragedy, second as farce" sa Karl Marx och även om det inte finns något farsartat eller underhållande i det rådande världsläget så finns det anledning att anta att människan inte kommer att utvecklas längre än till att vara en konkurrensfokuserad och våldsamt trångsynt varelse med ett kortsiktigt fokus vars nirvana nås vid högsta möjliga sociala bekräftelse och position.
Konsensuskulturen har inga fördelar om konsensus eftersträvas endast för sakens skull och baseras på konflikträdsla. Men att kunna hålla två tankar levande samtidigt och inte dra slutsatser innan fakta har framlagts är ett förhållningssätt som borde premieras högre. Tid och intresse är de medel som avgör om slutsatsen kommer vara väl underbyggd eller inte. Och den tiden tar sig få. Intresset finns där sällan.
Att intressera sig för omgivningen och inte uteslutande informera sig om redan kända områden är bildande. Områdesöverskridande samarbeten är avgörande för att kunna se fenomen ur nya perspektiv och att våga tänka nytt är essentiellt för samhällens och individers utveckling. Men vår tid är dessvärre en tid av upprepningar. Det redan sagda sägs på nytt men med omskrivna ord vilket endast leder till en bekräftelse av en redan bekräftad världsbild.
Politisk handlingskraft ses alltmer som synonymt med våldsam brutalitet. Men handlingskraftens implementerande möjligheter måste ses ur ett bredare perspektiv. Utrikesminister Margot Wallström uttalar efter nattens terrordåd i Paris att "vi måste så småningom föra en diskussion om hur våld föder våld och hur vi angriper grundorsakerna, men just nu så ska vi också i vårt land visa att vi vidtar nödvändiga åtgärder och att vi finns här till skydd för våra medborgare." Att de "nödvändiga åtgärderna" kommer medföra höjda säkerhetsåtgärder och militära insatser som kommer drabba oskyldiga är att förvänta. Så ser historien ut.
Den pakistanska flaggan projicerades inte på västerländska nationalsymboler när 132 skolbarn dödades i en terrorattack i Peshawar 2014 och den kenyanska flaggan lyste inte upp världen när 147 studenter och lärare dödades i attacken mot universitetet i Garissa i april i år. Upplevd sorg kan inte jämföras men ett människoliv måste vara lika mycket värt oavsett var och under vilka förhållanden människan lever. Jag lider med de drabbade i Paris men jag känner lika mycket med anhöriga och överlevanden i lika drabbade områden utanför västerländskt territorium. Trots globala proklamationer om mänskliga rättigheter så värderas inte alla människor lika i dagens globala samhälle. Konsekvensen blir våldsam hämndlystenhet.
Hämndlystenheten är en förväntad reaktion efter att ha blivit negativt behandlad. Men människans intellekt är utvecklat för att kunna se de kausala sambanden mellan de aspekter som orsakar negativa händelser och för att kunna bedöma de efterföljande, långsiktiga konsekvenserna av utövad hämnd. Kolonialisering, imperialism och socioekonomisk ojämlikhet har gett upphov till hämndlystenhet, hämndlystenheten har lett till terrororganisering och terrorattacker, attackerna har lett till hämndlystenhet och vedergällande attacker planeras och genomförs kontinuerligt. Västerländska militäraktioner sprider terror på många platser i världen, vilket beskrivs väl i exempelvis dokumentären Drone om de amerikanska drönarkrigen. Samtalet i Köpenhamn med den f.d. drönarpiloten Brandon Bryant, som medverkar i filmen, kommer följa mig genom livet. Våldsspiraler blir aldrig mer konstruktiva än just våldsspiraler och leder endast till utlopp för raseri, inte till utveckling.
Att möta brutala våldsaktörer med dialog är ett naivt förslag men om våldsspiralen ska brytas och hämndlystenheten omvandlas till konstruktiva handlingar måste samtal prioriteras. Den som lär sig lyssna och blir lyssnad på hatar mindre.
"History repeats itself, first as tragedy, second as farce" sa Karl Marx och även om det inte finns något farsartat eller underhållande i det rådande världsläget så finns det anledning att anta att människan inte kommer att utvecklas längre än till att vara en konkurrensfokuserad och våldsamt trångsynt varelse med ett kortsiktigt fokus vars nirvana nås vid högsta möjliga sociala bekräftelse och position.
Comments
Fick intressant tips om fortsatt läsning: http://initiativide.se/2015/09/19/maste-debatt-vara-krig/