Om matchen mellan Khemiri och Selimovic

Jag skulle mer än gärna byta kropp med Jonas Hassen Khemiri. Inte enbart för att jag gärna skulle byta till mig hans skarpa intellekt utan även för att jag under lång tid har velat uppleva hur man bemöts som "mörkhyad" i Sverige och världen.

Kroppsbytet med Khemiri får väl anses vara tämligen omöjligt. Men även om jag i mindre utsträckning än andra kommer att uppleva hur det känns att behöva utstå kommentarer pga den färg som huden fick, så vet jag hur det känns att vara kvinna. Jag har personligen skonats från kvinnoförtryck men blir personligen provocerad när Amina från Tunisien tvingas leva under jorden och lever under dödshot pga att hon har ifrågasatt patriarkatet i Tunisien. Eller när kvinnliga journalister i Sverige får ta emot all världens näthat enbart pga sitt kön. Eller när president Rafael Correa uttalar sexistiskta kommentarer och förlöjligar jämställdhetsfrågan i Ecuador, när jag vet hur hårt min vän Manuela sliter för att få till en förändring i landet.

Aha, du håller med Selimovic! tänker du kanske nu, som menar att alla känner någon form av diskriminering och att vi därmed kan lägga ner hela diskussionen, eftersom det blir omöjligt att bestämma vilkens upplevelse av diskriminering som är värst. Nej, jag håller inte med Selimovic. Jag känner, trots min rosa hy, betydligt mer igen mig i Khemiris text än i Selimovics eftersom jag många gånger har stått bredvid mörkhyade vänner och andra som har behandlats oerhört illa, medan man har varit betydligt mer inställsam och vänlig mot mig, som är ljushyad. Så många så uppenbara situationer att ingen människa skulle få för sig att påstå att de enbart beror på våra missuppfattningar, felaktiga tolkningar av rasism etc. om samma människa hade varit där, just då, samtidigt som oss.

Detta har jag dock inte enbart upplevt i Sverige utan på många platser, såväl i som utanför Europa.

(Khemiris pjäs "Jag ringer mina bröder" är för övrigt mycket sevärd, för den som befinner sig i London eller Sverige just nu.)

Rasism är en företeelse som har utvecklats av Väst, det är ju sedan länge konstaterat och beskrivs t.ex. av George M. Fredrickson (2003): "An ideological basis for explicit racism came to a unique fruition in the West during the modern period. No clear and unequivocal evidence of racism has been found in other cultures or in Europe before the Middle Ages." Att beskriva Sverige som ett strukturellt rasistiskt land kan ha sina poänger om detta kan få människor och organisationer att reflektera över sitt eget agerande, om det kan få arbetsgivare att anställa kompetens, inte hudfärg, etc.

Däremot instämmer jag delvis i Adam Cwejmans diskussion kring den strukturella rasismen som kan läsas såväl här som här. Cwejman är liberal, men hans åsikter bör i det här avseendet beaktas ur ett perspektiv bortom blockpolitiken.

Cwejman framhåller att "vi inte är slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur. I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande." Han menar vidare att "en teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras. En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen."

"Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas", menar Cwejman.

Utöver att Khemiri har många (flest i matchen mellan Khemiri och Selimovic, enligt mig) viktiga poänger så finns det troligen ytterligare en förklaring till varför Khemiris text fick sån oerhörd genomslagskraft när den publicerades: Den beskriver verkligheten på ett relativt enkelt sätt där det är lätt att utläsa vem som är ond och vem som är god. Människor verkar älska enkla lösningar. Jag menar att rädslan för och det bristande engagemanget för att involvera sig i vardagspolitiska frågor är en av huvudorsakerna till varför Sverigedemokraterna har vuxit sig stora i det här landet. Folk orkar helt enkelt inte engagera sig i komplexa frågeställningar och väljer istället en enkel lösning. Ett bristande intresse för vardagspolitik gör att folk upplever att de inte har tillräckliga argument när de ställs inför en diskussion och drar då hellre sig undan diskussionen än att se den som ett utmärkt tillfälle till att utvecklas och lära sig mer.

Människor bryr sig mer om att hinna göra meningslösa statusuppdateringar på Facebook än att uppdatera sig på nyhetsflödet när det senare skulle underlätta deras möjligheter att kunna ta till sig argument, reflektera över argument och faktiskt argumentera själva i politiska diskussioner. Förutsägbarheten attraherar mer än engagemanget kallar. Detta är ett globalt fenomen och inte enbart en i Sverige pågående utveckling. Människan har alltid sökt och kommer alltid att söka trygghet. Och trygghet och förutsägbarhet har ju många gemensamma nämnare.

Klyftan mellan s.k. news-avoiders och news-seekers ökar dessvärre, ett forskningsresultat som jag har framhållit tidigare. Därmed ökar andelen som inte samlar på sig tillräckligt många argument för att tycka sig kunna medverka i debatten. Ett ställningstagande, för det är faktiskt ett ställningstagande att inte ta till sig tillgänglig information, som till stor del verkar grunda sig på lättja.