Vilken styrka är den starkare?
Styrkeförhållandena i ett samhälle diskuteras och analyseras ofta men särskilt i tider av politisk orolighet och social och ekonomisk ojämlikhet.
Det har inte undgått någon att många människor nu migrerar i världen. Orsakerna är såväl politiska som ekonomiska och skiljer sig inte nämnvärt från människans historiska mönster att röra sig över geografiska områden i avsikt att söka en mer gynnsam ekonomisk och tryggare tillvaro.
Medier presenterar nu en ensidig bild av den migrerande människan som en svag och utsatt person i stort behov av stöd och hjälp. Bakgrunden till detta är delvis intresset för att söka ett nödvändigt humanitärt stöd hos mediernas läsare då ett humanitärt stöd krävs för att förhindra att människor hamnar i akuta situationer, situationer som dessvärre fortfarande förekommer såväl i som utanför Europa. Det humanitära stödet räddar onekligen liv. Men mediebilden befäster och cementerar också bilden av den migrerande människan som en person obenägen att ta hand om sig själv och som enbart väntandes på att den humana räddaren ska komma till undsättning. Den bilden är felaktig. Ingen människa kan till fullo förstå en annan människas umbäranden och endast den som har flytt i månader under såväl psykiskt som fysiskt påfrestande och ofta livshotande omständigheter kan förstå vilken styrka som krävs för att överleva.
Missförstå mig inte. Människor som dör är inte svaga människor. Människor som dör, dör oftast av orsaker de inte själva kan påverka och att uppmana en döende människa att "fortsätta kämpa" mot ett tillstånd denne inte själv kan påverka torde vara den yttersta formen av förolämpning.
En människa som överlever har oftast använt kroppsliga och mentala styrkor som många av oss inte ens visste fanns. De har använt de styrkor som finns i oss alla och som de som inte överlevde av olika orsaker inte hann eller fick möjlighet att tillämpa p.g.a. att den utomstående orsaken tog överhanden.
Det Darwinistiska synsättet får allt mer utrymme i tider präglade av cynism, individualism och osäkerhet. Hänvisningen till det "naturliga urvalet" upplevs av vissa vara en anledning att fria människor från såväl ett humant som ekonomiskt ansvar. Denna inställning att egenintresset bör ges företräde framför solidariska handlingar, av evolutionära orsaker, är dock subjektiv snarare än generell. Solidaritet är ett tecken på samarbete och samarbetet har gynnat människan evolutionärt.
Kvinnor benämns fortfarande ofta i svaga ordalag vid tillfällen då denna del av befolkningen ägnar sig åt inre betraktelser eller visar behov av mänsklig ömsesidighet. Ett exempel på detta är när jag efter önskan om att fortsätta umgås med en tidigare sambo av denne fick höra att en för mig fullständigt okänd person för honom hade uttryckt att denna önskan var ett tecken på självförakt från min sida. Min önskan om umgänge skulle alltså vara ett svaghetstecken baserat på en brist på autonomi och auktoritet, när anledningen till min önskan om umgänge inte baserades på mindervärdeskomplex och ett osunt beroende utan istället orsakades av en uppskattning av den dynamik som uppstod i mötet med den andre personen som under lång tid hade fått mitt förtroende. En intressant och utvecklande dynamik som jag var en lika bidragande orsak till som den andre. Att utan den omtalades medverkan, och därmed bristande möjlighet att försvara sig, stämpla och titulera människor, som man överhuvudtaget inte alls känner, är en synnerligen ful form av förolämpning. Lena Andersson ger sin genomtänkta syn på att självrespekt ofta felaktigt antas för självförakt, i slutet av detta avsnitt av Allvarligt talat.
Samhällets syn på styrka är synnerligen enahanda. Den profilerade och individualistiska karriäristen med ett omfattande nätverk via sociala medier uppskattas och gynnas mer än den analyserande och betraktande person som kanske har fler "riktiga" än virtuella närstående och som uppskattar sitt eget umgänge. Homogeniteten belönas fortfarande och människor söker sig till sin spegelbild för bekräftelse. Min ständiga fråga återkommer dock: Har inte vårt mänskliga intellekt utvecklats för att vi ska våga och vilja mötas och leva i en större heterogenitet när det ofta har visats att heterogeniteten gör att vi utvecklas mer? Mitt mål i livet är att utvecklas. Ofta upplever jag dock att människors trygghetsnarkomani och viljan att leva i en homogen och förutsägbar tillvaro eftersträvas mer än viljan att utvecklas. Att tänka själv och leva icke-normativt i en normativ omgivning kräver styrka.
Rubrikens fråga visar den besatthet av konkurrens och jämförelse som präglar vår tid. Den enda fråga relevant att ställa är huruvida den egna utvecklingen har gett en större eller mindre styrka och vilka möjligheter det i så fall finns att påverka den egna och omgivningens väg framåt.
Det har inte undgått någon att många människor nu migrerar i världen. Orsakerna är såväl politiska som ekonomiska och skiljer sig inte nämnvärt från människans historiska mönster att röra sig över geografiska områden i avsikt att söka en mer gynnsam ekonomisk och tryggare tillvaro.
Medier presenterar nu en ensidig bild av den migrerande människan som en svag och utsatt person i stort behov av stöd och hjälp. Bakgrunden till detta är delvis intresset för att söka ett nödvändigt humanitärt stöd hos mediernas läsare då ett humanitärt stöd krävs för att förhindra att människor hamnar i akuta situationer, situationer som dessvärre fortfarande förekommer såväl i som utanför Europa. Det humanitära stödet räddar onekligen liv. Men mediebilden befäster och cementerar också bilden av den migrerande människan som en person obenägen att ta hand om sig själv och som enbart väntandes på att den humana räddaren ska komma till undsättning. Den bilden är felaktig. Ingen människa kan till fullo förstå en annan människas umbäranden och endast den som har flytt i månader under såväl psykiskt som fysiskt påfrestande och ofta livshotande omständigheter kan förstå vilken styrka som krävs för att överleva.
Missförstå mig inte. Människor som dör är inte svaga människor. Människor som dör, dör oftast av orsaker de inte själva kan påverka och att uppmana en döende människa att "fortsätta kämpa" mot ett tillstånd denne inte själv kan påverka torde vara den yttersta formen av förolämpning.
En människa som överlever har oftast använt kroppsliga och mentala styrkor som många av oss inte ens visste fanns. De har använt de styrkor som finns i oss alla och som de som inte överlevde av olika orsaker inte hann eller fick möjlighet att tillämpa p.g.a. att den utomstående orsaken tog överhanden.
Det Darwinistiska synsättet får allt mer utrymme i tider präglade av cynism, individualism och osäkerhet. Hänvisningen till det "naturliga urvalet" upplevs av vissa vara en anledning att fria människor från såväl ett humant som ekonomiskt ansvar. Denna inställning att egenintresset bör ges företräde framför solidariska handlingar, av evolutionära orsaker, är dock subjektiv snarare än generell. Solidaritet är ett tecken på samarbete och samarbetet har gynnat människan evolutionärt.
Kvinnor benämns fortfarande ofta i svaga ordalag vid tillfällen då denna del av befolkningen ägnar sig åt inre betraktelser eller visar behov av mänsklig ömsesidighet. Ett exempel på detta är när jag efter önskan om att fortsätta umgås med en tidigare sambo av denne fick höra att en för mig fullständigt okänd person för honom hade uttryckt att denna önskan var ett tecken på självförakt från min sida. Min önskan om umgänge skulle alltså vara ett svaghetstecken baserat på en brist på autonomi och auktoritet, när anledningen till min önskan om umgänge inte baserades på mindervärdeskomplex och ett osunt beroende utan istället orsakades av en uppskattning av den dynamik som uppstod i mötet med den andre personen som under lång tid hade fått mitt förtroende. En intressant och utvecklande dynamik som jag var en lika bidragande orsak till som den andre. Att utan den omtalades medverkan, och därmed bristande möjlighet att försvara sig, stämpla och titulera människor, som man överhuvudtaget inte alls känner, är en synnerligen ful form av förolämpning. Lena Andersson ger sin genomtänkta syn på att självrespekt ofta felaktigt antas för självförakt, i slutet av detta avsnitt av Allvarligt talat.
Samhällets syn på styrka är synnerligen enahanda. Den profilerade och individualistiska karriäristen med ett omfattande nätverk via sociala medier uppskattas och gynnas mer än den analyserande och betraktande person som kanske har fler "riktiga" än virtuella närstående och som uppskattar sitt eget umgänge. Homogeniteten belönas fortfarande och människor söker sig till sin spegelbild för bekräftelse. Min ständiga fråga återkommer dock: Har inte vårt mänskliga intellekt utvecklats för att vi ska våga och vilja mötas och leva i en större heterogenitet när det ofta har visats att heterogeniteten gör att vi utvecklas mer? Mitt mål i livet är att utvecklas. Ofta upplever jag dock att människors trygghetsnarkomani och viljan att leva i en homogen och förutsägbar tillvaro eftersträvas mer än viljan att utvecklas. Att tänka själv och leva icke-normativt i en normativ omgivning kräver styrka.
Rubrikens fråga visar den besatthet av konkurrens och jämförelse som präglar vår tid. Den enda fråga relevant att ställa är huruvida den egna utvecklingen har gett en större eller mindre styrka och vilka möjligheter det i så fall finns att påverka den egna och omgivningens väg framåt.
Comments