om yttre och inre kolonisering
Socialiserande med människor uppväxta under andra förhållanden än de egna är otvivelaktigt både berikande och tankeväckande. Människor som flytt i exil från krig, hunger och förtryck ger nya, viktiga infallsvinklar på tillvaron.
Det är då, såväl som vid många andra ögonblick, som det egna samvetet ger sig tillkänna och pockar på uppmärksamhet. De egna problemen, tvivlen och funderingarna börjar jämföras med situationer som påverkar de individer som levt utanför den västerländska, välbeställda bubblan.
Mina problem graderas plötsligt, mer ofta än sällan med färre "smärtsamma poäng" än de personen mittemot mig lyckats tillfoga sig, till följd av min trygga och fredliga uppväxt mer fylld av möjligheter än omöjligheter. Att ifrågasätta berättigandet av de egna svackorna ligger plötsligt nära till hands.
Samtidigt är den egna tillvaron den upplevda tillvaron. I min värld är mina problem de mest påtagliga. I min värld är den inre koloniseringen mer inflytelserik än en yttre. I den inre koloniseringen dikteras villkoren av Filantropaltruistiska förbundet med starkt inflytande av herr Prestationsångest, bistra fru Utseendefixering samt påfrestande unge herr Stress. Deras vapen dödar inte, i varje fall inte lika effektivt som granatkastare.
Den inre koloniseringen känns dock i den egna tillvaron lika påfrestande som den yttre. Provocerande uttalande i en värld fylld till bristningsgränsen av misär och lidande? Ja. Är de inre svårigheterna mindre berättigade att bearbeta än de yttre? Det svaret har jag ännu inte funnit.
Det är då, såväl som vid många andra ögonblick, som det egna samvetet ger sig tillkänna och pockar på uppmärksamhet. De egna problemen, tvivlen och funderingarna börjar jämföras med situationer som påverkar de individer som levt utanför den västerländska, välbeställda bubblan.
Mina problem graderas plötsligt, mer ofta än sällan med färre "smärtsamma poäng" än de personen mittemot mig lyckats tillfoga sig, till följd av min trygga och fredliga uppväxt mer fylld av möjligheter än omöjligheter. Att ifrågasätta berättigandet av de egna svackorna ligger plötsligt nära till hands.
Samtidigt är den egna tillvaron den upplevda tillvaron. I min värld är mina problem de mest påtagliga. I min värld är den inre koloniseringen mer inflytelserik än en yttre. I den inre koloniseringen dikteras villkoren av Filantropaltruistiska förbundet med starkt inflytande av herr Prestationsångest, bistra fru Utseendefixering samt påfrestande unge herr Stress. Deras vapen dödar inte, i varje fall inte lika effektivt som granatkastare.
Den inre koloniseringen känns dock i den egna tillvaron lika påfrestande som den yttre. Provocerande uttalande i en värld fylld till bristningsgränsen av misär och lidande? Ja. Är de inre svårigheterna mindre berättigade att bearbeta än de yttre? Det svaret har jag ännu inte funnit.
Comments
Tack för en intressant reflektion! Både de inre och yttre stridheterna sammanhänger i min tillvaro också! Vi hamnar i olika sociala kontexter hela tiden och tvingas att möta andra och oss själva. Jag påverkar och påverkas av dessa möten. Prestationsångest och stress präglar våra liv. Livets villkor skiljer sig självklart från land till land och person till person men jag ,för min del, försöker jag att inte jämföra "mina bekymmer" med någon annans. Jag gör ingen gradering eller rangordning av problemen som alla människor bär med sig. Det är som du skriver ,ens egen verklighet är den mest aktuella och närvarande, som ligger nära till hands. Det hjälper mig föga att ta reda på att det finns folk som har det värre än jag!Jag är medveten om att jag har det "bättre" än mina vänner i Eritrea som flyr undan diktaturen för att rädda sina liv genom Sahara öknen och medelhavet men jag vägrar att jämföra mitt liv med deras. Livets subjektivitet kan ifrågasättas men det är en klen tröst att hänvisa till andra för att kunna må bra! Jag försöker att inte förringa andras bekymmer men själva poängen i min vardag hänger inte på att känna igen mig eller inte i någon annans situation utan insikten om hur saker och ting hade kunnat vara annorlunda med helt andra förutsättningar för befolkningen på denna planet. Jag förstår dilemman dock! Vem ska prioriteras? Mitt välbefinnande både psykiskt och fysiskt eller utmaningen att hjälpa andra människor som har det betydligt sämre än jag på alla fronter! Jag försöker att bearbeta mina brister som medborgare genom att erkänna till mig själv att jag gör mitt bästa för att åstadkomma förbättringar som gynnar oss alla i slutändan! Detta kräver att jag förlåter mig för mina misstag och åtagar mig ännu mer engagemang i vad det är att vara en god människa! Jag ser ingen motsättning mellan den inre och yttre kampen såtillvida jag förespråkar och jobbar för alla människors väl.
Kwame Toure X!