Vilka var "vi" när Finlands sak var vår?
"Det är nog bättre att prata engelska än svenska här i Finland", säger resesällskapet. "Svenska språket verkar inte vara så populärt här."
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Andra världskriget genererade betydande negativa effekter på Finlands befolkning, exempelvis i form av nödställda barn som skickades över landgränsen till Sverige som en följd av föräldrarnas desperata försök att ge barnen en tryggare framtid. Tanken var enbart att barnen skulle stanna i grannlandet tills kriget var över och därefter återvända hem.
"Finlands sak är vår" var ett av budorden från den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget, ett uttryck som även präglade Sveriges syn på krigsbarnen. Många var de svenska familjer som agerade fosterfamiljer åt de utlämnade barnen. En altruistisk gärning kan tyckas, vid enbart mindre eftertanke, och säkert fanns det välvilja inkluderat i svenskarnas agerande.
Västeuropéers s.k. altruistiska handlingar begångna under den senare delen av 1900-talet kan dock alltid härröras till förfäders handlingar. Eller? Var svenskars mottagande av finska krigsbarn enbart en handling baserad på ömmandet för bortskickade barn? Eller präglades fosterfamiljerna av en historisk skuldkänsla till följd av Sveriges mångåriga "kolonisering" av Finland? Ett historiskt intrång i landet som än idag påverkar samhällsdebatten, exempelvis i den pågående diskussionen om huruvida det svenska språket ska vara en fortsatt obligatorisk del av den finska grundskolan.
Påverkas vi mindre av vårt historiska arv i den individualiserade och socialdarwinistiska tid som råder då vi uppmanas att leva här och nu i mindfulness i högre grad än att leva i dåtidens dåtid och framtidens Nextopia?
Ytterligheter verkar vara det som skapas i en globaliserad tid som sällan kommer till ro. Antingen verkar vi sälla oss mer till gruppen "världsmedborgare" som tycker nationella gränser är omoderna och som inte på förhand med säkerhet tror att de har mer gemensamt med barndomsvännen uppväxt under identiska förhållanden jämfört med människor med helt andra erfarenheter i bagaget. Eller lockas vi mer och mer av den nationalistiska drömmen om att bevara våra rötter och vår kultur i en homogen och konservativ miljö, eftersom tryggheten antas vara mer lättillgänglig i det välkända.
Skäms "världsmedborgaren" mindre för den "egna" nationens historiska idioti eftersom man inte är villig att betala skulden för andra människors handlingar enbart pga att dessa råkat ha samma nationalitet? Eller är "världsmedborgaren" mer benägen att arbeta för global utveckling oavsett var denna utveckling äger rum? Är nationalistens altruism av godo om den enbart gynnar den egna nationens medborgare? Har denna altruism ett större värde om den egna nationen historiskt sett har påverkats negativt av ett globalt inflytande? Vem avgör om det globala inflytandet är negativt?
Är Finlands sak fortfarande vår?
Comments