Barnet i mig och hos mig
I dag firas Fars dag på den administrativa yta som kallas Sverige. I media basuneras kärleksfulla budskap ut med en självklarhet som om alla har ett barn som kan fira dagen och en far som kan firas. Hos vänner, bekanta och inte minst i den egna s.k. ursprungsfamiljen uppmärksammas pappor extra mycket.
I det individualistiska valfrihetssamhället är du din egen lyckas smed och om livet inte blev som du hoppades så har du enbart dig själv att skylla. Men även om valmöjligheterna för många privilegierade är fler än någonsin så påverkas vi fortfarande i hög grad av vår omgivning.
Att vara 35 år, kvinna och leva ensam utan barn genererar nuförtiden nästan dagligen underliga blickar, frågor och kommentarer då i princip hela ens omgivning har bildat eller planerar att bilda familj. Man antas framför allt ha valt den ensamma barnlösheten själv och huruvida barnlösheten är självvald eller inte diskuteras i inflytelserik media. Det påstås t.o.m. att det är av själviskhet man avstår barn när det istället borde ses som den mest själviska handlingen av alla att ta ett livslångt beslut åt någon annan utan dess medgivande.
Jag har alltid haft en enorm respekt för barn. Människor säger ofta att barn verkar trivas i min närhet just för att jag respekterar dem och behandlar dem som tänkande individer. De inspirerande och oväntade samtal som kan uppstå med ett barn är ovärderliga. Det är ingen klyscha, det är en sanning att barnen är det viktigaste och därför har jag en oerhörd respekt för beslutet att skapa ett nytt liv.
Att påstå att det är på grund av själviskhet som mitt liv har blivit ensamstående är att ge ett hårt hugg i ryggen. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj. Jag har t.o.m. alltid tagit för givet att det kommer hända. Att familjen kommer uppstå, men har inte på förhand bestämt hur familjen ska se ut. Men när livet har farit runt med en, när man har letat i årtionden och försökt bilda en gemenskap med vitt skilda människor och man till slut har hittat den man vill leva med, men inte får leva med, och tilliten till omgivningen har reducerats kraftigt, så kvarstår endast möjligheten att bilda familj på egen hand.
Om beslutet att bilda ett nytt liv är stort och omvälvande när man är två om beslutet så är beslutet ännu större och mer livsavgörande när man är ensam om det. Jag upplever ofta att det inte är jag som har övervägt barnansvaret för noga utan att omgivningen har tagit allt för lätt på beslutet. En bekant förklarade högt och tydligt att hon, när hon hade fått två barn, skaffade ett tredje för att "två barn var för normativt och Svensson-aktigt". Hon hade alltså tillsammans med sin man skapat ett nytt liv, inte med tanke på det nya livets varande i världen, utan med avsikt att det nya livets uppgift skulle vara att bidra till att ge ett mer intressant och icke-normativt intryck av familjen. En fascinerat frustrerande syn på barnen som en statusmarkör.
Att få utvecklas i närheten av ett litet liv är kanske det eftersträvansvärda. Den här radiodokumentären skildrar vägen dit. På egen hand.
I det individualistiska valfrihetssamhället är du din egen lyckas smed och om livet inte blev som du hoppades så har du enbart dig själv att skylla. Men även om valmöjligheterna för många privilegierade är fler än någonsin så påverkas vi fortfarande i hög grad av vår omgivning.
Att vara 35 år, kvinna och leva ensam utan barn genererar nuförtiden nästan dagligen underliga blickar, frågor och kommentarer då i princip hela ens omgivning har bildat eller planerar att bilda familj. Man antas framför allt ha valt den ensamma barnlösheten själv och huruvida barnlösheten är självvald eller inte diskuteras i inflytelserik media. Det påstås t.o.m. att det är av själviskhet man avstår barn när det istället borde ses som den mest själviska handlingen av alla att ta ett livslångt beslut åt någon annan utan dess medgivande.
@AJStream childfree couples. If it is not for economic reasons could it be selfishness?
— Abubakar I Habu Sule (@abuihs) 5 oktober 2015
Jag har alltid haft en enorm respekt för barn. Människor säger ofta att barn verkar trivas i min närhet just för att jag respekterar dem och behandlar dem som tänkande individer. De inspirerande och oväntade samtal som kan uppstå med ett barn är ovärderliga. Det är ingen klyscha, det är en sanning att barnen är det viktigaste och därför har jag en oerhörd respekt för beslutet att skapa ett nytt liv.
Att påstå att det är på grund av själviskhet som mitt liv har blivit ensamstående är att ge ett hårt hugg i ryggen. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj. Jag har t.o.m. alltid tagit för givet att det kommer hända. Att familjen kommer uppstå, men har inte på förhand bestämt hur familjen ska se ut. Men när livet har farit runt med en, när man har letat i årtionden och försökt bilda en gemenskap med vitt skilda människor och man till slut har hittat den man vill leva med, men inte får leva med, och tilliten till omgivningen har reducerats kraftigt, så kvarstår endast möjligheten att bilda familj på egen hand.
Om beslutet att bilda ett nytt liv är stort och omvälvande när man är två om beslutet så är beslutet ännu större och mer livsavgörande när man är ensam om det. Jag upplever ofta att det inte är jag som har övervägt barnansvaret för noga utan att omgivningen har tagit allt för lätt på beslutet. En bekant förklarade högt och tydligt att hon, när hon hade fått två barn, skaffade ett tredje för att "två barn var för normativt och Svensson-aktigt". Hon hade alltså tillsammans med sin man skapat ett nytt liv, inte med tanke på det nya livets varande i världen, utan med avsikt att det nya livets uppgift skulle vara att bidra till att ge ett mer intressant och icke-normativt intryck av familjen. En fascinerat frustrerande syn på barnen som en statusmarkör.
Att få utvecklas i närheten av ett litet liv är kanske det eftersträvansvärda. Den här radiodokumentären skildrar vägen dit. På egen hand.
Comments