Finsk sisu i förväntningssamhället
Sisu är det finska ordet för kampvilja, envis uthållighet och att aldrig ge upp. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och ordet fick internationell spridning under det finska vinterkriget då Finland stred mot Sovjetunionen.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Jag har dock hittat väldigt lite sisu i det finska folklynnet. Jag har sett betydligt mer av tillbakadragenhet och avsevärd försiktighet. Att fråga människor på gatan efter vägen ser ut att nästan göra de förskräckta.
Troligen hittar man inte sin inte sisu förrän man ställs inför ett verkligt prov. I det finska folkets fall var sisun som störst under striderna mot Sovjetunionen, trots att den finska armén var betydligt mindre och mer undermålig än den sovjetiska. Och kanske är det enbart när krigets fasor knackar på som man hittar sin starkaste kampvilja. Kanske är det enbart den obotliga sjukdomen som kan ge den äkta livslusten. När man inte behöver kämpa för att få mat på bordet, skydd för regnet och en bestående hälsa fjärmas man troligen mer och mer från sin egen sisu.
Finsk sisu verkar vara nära sammankopplad med förväntningssamhället Nextopia. Micael Dahlén skriver i boken med samma namn: "Om strävan efter lycka är meningen med livet, är nextopia det som håller oss vid liv. Så länge nextopia finns framför oss, så länge vi tror att vi blir lyckligare av att fortsätta framåt, så länge vill vi leva vidare.
Faktum är att vi inte bara tror på nextopia, vi vet att det finns. Vi vet att nästa tillfälle eller sak kommer att göra oss lyckliga. Precis lika mycket som vi överskattar de positiva erfarenheter vår framtida strävan kommer att ge upphov till, överskattar vi riktigheten i våra egna prognoser och bedömningar. De flesta människor är helt övertygade om hur lyckliga och exalterade de kommer att känna sig vid nästa dejt, vid nästa projekt på jobbet, vid nästa idrottsaktivitet. (..illustration med diagram..) Vid en undersökning ombads de medverkande att ange hur säkra de var beträffande sina förutsägelser. Beroende på hur långt fram i tiden händelsen skulle äga rum, skrev alla upp hur korrekta deras bedömningar av händelsen skulle vara på en skala från 0-100. (..illustration med diagram..) Nästan alla påstod att de kunde förutsäga sina positiva reaktioner på en dejt, fritidsaktivitet eller ett arbets- eller skolprojekt som skulle äga rum inom en månad med 100 procents säkerhet. Vilket är ungefär dubbla precisionen jämfört med vad en meteorolog har på sina veckoprognoser. (...)
Vi strävar alla vidare i jakten på nextopia.
Lär vi oss aldrig?
Nej, det gör vi inte. Om vi skulle lära oss skulle vi dö. Vad är det för mening med att gå på en fotbollsmatch och heja på sitt favoritlag om man inte blir lycklig av att de vinner? Om vi var medvetna om att det inte väntar någonting bakom hörnet som får oss att bli nöjdare, skulle vi inte se någon mening med att runda det."
Den finska armén som stred vid gränsen mot Sovjetunionen trodde uppenbarligen på nextopia och på livet efter kriget och mentaliteten präglades därför av sisu. Enligt Daléns bok Nextopia och de undersökningar som presenteras i densamma inbillar vi alltså oss att vi blir lyckligare av att leva i framtidens förväntningssamhälle än av att leva i nuet, vilket frekvent förespråkas idag, trots att forskningen tydligt visar att framtiden inte kommer göra oss lyckligare, eftersom framtiden snart blir till ett lika vardagligt nu som det förra.
Varken dåtiden, nutiden eller framtiden gör oss lyckliga. Det är förväntningarna som skapar njutning.
Comments