hay tantos caminos por andar

Jag fascineras av relationen mellan Regine och Søren. Av privata skäl och av allmängiltiga skäl. Regine Olsen, född 23 januari 1822, död 18 mars 1904 i Frederiksberg, beskrivs i historien som "mest känd för att under en kort period ha varit förlovad med den nio år äldre danske filosofen Søren Kierkegaard." Mindre än ett år efter att de hade förlovat sig bröt Kierkegaard förlovningen. Ingen vet riktigt varför, men i hans verk antyds att det kan ha berott på att han blev deprimerad när det vanliga livet efter den första stormiga förälskelsen lagt sig. Kierkegaard själv hänvisade i sin journal till den "påle i köttet" som omöjliggjorde äktenskap. Kierkegaard hade varma känslor för Regine i hela sitt liv, och strävade efter att planerat "oplanerat" träffa henne i olika sammanhang. När hon sedermera gifte sig och flyttade utomlands, till den danska kolonin St. Croix i Västindien som i sann kolonial anda ansågs behöva styras av en västerländsk guvernör, Re

Med anledning av Sverigedemokraternas kampanj utomlands för att avskräcka personer från att resa till Sverige kontaktade jag Polisen och därefter Justitiekanslern gällande möjligheterna att anmäla partiet för tryckfrihetsbrottet förtal, då jag inte ställer mig bakom kampanjen som undertecknades "svenska folket". Även om jag själv inte identifierar mig utifrån min nationalitet så är jag väl medveten om att omgivningen definierar mig utifrån denna bedömningsgrund och ett ställningstagande och ifrågasättande av hur det offentliga partistödet används är nödvändigt. Svaret från Justitiekanslern bifogas. Svaret är ännu ett exempel på institutioners förnekande av ansvar med hänvisning till nationalstatens yttre gräns och kan därmed läggas till listan över argument för avskaffandet av nationalstaten som kollektivt fenomen och politiskt organ.

Dogmatiska förhållningssätt och en starkt profilerad inställning till omvärlden är såväl socialt som ekonomiskt gynnsamt i det nutida samhället. Samtidigt som expertkulten hyllas så tar få sig tid att verkligen samla all information innan slutsatser dras. En följd av detta blir en hög grad av uttalande experter som inte alls är experter. Konsensuskulturen har inga fördelar om konsensus eftersträvas endast för sakens skull och baseras på konflikträdsla. Men att kunna hålla två tankar levande samtidigt och inte dra slutsatser innan fakta har framlagts är ett förhållningssätt som borde premieras högre. Tid och intresse är de medel som avgör om slutsatsen kommer vara väl underbyggd eller inte. Och den tiden tar sig få. Intresset finns där sällan. Att intressera sig för omgivningen och inte uteslutande informera sig om redan kända områden är bildande. Områdesöverskridande samarbeten är avgörande för att kunna se fenomen ur nya perspektiv och att våga tänka nytt är essentiellt för samhäl

I dag firas Fars dag på den administrativa yta som kallas Sverige. I media basuneras kärleksfulla budskap ut med en självklarhet som om alla har ett barn som kan fira dagen och en far som kan firas. Hos vänner, bekanta och inte minst i den egna s.k. ursprungsfamiljen uppmärksammas pappor extra mycket. I det individualistiska valfrihetssamhället är du din egen lyckas smed och om livet inte blev som du hoppades så har du enbart dig själv att skylla. Men även om valmöjligheterna för många privilegierade är fler än någonsin så påverkas vi fortfarande i hög grad av vår omgivning. Att vara 35 år, kvinna och leva ensam utan barn genererar nuförtiden nästan dagligen underliga blickar, frågor och kommentarer då i princip hela ens omgivning har bildat eller planerar att bilda familj. Man antas framför allt ha valt den ensamma barnlösheten själv och huruvida barnlösheten är självvald eller inte diskuteras i inflytelserik media . Det påstås t.o.m. att det är av själviskhet man avstår barn när

I fredags höll Afrosvenskarnas forum för rättvisa ett seminarium i Malmö med anledning av årsdagen för avskaffandet av den svenska, transatlantiska slavhandeln. Eftersom jag hade en tenta vid samma tid kunde jag inte närvara, men eftersom tentan skulle göras några våningar upp i samma hus som seminariet så stod jag och väntade i foajén när människor samlades till seminariet. Vid första anblicken kunde det antas, dock enbart baserat på yttre attribut, att en stor andel av seminariedeltagarna troligen alt. möjligen har egen erfarenhet av afrofobi. Då följer frågan om hur många människor utan erfarenhet av och tidigare kunskap om afrofobi som medverkade. Det ska poängteras att jag inte har någon empirisk fakta gällande hur erfarenheterna såg ut bland mötesdeltagarna och jag hann inte få en uppfattning om hela den närvarande publiken. Den diskriminerande har ett betydligt större ansvar än den diskriminerade för att diskrimineringen ska upphöra men denna ansvarsfördelning syns sällan i rea

Styrkeförhållandena i ett samhälle diskuteras och analyseras ofta men särskilt i tider av politisk orolighet och social och ekonomisk ojämlikhet. Det har inte undgått någon att många människor nu migrerar i världen. Orsakerna är såväl politiska som ekonomiska och skiljer sig inte nämnvärt från människans historiska mönster att röra sig över geografiska områden i avsikt att söka en mer gynnsam ekonomisk och tryggare tillvaro. Medier presenterar nu en ensidig bild av den migrerande människan som en svag och utsatt person i stort behov av stöd och hjälp. Bakgrunden till detta är delvis intresset för att söka ett nödvändigt humanitärt stöd hos mediernas läsare då ett humanitärt stöd krävs för att förhindra att människor hamnar i akuta situationer, situationer som dessvärre fortfarande förekommer såväl i som utanför Europa. Det humanitära stödet räddar onekligen liv. Men mediebilden befäster och cementerar också bilden av den migrerande människan som en person obenägen att ta hand om si