lo único que deseo..

Jag vandrar hem i den kalla februarinatten efter en kväll i en stol med Moodyssons nya film Mammoth projicerad framför mig (inte speciellt kulturelitistiskt, men det stör mig inte eftersom jag har insett att prestigelöshet är ett av de mest intressanta karaktärsdragen i min värld) så stannar jag upp framför en staty vid entrén till kyrkogården med fullmånen i kulisserna (trots att jag egentligen borde skynda hem pga klockans midnatt och insikten om att jag faktiskt måste vara samhället troget i morgon igen) och börjar återigen fundera över varandets varande, tillvarons varaktighet och närvarons värde.

Det pratas om ekologisk hållbarhet och politisk stabilitet, men inget är genomförbart utan själens medverkan. Jag trodde inte att jag i detta inlägget skulle hänvisa till en företagsekonom, men Micael Dahléns bok Nextopia behandlar Förväntningssamhället där vi rusar mot den perfekta morgondagen då allt kommer att vara bättre.

Moodyssons film behandlar Nextopia. Obama symboliserar Nextopia. Mitt liv har den senaste tiden präglats av påtaglig Nextopia och en önskan om att tillvaron i morgon kommer att kännas mer hoppfull, mer varaktig och mer hållbar.

Om bara..