när sista bussen gått...
Att arbeta med ensamkommande flyktingbarn är bildande, utvecklande, invecklande och upprörande. Såväl människor i trygg som otrygg tillvaro letar.. och flyr.
Ensamkommande flyktingbarn flyr vanligen för sitt liv.
Hämtning av tre tonårsgrabbar som missat sista bussen hem, kan tyckas vara en förälders uppgift. Det är det. Men om berörd förälder har försvunnit i en blodig och väpnad konflikt eller skickat iväg sin son i ett sista hopp om en mer dräglig tillvaro för sitt barn, då är den uppgiften min. Inte som en verklighetsfrånvarande naivist med hopp om att kunna "rädda världen", utan som en medmänniska med sunt förnuft.
Det är hyfsat hjärtslitande att under en natt titta in i ett antal unga ögon av hopplöshet. Vad är det som säger att den kommande tiden kommer bli mindre psykiskt påfrestande, med fler besked om permanent tillåtelse att stanna och med färre sömnlösa nätter med traumatiska mardrömmar?
Samma hopplösa ögon kan i nästa stund börja lysa svagt. När grabben får berätta vad han vill bli "när han blir stor". Jag sitter omgiven av potentiella tandläkare, kemister och poeter som skulle få både Edith Södergran och Bob Hanson att snegla avundsjukt.. Det destruktiva eländet skapar kreativitet.
Det känns möjligen överflödigt att tillägga att ovanstående grabbar är en outnyttjad tillgång.
Några dagar senare visar TVnyheterna ett inslag från Raniyah i södra Kurdistan. Ett ungt par med sympatier i den kurdiska PKK-gerillan gifter sig. För en stund försöker man glömma striderna mot den turkiska armén och glädjas åt nyfunnen kärlek. Kanske skjutsade jag förra natten i novemberblåst hem en kusin till den unga flickan som dansar i bröllopsklänning i solen.
"Det är en skam att vi lever i en tid då det är lättare att spränga en atom än en norm." sa Albert Einstein. Den politiska prestigen i kombination med ett infantilt militaristiskt romantiserande bibehåller sitt globala inflytande.
Har sista bussen gått?
Ensamkommande flyktingbarn flyr vanligen för sitt liv.
Hämtning av tre tonårsgrabbar som missat sista bussen hem, kan tyckas vara en förälders uppgift. Det är det. Men om berörd förälder har försvunnit i en blodig och väpnad konflikt eller skickat iväg sin son i ett sista hopp om en mer dräglig tillvaro för sitt barn, då är den uppgiften min. Inte som en verklighetsfrånvarande naivist med hopp om att kunna "rädda världen", utan som en medmänniska med sunt förnuft.
Det är hyfsat hjärtslitande att under en natt titta in i ett antal unga ögon av hopplöshet. Vad är det som säger att den kommande tiden kommer bli mindre psykiskt påfrestande, med fler besked om permanent tillåtelse att stanna och med färre sömnlösa nätter med traumatiska mardrömmar?
Samma hopplösa ögon kan i nästa stund börja lysa svagt. När grabben får berätta vad han vill bli "när han blir stor". Jag sitter omgiven av potentiella tandläkare, kemister och poeter som skulle få både Edith Södergran och Bob Hanson att snegla avundsjukt.. Det destruktiva eländet skapar kreativitet.
Det känns möjligen överflödigt att tillägga att ovanstående grabbar är en outnyttjad tillgång.
Några dagar senare visar TVnyheterna ett inslag från Raniyah i södra Kurdistan. Ett ungt par med sympatier i den kurdiska PKK-gerillan gifter sig. För en stund försöker man glömma striderna mot den turkiska armén och glädjas åt nyfunnen kärlek. Kanske skjutsade jag förra natten i novemberblåst hem en kusin till den unga flickan som dansar i bröllopsklänning i solen.
"Det är en skam att vi lever i en tid då det är lättare att spränga en atom än en norm." sa Albert Einstein. Den politiska prestigen i kombination med ett infantilt militaristiskt romantiserande bibehåller sitt globala inflytande.
Har sista bussen gått?
Comments