om Darwins behov av exceptionalism
Du presenterar dig. Den påföljande frågan är fascinerande nog alltid densamma: "Vad gör du?"
Människan har ett maniskt behov av att klassficera sin omgivning. Genom yrkesbenämningen bestäms om din åsikt är intellektuellt intressant eller inte. Oavsett om din åsikt verkligen är intressant, eller inte. "De existentiella frågorna du ställer vid 13 års ålder, är de frågor du fortsätter ställa hela livet. De omformuleras bara", sa en okänd författare. Hur kommer det sig då att den arbetslöse och toppavlönade juristen inte anser sig ha något att tala om, endast efter att ha presenterat sig själva och den egna sysselsättningen? Det är ju trots allt två existentiellt likasinnade 13-åringar som mötts..
Det handlar om att äta. Eller ätas. Din tid i rampljuset är kort. Om du endast för en kort stund råkat ta ett steg på den grå massans väg, är du borträknad. Du måste bana en egen väg i exceptionalismens oupptäckta snårskog, för att kännas aktuell och intressant.
Stämmer denna verklighetsuppfattning? Eller har den moderna människan fastnat i illusionen att den egna och andras uppenbarelse inte har någon betydelse om det inte trampats upp ett eget spår?
Det globala begäret av snabba pengar drivs av ovanlighetssyndromet. Du är speciell, men endast under en kort tid. I morgon kommer någon annan, yngre, snabbare och mer banbrytande som ersätter dig. Du är lönsam under en bestämd period. Vad blir konsekvensen? Rapporten från det krigshärjade området är sensationsjournalistiskt spännande, under en dag eller två. Snart flyttar mediabevakningen till en annan, blodigare och mer mediamässigt och säljbart passande konflikt.
Den genuina glöms kvar i spåren efter utbytbarhetens maniska erövringståg.
Människan har ett maniskt behov av att klassficera sin omgivning. Genom yrkesbenämningen bestäms om din åsikt är intellektuellt intressant eller inte. Oavsett om din åsikt verkligen är intressant, eller inte. "De existentiella frågorna du ställer vid 13 års ålder, är de frågor du fortsätter ställa hela livet. De omformuleras bara", sa en okänd författare. Hur kommer det sig då att den arbetslöse och toppavlönade juristen inte anser sig ha något att tala om, endast efter att ha presenterat sig själva och den egna sysselsättningen? Det är ju trots allt två existentiellt likasinnade 13-åringar som mötts..
Det handlar om att äta. Eller ätas. Din tid i rampljuset är kort. Om du endast för en kort stund råkat ta ett steg på den grå massans väg, är du borträknad. Du måste bana en egen väg i exceptionalismens oupptäckta snårskog, för att kännas aktuell och intressant.
Stämmer denna verklighetsuppfattning? Eller har den moderna människan fastnat i illusionen att den egna och andras uppenbarelse inte har någon betydelse om det inte trampats upp ett eget spår?
Det globala begäret av snabba pengar drivs av ovanlighetssyndromet. Du är speciell, men endast under en kort tid. I morgon kommer någon annan, yngre, snabbare och mer banbrytande som ersätter dig. Du är lönsam under en bestämd period. Vad blir konsekvensen? Rapporten från det krigshärjade området är sensationsjournalistiskt spännande, under en dag eller två. Snart flyttar mediabevakningen till en annan, blodigare och mer mediamässigt och säljbart passande konflikt.
Den genuina glöms kvar i spåren efter utbytbarhetens maniska erövringståg.
Comments
/Claes
Tack för respons. Det är inte utifrån vänskapsperspektivet jag skrivit reflektionen. Snarare utifrån den ytliga bekantskapen. En bekantskap som ju skulle bli mer givande och upplysande om folk gav varandra en objektiv och öppen chans.
Heja dig!
Kram Stina
Kwame Toure
Min erfarenhet här i Brasilien är dock att ingen fragar vad jag gör för mitt leverne.
Detta gör mig smatt frustrerad da det känns som att folk inte bryr sig om vem jag är. Som sagt vi lägger ganska mycket av var identitet i vart arbete och var titel.
Exempelvis, jag kan komma till en fest där jag träffar massa nya människor, jag tänker vad spännande. Jag skall lära känna min nya familj! Men det är svart att komma in i samtalen. Även om jag förstar orden sa fattar jag inte sammanhangen. "Só bobera" säger min sambo. Det är fest, man hänger sig inte at arbetets bördor. Man skrattar och har roligt.
Varför da denna skillnad. Kanske för att man i den här delen av världen inte har möjlighet att välja sysselsättning i samma utsträckning som vi har i Sverige och västvärlden. Vi väljer ju utifran intresse och visst speglar vara intressen var personlighet. Sa da jag ställer fragan till nagon vad de arbetar med sa är det pa sätt och vis samma sak som att fraga vem är du?
Fick sa chansen da jag gick iväg med Tiagos kusin för att handla lite. Fragade lite försiktigt om hon arbetade, vad hon gjorde. Hennes svar var att nej sedan 4-arige sonens födelse hade hon inte arbetat, det är svart att hitta nagot i den här delen av stan, arbetslösheten är överhuvudtaget stor i Rio. Innan hade hon ett städjobb. Slut pa den diskussionen. Ingen förhoppning om att hon skulle ställa samma fraga till mig!
Om en manad avslutar min sambo sin universitetsutbildning och han tillhör da en minoritet av svarta i Brasilien med universitetsexamen.
Jag haller dock med om att detta fenomen med att ständigt fraga folk vad de arbetar med kan ga lite för langt och att vi ju är sa mycket mer än vart arbete. Fortsättningsvis skall jag inleda med fragan: Vad är din favouriträtt? (vilket kanske leder in pa invecklade diskussioner om vegetarianism.. vem vet?)
Det tal att tänkas pa, hur vi värderar varandra!