A tribute to Metata
Sverige är fantastiskt. Och lika oparadisiskt som alla andra nationalstater. Det finns inget paradis. De fantastiska aspekterna i den här regionen kan vi dock inte tacka Sverigedemokraterna och deras nyvunna position som det tredje största partiet i landet för.
Enligt Sverigedemokratiska normer borde jag trivas bäst i sällskap av mina barndomsvänner. Jag borde vilja leva som jag växte upp, i ett litet samhälle, gifta mig med någon jag gick i skolan med och bosätta mig och arbeta i den fjällhöga Nord samtidigt som jag naivt borde inbilla mig att interkulturellt samarbete inte är nödvändigt i en globaliserad verklighet.
Jag trivs dock bäst i sällskap av min 75-åriga vän från Zambia just nu.
Vi delar inte samma historia. Vi pratar engelska vilket inte är mitt modersmål. Han är svart och jag är vit. Han är äldre och jag är yngre. Trots de till synes Sverigedemokratiska skillnaderna mellan oss är han den som förstår mig bäst. Han har själv drabbats av den erfarenhet som jag brottas med dagligen just nu. Vi analyserar de samhällsaktuella biobesöken i timmar. Vi förundras över samma nutidsfenomen och vi gillar och ogillar samma principer.
Anti-nationalism är inget naivt önsketänkande utan det enda förnuftiga.
Människans outtröttliga behov av att reproducera sitt eget liv genom sin omgivning upphör aldrig att förundra. Var grundar sig den stora massans behov av att ständigt befinna sig i situationer den känner igen sig i och omge sig med människor med samma bakgrund, nutidshistoria och framtidsvisioner? Den Darwinistiska aspekten att allt som avviker från den egna gruppen utgör ett hot må ha varit avgörande i uråldriga tiders jakt på överlevnad. Men idag?
Människans nyfikenhet har medfört den omfattande tekniska utveckling som vi idag kan dra nytta av. Varför avspeglas inte denna nyfikenhet i de sociala miljöerna?
Enligt Sverigedemokratiska normer borde jag trivas bäst i sällskap av mina barndomsvänner. Jag borde vilja leva som jag växte upp, i ett litet samhälle, gifta mig med någon jag gick i skolan med och bosätta mig och arbeta i den fjällhöga Nord samtidigt som jag naivt borde inbilla mig att interkulturellt samarbete inte är nödvändigt i en globaliserad verklighet.
Jag trivs dock bäst i sällskap av min 75-åriga vän från Zambia just nu.
Vi delar inte samma historia. Vi pratar engelska vilket inte är mitt modersmål. Han är svart och jag är vit. Han är äldre och jag är yngre. Trots de till synes Sverigedemokratiska skillnaderna mellan oss är han den som förstår mig bäst. Han har själv drabbats av den erfarenhet som jag brottas med dagligen just nu. Vi analyserar de samhällsaktuella biobesöken i timmar. Vi förundras över samma nutidsfenomen och vi gillar och ogillar samma principer.
Anti-nationalism är inget naivt önsketänkande utan det enda förnuftiga.
Människans outtröttliga behov av att reproducera sitt eget liv genom sin omgivning upphör aldrig att förundra. Var grundar sig den stora massans behov av att ständigt befinna sig i situationer den känner igen sig i och omge sig med människor med samma bakgrund, nutidshistoria och framtidsvisioner? Den Darwinistiska aspekten att allt som avviker från den egna gruppen utgör ett hot må ha varit avgörande i uråldriga tiders jakt på överlevnad. Men idag?
Människans nyfikenhet har medfört den omfattande tekniska utveckling som vi idag kan dra nytta av. Varför avspeglas inte denna nyfikenhet i de sociala miljöerna?
Comments