dans eller diktatur?
På den här sidan tillvaron kan man välja när man vill bevittna tortyr.
Vi valde en dos diktatur vid niobion på söndagkvällen. I den verklighetsbaserade "The last king of Scotland" avrättade, torterade och lemlästade president Idi Amin och hans allierade en stor del av befolkningen i 70-talets Uganda.
Det är bisarrt att se verklighetsbaserade spelfilmer. I synnerhet när man oundvikligen under filmens gång relaterar till en vän som under en kort tid suttit i ugandiskt fängelse innan flykten fortsatte till Sverige. Hans brott: att försöka rädda livet undan krigets Somalia.
Det bisarra blir än mer osannolikt när jag under de två bekväma biofåtöljstimmarna påminns om att jag själv för en tid sedan följde med samme vän på en fika hos dennes vän, vilken tillika händelsevis är en av Idi Amins många söner. Sonen flydde inte i exil till Saudiarabien, som den tyranniske fadern, utan hamnade med sin mor och en av Idi Amins flera fruar i Sverige. Sonen lever nu ett stillsamt familjeliv i stan och bland de många idylliska och leende familjefotona i bokhyllan finns ett foto som utmärker sig. Det föreställer en uniformsprydd despot, och tillika familjefar, med sammanbiten min. Jag vill fråga hur man orkar leva med vetskapen om fadersgestaltens mörka förflutna. Men när jag inser att min undran till största del grundar sig på ren nyfikenhet, bestämmer jag att sonen inte ska behöva besvara min fundering. Hans egen kamp med historian är säkert en tillräcklig källa till frustration.
Det är svårt att inte fortsätta reflektera över dagens problematik i Afrika. Den brittiska journalisten och författarinnan Michaela Wrong har under lång tid följt den politiska utvecklingen på Afrikas horn. Hon förfasas i SVTs Kobra över att Kalla krigets fatala misstag med militärt bistånd och vapendumpning från väst nu upprepar sig, då USA och Europa nu militärt såväl som ekonomiskt stödjer Etiopien i deras försök att stävja islamistiskt fundamentalistiska uppror i grannlandet Somalia. "Bistånd är aldrig politiskt neutralt och det gör mig riktigt upprörd när Bob Geldoff och Bono genom sina välgörenhetsgalor menar att den enskilde kan förändra verkligheten genom att endast bidra till ett ekonomiskt ökat bistånd. Det hamnar inte sällan i fel händer" säger Michaela Wrong.
Det diskuteras återkommande i biståndsvärlden. Är det traditionella biståndet ekonomiskt och utvecklingsmässigt effektivt eller endast en källa till stävjan av det dåliga samvetet i väst?
Ikväll ska jag nog inte se några makabra krigsskildringar. Jag väljer Musikbyrån istället. I en bisarr verklighet kan man välja intryck.
Vi valde en dos diktatur vid niobion på söndagkvällen. I den verklighetsbaserade "The last king of Scotland" avrättade, torterade och lemlästade president Idi Amin och hans allierade en stor del av befolkningen i 70-talets Uganda.
Det är bisarrt att se verklighetsbaserade spelfilmer. I synnerhet när man oundvikligen under filmens gång relaterar till en vän som under en kort tid suttit i ugandiskt fängelse innan flykten fortsatte till Sverige. Hans brott: att försöka rädda livet undan krigets Somalia.
Det bisarra blir än mer osannolikt när jag under de två bekväma biofåtöljstimmarna påminns om att jag själv för en tid sedan följde med samme vän på en fika hos dennes vän, vilken tillika händelsevis är en av Idi Amins många söner. Sonen flydde inte i exil till Saudiarabien, som den tyranniske fadern, utan hamnade med sin mor och en av Idi Amins flera fruar i Sverige. Sonen lever nu ett stillsamt familjeliv i stan och bland de många idylliska och leende familjefotona i bokhyllan finns ett foto som utmärker sig. Det föreställer en uniformsprydd despot, och tillika familjefar, med sammanbiten min. Jag vill fråga hur man orkar leva med vetskapen om fadersgestaltens mörka förflutna. Men när jag inser att min undran till största del grundar sig på ren nyfikenhet, bestämmer jag att sonen inte ska behöva besvara min fundering. Hans egen kamp med historian är säkert en tillräcklig källa till frustration.
Det är svårt att inte fortsätta reflektera över dagens problematik i Afrika. Den brittiska journalisten och författarinnan Michaela Wrong har under lång tid följt den politiska utvecklingen på Afrikas horn. Hon förfasas i SVTs Kobra över att Kalla krigets fatala misstag med militärt bistånd och vapendumpning från väst nu upprepar sig, då USA och Europa nu militärt såväl som ekonomiskt stödjer Etiopien i deras försök att stävja islamistiskt fundamentalistiska uppror i grannlandet Somalia. "Bistånd är aldrig politiskt neutralt och det gör mig riktigt upprörd när Bob Geldoff och Bono genom sina välgörenhetsgalor menar att den enskilde kan förändra verkligheten genom att endast bidra till ett ekonomiskt ökat bistånd. Det hamnar inte sällan i fel händer" säger Michaela Wrong.
Det diskuteras återkommande i biståndsvärlden. Är det traditionella biståndet ekonomiskt och utvecklingsmässigt effektivt eller endast en källa till stävjan av det dåliga samvetet i väst?
Ikväll ska jag nog inte se några makabra krigsskildringar. Jag väljer Musikbyrån istället. I en bisarr verklighet kan man välja intryck.
Comments